av AlkoDHyperD

Acceptans handlar om att våga se verkligheten så som den är, våga känna allt den för med sig, och utifrån det välja riktning. Inte fly.
En liknelse. Vidöstensimmet. Mer än 22 km simning fågelvägen, från norr till söder. Stark motvind hela vägen från start till mål.
Höga vågor. Iskallt vatten.
Verkligheten så som den var just den dagen. Inte stilla och varmt som året innan, inte så som jag hade önskat. Men jag ville i mål. Kunde inte påverka väder, vind eller vattentemperatur. För att komma i mål var jag tvungen att först förstå vad utmaningen bestod av. Se verkligheten. Bestämma mig för om jag skulle vika ner mig och avstå från alltihop, och därmed inte komma i mål. Värdera målet. Hur viktigt var det? Hur mycket ville jag?
Bedöma vad som krävdes för att klara det. Anpassa mig för rådande förhållanden. Om jag blundat för verkligheten, målat upp en fantasi om varmt, stilla vatten, skulle jag inte varit rustad för det jag hade framför mig.
Jag visste vart jag ville. Tog riktning. Vågorna var höga. Vinden mot mig. Ibland slet jag hårt men stod nästan stilla. Fast jag rörde mig hela tiden i riktning mot målet. Om jag slutat kämpa hade vinden och vågorna dragit mig bakåt. Varje armtag fyllde ett syfte. Antingen det tog mig en bit närmare målet, eller hindrade mig från att driva bort från det. Det hade varit lättare att simma en annan dag. Eller åt andra hållet. Eller stannat på stranden. Men då hade jag inte kommit i mål. Likaså behövde jag förstå att jag inte behövde använda min energi till att hålla mig flytande. Lita på att vattnet bar mig. Genom att rikta kraften framåt orkade jag.
Det är så jag måste tänka.
Livet och dess utmaningar är så. Och alla steg i riktning mot det som är värdefullt räknas. Och förstå vad som bär av sig självt för att inte rikta kraften åt fel håll. Våga vila mitt i kampen.

Zinga
lör, 2017-02-04 - 13:56

Blev varm av det du skrev! Kan relatera till det du skriver, mkt av den anledningen till att jag både simmar o kämpar själv :)

AlkoDHyperD
lör, 2017-02-04 - 17:53

Mitt i kampen. För att jag vågade se verkligheten så som den är och förbereda noga för att inte riskera att behöva bryta "loppet".
Ligger i soffan i min pappas stuga och läser. Dricker Loka. Förra helgen och helgen dessförinnan gjorde jag samma sak, men var mitt i återfallet. Dricksglaset ser likadant ut. Men då var det inte Loka utan vodka jag drack med lika stora klunkar.
Ett återfall till skulle kunna betyda döden. Så intensivt kan det vara.
Just nu känner jag mig stark och säker. Inget sug. Men att vara ensam här med ett mycket välfyllt barskåp, nä. Gillar utmaningar och var frestad att åka ensam ändå. Visst fixar jag det! Men skulle det vara värt risken?
Jag tog med mig min son. Mamma-son mysweekend. Vilar, läser, glaset är fyllt. Med Loka.

Hjärtat
sön, 2017-02-05 - 10:17

#1 Så otroligt bra skrivet. Passar både oss anhöriga och ni som kämpar mot alkoholdjävulen. Jag kopierar till min tråd så att jag kan komma ihåg att "vattnet bär mig". Tack för att du delar din berättelse med oss.

AlkoDHyperD
sön, 2017-02-05 - 10:32

Kämpar just nu med bråkig hjärna som vill förhandla med djävulen. Kanske ska lyssna på mina efna ord och bara låta hjärnan vila från trixandet och planerandet...

Morgondag
sön, 2017-02-05 - 10:49

.....flyter, trots att något vill dra ner dig. Men din kropp och dina muskler är starkare än delar av dina hjärna. Du känner dig snart starkare när du kommer till lugnare vatten!

Aldrig skrivit här, men fascineras av dina inlägg!

