av NinaW

NinaW
tors, 2020-03-05 - 18:19

Jag är en anhörig som försöker förstå, stötta och motivera, så gott det går....
Kortfattat så är min fråga till er som har haft ett beroende/missbruk: vad blev er vändpunk? Hur insåg ni att ni hade problem och behövde hjälp? Hur kom ni fram till att en förändring behövde ske?

Min situation (och ventilering kring den):
Min mamma över 15 år har haft ett beroende av starka smärtstillande tabletter som hon ätit pga en nervskada. Med åren kom även alkohol in i bilden allt mer frekvent och nu de senaste åren har hon haft ett korsberoende av de båda.
Efter 2 akuta inläggningar på sjukhus under 2019 har hon - enligt henne själv - nu varit helt utan tabletter, läkarana skriver inte ut något åt henne. Men alkoholen är kvar, det vet jag till 100%. Angående medicinen vet jag inte om jag kan lita på vad hon säger.

När jag vardagligen pratar med henne på telefon kan jag tydligt höra att läget inte är bra. Hon skyller på att hon inte sovit på "flera nätter" (en kommentar hon säger varje samtal, vecka efter vecka). Hon säger att hon har värk och även har efterdyningar av en lunginflammation hon hade i höstas (men som hon var helt bra ifrån stundtals).
Jag har dock förstått att sömnrubbningar och även problem med luftvägarna är väldigt vanligt vid alkoholmissbruk. Så återigen känner jag inte att jag kan lita på vad hon säger.
Om jag ställer henne mot väggen och frågar om hon druckit säger hon givetvis att hon inte druckit på "flera månader". Men när jag frågar hennes sambo (som jag tyvärr inte har bra kontakt med) hur läget ligger till egentligen, får jag alltid höra att hon HAR druckit. Nu nyligen har jag börjat fråga om kvantitet och tydligen rör det sig om kring 1L vin på en bättre dag, upp till 3L på en sämre...
Hon vill inte ha hjälp, och har uttryckligen sagt att hon "hellre dör" än att åka in på sjukhus igen där hon var senast (på en akutavdelning där gamla och allvarligt sjuka låg och skrek, kräktes och mer eller mindre väntade på att dö - en avdelning hon troligen hamnade på pga hon själv faktiskt hade dött i ambulansen dit, men de lyckades få igång henne igen....)

Många, både privatpersoner och samtalspedagoger, har sagt till mig att jag har gjort allt jag kan... Att det kanske är dags för mig att släppa taget osv...
Men jag kan inte.
Det bara GÅR inte...
Hon är all familj jag har.... och det gör mig så JÄVLA ont att se henne bara ge upp på allt, skita i mig, skita i hennes sambo, skita i hennes hund som tidigare har varit hennes ögonsten...
Och det enda jag verkar kunna göra är att antingen stå och titta på medans allt sker, eller vända ryggen till och gå därifrån......

Adde
tors, 2020-03-05 - 19:31

är i en väldigt svårt sits och den enda "trösten" jag kan ge är att du inte är ensam !! En bra sida som du som anhörig har mycket hjälp av är "Coaching & litteratur för anhöriga till personer med beroendeproblem". Hennes sista inlägg där är bra !!
Du vet säkert redan att du inte kan "göra" en alkoholist frisk utan det måste komma från alkoholisten själv.

För min egen del var det så att precis allt höll på att haverera för mig , kroppen, jobbet, familjen, huset och inte minst huvudet ! Jag hade sökt hjälp i 10 år, utan nåt som helst resultat, innan jag klappade ihop helt och sökte upp ett behandlingshem. Steget att söka hjälp var mitt och jag kände när jag kom till behandlingshemmet att nu var allt över.

Och ja, du har 2 val......titta på och lida eller se till att du själv får vård och omsorg så du kan skaffa dig ett bra liv. Det låter tufft och ÄR tufft men du måste se till ditt eget bästa. Det är vidrigt att se nån gå under i sjukdomen men det är också en vila för den beroende men du måste få chansen att bearbeta det du är med om. Har du sökt på Al-anon ? Självhjälpsgrupp för anhöriga till alkoholister där man jobbar enl 12-stegs modellen.

Kram !!