AlkoDHyperD
tis, 2017-02-14 - 07:54

Panik
Helgmorgonångesten har kommit tillbaka. Vill bara vara för mig själv. Orkar inte planera aktiviteter, orkar inte engagera mig i barnen, kan inte organisera mig. Vill ut, andas, träna, cykla i skogen.
Ser allt som behöver göras hemma. Får panik av oordningen. Vet att jag behöver börja någonstans men blir låst i min obeslutsamhet.
Rastlösheten beror på ensamhet och är nog egentligen sorg. Men inte ens den kan jag hitta. Kvar blir bara känslan av att jag befinner mig i kaos och tomrum. Drivet att agera ligger under men jag är handlingsförlamad. Märker att jag blir irriterad så fort någonting eller någon kräver min uppmärksamhet.
Jag klarar inte ens av att organisera min egen dag idag. När jag dessutom får frågor av barnen om vad vi ska göra tappar jag greppet. Vill inte, orkar inte. Självklart vill de ha uppmärksamhet, men jag kan inte ge den. Vill bara vara ensam med mina egna tankar. Vill helst av allt fly från vardagen, inte nödvändigtvis genom att dricka mig berusad, utan fly rent fysiskt. Klaustrofobi. Andras behov är för mycket. En enda fråga från S om jag kan göra någonting tillsammans med henne känns som ett berg faller över mig. Vill slippa tänka och planera samtidigt som bristen på en agenda för dagen gör mig vilsen. Men jag kan spela kort med henne en liten stund innan jag sticker iväg.
En cykeltur på 1 1/2 timme räddar mig från det inre kaoset.
Därefter hårt arbete utomhus, röjer bland skräp, gamla utslängda möbler, sorterar grovsopor som jag knör in i bilen, tar fram motorsågen och kapar upp allt som går att elda, kryper under V's bil och hjälper honom meka lite, bär in de kapade träbitarna...fysisk aktivitet och frisk luft tar bort paniken.
Jag är lugn inuti när jag är i full aktivitet, glömmer tiden, är effektiv och outtröttlig som en maskin. Så fort jag stannar upp är den tillbaka, tillsammans med känslan av utmattning som aldrig märks när jag är igång.
Jag är medveten om att jag flyr. Att jag skulle stannat upp och utforskat känslan. Men det blir för mycket. Räcker bra med att inte förvärra.
Jag fick aldrig en tanke på att dricka och nu är systemet stängt och jag är glad för det var trots allt viktigast just nu.

AlkoDHyperD
mån, 2017-02-20 - 08:13

Jag var hos psykologen på psykmottagningen förra veckan för att göra ett MMPI-test. Det var jag som hade frågat efter möjligheten att utreda om det förutom ADHD finns fler diagnoser eller någon personlighetsstörning. Hon kunde inte se några tecken på det, men erbjöd ändå det här testet för att det skulle kunna ge vägledning i fortsatt terapi. Resultatet var inte heller, som hon uttryckte det, någon jätteöverraskning. Det enda som inte var helt väntat var att de (förväntat) höga poängen på risktagandet , spänningssökande och överaktiviteten inte verkade vara enbart i syfte att få kickar utan även att reglera ner och dämpa (spänningar).
Precis så. Alkohol brukar inte kicka upp mig utan döva, mildra bruset i hjärnan. Jag brukar sitta och känna hur spänningen rinner ur mig med början i magen, den varma bedövande känslan. Det är bara starksprit i mängder som gäller. Pang - lugn på två sekunder.
Kanske därför ingen protesterar mot mitt drickande. Jwg blir ju lugnare och snällare...
Fler områden som stack ut: Ovilja att följa lagar och regler, motstånd mot auktoriteter, självtillräcklighet. Om man bara skulle räkna testresultat (även DIP-Q som slår i taket på tre diagnoser utöver de jag redan har) utan att känna mig uppfyller jag kriterierna för antisocial personlighetsstörning med råge. Fast alla vet att jag inte äger den känslokyla och grymhet som kännetecknar en psykopat. Tanken slog mig att det är en fara om psykologn som utför testerna inte lär känna patienten och ställer följdfrågor.
Det som var mest framträdande och som jag fick rådet att jobba med är högoddsare ?impulsivitet och aggressivitet. Väldigt mycket aggressivitet som handlar om frustration eller att bli hindrad, stoppad eller vara fast.
Som ett litet bevis på det kom jag idag till jobbet med en blå svullnad på överläppen som efter ett slagsmål. Motståndaren var en takbjälke som maken hade satt fast skidor i taket med. Bråttom som jag hade igår när jag o barnen skulle åka till skidbacken blev jag rasande när skidorna inte gick att få loss varpå jag slet ner bjälken med ett vrål och den attackerade tillbaka med en smäll på käften? Sedan upptäckte jag (lite skamset) att det fanns ett gångjärn på sidan av den. Fast då stod den redan lutad mot väggen. Tur att inte framtanden rök.
Okontrollerad ilska väcker mer skam och skuld hos mig än ett återfall. I fyllan är jag sårbar, i ilskan sårar jag. Impulsiviteten gör all kunskap och behandling svår att nå när det är skarpt läge. Därför tar jag hjälp av medicin. Concerta för att få längre tid mellan reaktion och logiska tankar, quetiapin för att dämpa adrenalinpåslagen. Quetiiapin har också bra effekt mot alkoholsug när det gäller periodsupare som jag.
Man lär sig så länge man lever. Jag är lugn och mår bra nu. Hoppet är väckt. Gnistan tillbaka.
Jag tror behovet att dricka har försvunnit, fast såpass känner jag mig själv att det kan gälla idag och sedan kommer en idé som en blixt från klar himmel och överrumplar mig.
Men, fortsatt fokus på känsloreglering alltså. Hur nu det ska gå till ⚡️⚡️?
Tre veckor nykter och fler ska det bli.

Morgondag
mån, 2017-02-20 - 09:08

... är alltid fascinerande och 'spännande' läsning. Vilka härliga insikter och resonemang. Du skulle kunna bli bloggerska med tusentals följare, eller varför inte författare, om du frågar mig :-)! Skrivandet kanske är lite 'anger management'...

AlkoDHyperD
mån, 2017-02-20 - 10:54

Jag måste närma mig det där vardagstråkiga, att inte uppleva någonting särskilt. Inga starka känslor eller intryck. Inte agera. Inte åstadkomma eller uppleva någonting särskilt. Bara acceptera vardagen och vara i kontakt med känslan av ingenting. Till och med sätta ord på det väcker motstånd. Fingrarna gör motstånd när de närmar sig tangentbordet. Nej! Skriv det inte. Håll insikten hemlig!
Det är därför hjälpen känns hoppfull till en början, nyhetens behag, för att sedan sluta fungera. Nya insikter och beteenden räcker inte hur välgörande de än är. Jag lutar mig inte tillbaka, nöjd som det är, utan drar igång analyserandet i syfte att förstå mer av det som inte kan förstås. Ställer frågor omöjliga att besvara. Var det inte mer än så här? För om det bara är så här står jag inte ut!
Framtiden tornar upp sig som en enda grå och händelselös vardag. Bara vara...Slår ifrån mig det direkt. Att leta fel på mig själv är ett sätt att slippa tomhetskänslan.
Medicin som dämpar obehaget känns bra ett tag, till även avsaknad av panik och rastlöshet blir vardag. Då vill jag känna något annat och är tillbaka i den välkända känslan igen.

Vissa människor har ett undvikandebeteende som rör undvikande av situationer eller tillstånd som skapar obehagliga känslor. Generaliserat ångestsyndrom innebär en konstant självgenererande oro. En irrationell rädsla för allt som skulle kunna hända.
Jag kanske snarare har ett "uppsökandebeteende". Generaliserat upplevelsesyndrom. Söker upp förändrade tillstånd i kroppen eller hjärnan för att jag egentligen undviker att inte uppleva.

Jag fick i uppgift att stanna upp och utforska känslan så fort det började krypa i kroppen. Gjorde så. Blundade. Andades. Utforskade. Vad var det nu jag utforskade? Kände ju - ingenting!
I mitt huvud hördes ett tyst vrål:
Kom igen då, ångest, förhelvete, kom igen då, sorg eller rädsla eller vad fan som helst! Nähä...kände bara frustration över att obehaget var så fjuttigt. Som en liten fjantig bris, när jag satt där och välkomnade stormen. Inte mycket att hantera där.
Hur åtgärdar man ett problem som inte syns eller märks? Hur får man fatt i det? Det är just det. Att INTE åtgärda. Släppa kampen. Släppa...
Betyder det att jag måste acceptera att det är som det är?
Att jag försöker laga något som inte är trasigt. Som en reparatör som talar om för kunden att det är ett komplicerat problem det här som kommer att ta lite tid, pillar sönder lite smågrejer för att sedan omsorgsfullt sätta ihop dem och skickar en fet räkning för arbetskostnaden.
Det är därför jag inte blir avskräckt av smärtan i kroppen när jag pressar den bortom gränserna. Dör hellre plötsligt i en olycka eller hjärtinfarkt än stannar kvar i den sega slentrianen. Eller tror inte att det ska hända eftersom jag överlevt så mycket som borde tagit livet av mig. Spänningssökande personlighet i ett nötskal. Såväl inre som yttre spänning.
Jag behöver förstå meningen med det där tråkiga händelselösa för att kunna komma bort från tvånget att hela tiden uppleva och göra. Eller supa skallen av mig...

AlkoDHyperD
ons, 2017-02-22 - 14:38

En dag i veckan, sjukskriven 25% sedan december. ADHD som sårbarhetsfaktor i kombination med hög belastning. FK bråkar lite men jag försöker få dem att förstå hur jag fungerar. Kan jobba hur mycket som helst tills jag kraschar. Det fungerar bara att inte vara på jobbet alls en hel dag annars skulle jag ändå köra på för fullt och förmodligen göra 120% arbete på 75% tid. Och idag var sonen sjuk. Vi har promenerat, lyssnat på musik, jag har masserat honom och vi har haft prat o mys. Bonusdag helt enkelt, även för honom då huvudvärken han var hemma för släppte efter lunch. Nu vilar vi.

Jsg släpper på kontrollen och tankarna på allt som måste göras här hemma,och det är skönt...
Jag vilar kroppen och hjärnan. Andas djupa andetag medan dammråttorna växer i hörnen och telefonsamtalen förblir oringda.
Skriver och läser. Blundar och lyssnar på mina egna andetag.
Ibland dyker tanken upp om att jag inte får något gjort, att jag förspiller min tid. En tanke som brukar leda till panik. Får inte panik. Konstaterar bara att det här är hemläxan.
Jag har stressat sönder både hjärnan och kroppen. Diagnos utmattningssyndrom står det ju i läkarintyget. Jag är sliten. Det allra bästa jag kan göra just nu är att bara ligga här och umgås med mig själv. Om det skulle till rätt medicin för att klara det må det väl vara så. Jag är pragmatisk. Alla vägar som leder i rätt riktning är ok.
Jag sover sju timmar per natt, vaknar halv sex varje morgon, hyfsat utvilad, tränar varje dag, men kan tillåta mig dra ner på mängd och intensitet om jag känner mig trött.
Jag kan låta bli att planera och kontrollera varje minut av dagen. Det måste inte bli helt rätt. Jag får missa saker. Och oj, vad jag missar och låter bli. Väljer bort. Det jag istället väljer är återhämtning. Tristess, ja. Och det är den svåraste utmaningen av alla.
Kan man sova mitt på dagen? Tydligen. Nickade precis till?

AlkoDHyperD
fre, 2017-03-03 - 19:28

Huset är tyst. Maken sitter och läser i rummet intill (eftersom jag tar upp hela soffan med alla filtar, kuddar, fötter och ben. Endast vuxne sonen är hemma, vilar nog han också, eller sitter på rummet och spelar. De tre andra ute på olika ställen.
Tvätten väntar på att tas ner från strecket, disken står kvar på bordet. Det är inte bråttom.
Sedan halv sju i morse har hjärnan varit inställd på hyperfokus. Arbetsdagen fullspäckad. Jag har handlett en grupp upprörda och terapiresistenta sjuksköterskor, haft ett familjebesök och två långa terapisamtal, ringt ett par patienter och tagit hand om eftersläpande administration i en hastighet som fick mig att jämföra den moderna teknikens långsamhet med den berömda scenen i barnfilmen "zootropia". Däremellan sprungit ett intervallpass medförande att lunchen intogs samtidigt som jag skrev ett brev. Jag har känt mig i högform. Först när jag satt i bilen hem upptäckte jag hur trött jag var. Som tur var hade maken lagat middag och väl sittande vid bordet höll jag på att somna över tallriken...
Tröttheten är för mig en gåva. På ren automatik hade jag planerat ett simpass innan jag åkte hem. Tröttheten är en gåva för den talar om för mig att jag behöver stanna upp och varva ner innan jag kraschlandar. Tröttheten håller mig faktiskt nykter.
Förr kunde jag inte varva ner efter en dag som denna. Speciellt inte om kvällen innan ägnats åt att i 2 1/2 timmar leda ett årsmöte.
Då skulle tvätten på strecket och disken på bordet väckt tankar som "varför kan ingen annan göra detta" med resultatet stress och ilska. Jag skulle ha farit runt som en furie i huset, plockat in och tagit ner. Gärna dammsugit lite också när jag ändå höll på. Kanske toppat med en promenad efteråt för att ta ner det värsta påslaget. Det hade förmodligen hjälpt. Det brukar funka ett tag. Men växer ilskan, stressen, upplevelsen av att jag aldrig "får" vila, eller kroppen säger ifrån så jag hindras att träna som jag vill, då vet jag att återfallet kan vara nära.
Jag som fnyst åt ordet balans. Äh, vad ska det vara bra för, lagom är löjligt. Allt eller inget. Glömde lägga in "inget" bara. Så det blev allt hela tiden.
Målet är inte att sakta ner eller att bli "lagom". Jag vill känna elden och hyperaktiviteten för den gör mig levande. Men jag vill kunna vila innan jag bränner mig. Gör det nu.
Imorgon bitti blir det löpning och därefter kanske det där simpasset som jag hoppade över ikväll.
Att vara nykter är inte någon kamp, tvärtom. Det är när jag släpper kampen som jag kan vara nykter.

AlkoDHyperD
lör, 2017-03-04 - 23:03

Min 18-åring ville ha skjuts till grannorten i eftermiddags. Förfest, tydligen, sedan vidare till annan ort. Ok, han ska dricka, förstod jag ju.
Bra att han är noga med att aldrig köra onykter. Så var det även när han körde moppe. Bra att han varit nykter alla tidigare helger sedan han fick körkort eftersom det är första gången han ber om skjuts.
Redan 21.30 ringde en sluddrande son och ville bli hämtad. En kompis fick förklara vägen för mig. Sa att han mådde dåligt och hade spytt. Jag fällde sätena i bilen och la ut en filt. Sist jag hämtade honom i det skicket var han femton och förmodligen första fyllan. Då,fick jag bära honom.
Jag har en stor rädsla att barnen ska ärva mina alkogener. När sonen vid några få tillfällen druckit sig stupfull har jag sett likheter med mig själv, blivit orolig och varnat honom för taskiga gener tillsammans med sprit. Men jag är inte lika orolig längre.
För det första har han nästan aldrig varit berusad utan bara haft en lätt öldoft runt sig när jag hämtat, vilken brakfest han än varit på och även det sker sällan. Dricker han sprit blir han riktigt dålig. Därför blir jag lättad när han stönande i bilen hem ikväll beklagar sig över att vara så liten och inte tåla någonting. Tråkigt för honom att festen blev kort. Bra för framtiden att han inte tål sprit och mår så dåligt av det.
Då vet du att sprit är som rysk roulett. Håll dig till öl om du vill festa länge, kommenterade jag, och fick ett stönande hmmmm till svar.
Han har kanske sluppit alkogenen. Jag var redan långt inne i alkoholberoende vid hans ålder, spydde sällan av sprit och om jag gjorde det, eller däckade en stund, fortsatte jag dricka så fort jag kvicknat till lite. Han ringde hem. Sover nu.
Imorgon mår han illa hela dagen. Ligge nog i soffan och stönar. Försöker äta utan att klara av det. Ångrar att han drack för starkt, mycket eller fort. Det kommer dröja ett bra tag innan han gör om det.
I bilen hem sa jag till honom att det inte behöver vara negativt att tåla lite om man bara tar hänsyn till det. Billigt blir det också.
Jag tänkte, men sa inte högt, att hög tolerans dricker man sig till, eller så sitter den i generna. Inget av de alternativen önskar jag honom.

Hönapöna
sön, 2017-03-05 - 08:59

Förstår din oro. Min 18-åring började festa när han var ca 16 år men skaffade ganska snart en flickvän som inte gillar alkohol särskilt mycket. De har varit tillsammans i snart 2 år och festtillfällena går att räkna på ena handen.

Jag flyttade ifrån 18-åringens pappa för 16 år sen med anledning av pappans alkoholism. 18- åringen (och 20-åringen) har alltså alkoholgenen väldigt nära på bägge sidor.

Hoppas att de reagerar med att aldrig bli som sina föräldrar i stället för att ta efter. Tragiskt egentligen när man vill vara en förebild. Tragiskt också att jag "räddade" dem från sin alkoholiserade pappa och så blev jag likadan själv. Ända
Skillnaden är att jag försöker göra något åt det.

Hönapöna
sön, 2017-03-05 - 09:33

Jo det är skönt. Han är också väldigt mån om mig och att jag inte dricker. När han kom hem i fredagskväll så kollade han direkt på vardagsrumsbordet. Jag förstod att han kollade om det stod nått vinglas där. När jag inte var i rummet så frågade han min man hur det går med min medicin (campral) och om den verkar fungera.

Hoppas och tror att denna måna sida från honom är ett tecken på att han förstår vilket farligt gift A kan vara?

AlkoDHyperD
tors, 2017-03-30 - 22:31

Igår stod jag och pratade med en vän som känner till lite om min livssituation. Jag berättade om hur tungt det är att ha ansvar för en hel familjs mående och hur svårt det är att få hjälp utifrån. Alla strider och beslut, otillräckligheten och ensamheten i relationen.
Sedan berättade jag om återfallet i januari.
Hon såg med medkänsla på mig och sa "livet är inte alltid en räkmacka" När jag ryckte på axlarna och svarade att "jo, för det mesta är det faktiskt helt fantastiskt" skrattade hon till och sa "jag fattar bara inte hur du kan utstråla så mycket glädje och energi med tanke på allt". "Äh, nittio procent av tiden är det ju så" sa jag leende, uppfylld av gårdagens långpass på cykeln och det inre lugn jag känt senaste tiden.
Det fick henne att tänka på när jag brutit tån i somras och ändå deltog i en långdistanstävling, fast med större skor för att tån skulle få plats. Hon hade berättat om detta för en kompis och tyckt inställningen var så underbar. Att min kommentar om smärtan då var en ryckning på axlarna och konstaterande att en lilltå utgör två procent av hela kroppen, så skit i om den gör ont om resten funkar.

Idag pratade jag med en annan vän som berättade om att hon brukade passa på att göra korta mindfulnessövningar när hon gick på toa. En dag fick hon frågan av en kollega om vad hon egentligen gjorde där inne. Hon hade efter varje toabesök utbrustit att det var så fantastiskt hur kroppen fungerar, att man kan kissa!
Ja, det finns mycket att vara tacksam för, sa jag, det är inte alla som kan det.

Och efteråt började jag tänka på hur mycket det är som vi ser som självklarheter. Små vardagssaker att vara tacksam för.
Jag är tacksam för att mina ben orkar springa upp för alla backar i löpspåret, att mina lungor kan försörja musklerna med syre, att jag kan uppleva glädjen i att ta ut mig till max och ändå känna mig stark. Att jag kan känna mig så levande.
Att jag har vänner. Att jag har fyra vackra, friska, envisa och godhjärtade barn.
Att jag har förmåga att reflektera, känna skuld, lära mig något nytt om mig själv och omvärlden, be om förlåtelse, förlåta, känna glädje.
Det finns tusen anledningar varje dag att vara tacksam.
Tanken på det, uppmärksamheten på det fina, det som är värdefullt och glädjen i livet fyller mig med hopp. Jag kan fylla det rastlösa obehaget, tomheten, med tacksamhet.

AlkoDHyperD
sön, 2017-04-02 - 15:28

Skamfilad
Som trollen spricker i solen är skammen endast en börda när den göms undan. Att vara människa med allt vad det innebär är just bara det. Jag har växt upp omgiven av människor som burit skammen som ett andra skinn. Jag ser skammen bryta ner patienter jag träffar.
Kan vi göra någonting för alla dessa skamfyllda? Kan jag, genom att fila bort min egen skam, genom att synliggöra och få den att spricka i solen, bidra till en förändring?
Om jag väljer att dölja det svåra i mitt eget liv, är jag då inte samtidigt rädd för skammen? Jag vill inte vara rädd. Vill inte vara en av alla som gömmer undan det mörka. Jag vill fila och fila tills det mörka blir synligt.
Till sist står man där med skammen bortfilad. Skamfilad, som i att all skam är borta och kvar finns ärligheten, självrespekten, friheten och stoltheten.
Anledningen till att bloggen varit nedlagd en längre tid är att jag inte längre kunnat skriva om de lättsamma sakerna, feelgood, det som folk vill läsa. När jag skriver är det för att sätta ord på det jag är uppfylld av. Ofta är det glädje och energi, men inte alltid.
Jag vill förmedla en mångfasetterad bild. Jag kan inte måla en tavla ur en påhittad verklighet. Den tavla jag målat med mina ord blev den ärligaste jag någonsin skapat, men jag vågade inte visa upp den.
Varför? Vad var jag rädd för? Skammen. Det jag uppmanat andra att kasta av sig var jag insvept i själv, men förstod det inte. Jag rättfärdigade mig med att det var av hänsyn till andra.
Startsträckan blir lång, märker jag nu. Tvekar fortfarande.
Vad är det då jag är så tveksam att berätta. Varför är det så viktigt att göra det att jag ändå väljer att visa mitt mörker.
Därför att det finns sjukdomar som på grund av samhällets moralistiska dömande inte vågar lyftas och pratas om. Det finns lidande som inte syns och i okunskapen gror fördömandet. Psykisk ohälsa är en sådan sjukdom. I den finns hierarkier. Det är inte lika skambelagt att ha PTSD som panikångest. Depression och utmattningssyndrom börjar bli något som vem som helst kan drabbas av. ADHD är fortfarande ifrågasatt på vissa håll och trots omfattande forskning finns det ingen som med säkerhet kan säga vad som orsakar det. Längst ner i hierarkin finner vi missbrukarna. De som har sig själva att skylla. De som saknar karaktär och vilja. Som till och med när de söker vård får skammen slängt i ansiktet, skammen som redan sitter där och förhindrar läkande, skammen som gör att man avstår för att söka stöd, gömmer undan och förnekar. Drogens dödliga omfamning får pågå i det tysta eftersom ett avslöjande betyder omvärldens avståndstagande. Hur ska vi förstå det? Är det inte bara att ta sig i kragen och sluta? Ja, man kan sluta. Om och om igen.
När jag får kommentarer om hur duktig jag är, eller hur vältränad jag ser ut vill jag ställa mig upp, rak i ryggen och tala om för alla att en alkoholist kan vara vem som helst och se ut hur som helst. Kan ni se det på mig?

Åren innan och efter jag var tjugo missbrukade jag alkohol. Som allt annat i mitt liv gjordes det rejält, inga halvmessyrer. Listan på markörer för alkoholberoende kan göras lång, ingenting saknas. Grov rattfylla, intensivvård, avgiftning, delirium, epilepsianfall och behandlingshem. Slutenvård och öppenvård om vart annat. Bilkrascher, självmordsförsök, hallucinationer, blackouts och våldsamma aggressionsutbrott.
Jag tog mig ur det efter närmare tio år. Skapade ett annat liv och en annan identitiet. Stängde dörren bakåt för att inte sugas in igen.
Åren därefter och fram till alldeles nyligen var en tillvaro på flykt. Jag sökte asyl i normaliteten och gömde mig av rädsla för att bli sänd tillbaka. Att gå tillbaka betydde döden. Jag var tvungen att gömma och glömma min historia. Till slut var den inte längre jag.

Vad jag aldrig insett är att alkoholberoende är som ett gift inkapslat i hjärnan. Det försvinner inte utan kan ligga dolt länge och bara vänta på att släppas ut.
Åren gick och jag förändrade hela min livsstil. Visst drack jag då och då, men sällan mer än en dag och sällan på samma sätt som förut.
Då, i mitt gamla liv, drack jag sprit som om det var vatten.
I det nya livet höll jag mig till vin och öl. I min föreställning var det bara sprit jag inte kunde hantera. Kan man vara bara spritalkoholist?

När man kan dricka en kväll i månaden är man botad. Även om det med tiden blir varje vecka. Lögnen blev sanning. Jag är inte längre alkoholberoende, för jag kan göra långa uppehåll. Jag förlorar inte kontrollen, tar inte återställare, sköter mitt jobb, tränar varje dag.

Undermedvetet visste jag att jag måste fortsätta fly. Träning och tävling blev mitt substitut och min flyktväg. Och precis som allt annat gick det till överdrift. Högre och högre dos krävdes för att hålla de inre demonerna i schack. Till slut räckte det inte längre.

För två år sedan gick jag in i en ny fas. Periodsupande.
Hade varit nykterist i många år, eftersom tävlingsambitionerna varit starkare än suget efter alkohol. Sprit hade jag inte druckit på närmare tio år.
Ett plötsligt infall fick mig att hälla upp ett glas whisky en lördagseftermiddag i slutet av februari 2015. Känslan när jag svepte det tog mig trettio år tillbaka i tiden. Känslominnen sitter djupt.
Jag förstod inte då, när jag mådde fantastiskt och bara drack det där enda glaset vars effekt försvann på några timmar, att kapseln runt det gift i min hjärna som heter beroende hade börjat vittra sönder. Nästan omärkbart. Först läcker det ut lite grann.

Ett par helger senare köpte jag hem en flaska till. Fortfarande full kontroll och med illusionen intakt. Drack sprit på samma sätt som i min ungdom, men vid enstaka tillfällen.
Påskledigheten 2015 drack jag åtta dagar av tio. Mer varje dag. Kanske hann jag få i mig fem liter sprit, kanske mer. Men fortfarande i tron att det var en engångsföreteelse och att jag hade kontroll. Jag kunde ju träna varje förmiddag!
Jag förstod ju att detta inte ingick i någon som helst måttlighetsmall, men det var nog bara för att jag drack rent. Slutsatsen var alltså - inte mer sprit. För det var ju bara sprit jag inte kunde hantera, eller hur?
Nja. Jag tycker inte om öl. Den sommaren föll jag vid ett tillfälle även på det. Visst kan jag dricka öl. Tio burkar. Full kan man också bli, men inte lika fort.
Hösten innehöll flera sådana korta fall. Sprit igen. Allt annat var meningslöst och inte värt besväret. En eller två dagar åt gången, stora mängder whisky.
Julledigheten 2015 var nästa period och sträckte ut sig till två veckor. Jag förhandlade med mig själv, dribblade och trixade. Om jag håller mig till ett dricksglas sprit först och sedan fortsätter med vin kanske jag kan ha kontroll.
Självklart inte.
Kroppen sa ifrån de sista dagarna. Första klunken whisky vid middagstid tvingades ner med en ulkning. Men jag fortsatte. Målmedvetet tvingade jag mig själv att konsumera den mängd jag bestämt mig för, vilket inte var lite, varje dag. Som om jag tävlade med mig själv i hur många dagar och hur mycket jag skulle klara av att få i mig. Fast jag hade ju kontroll. Drack ju bara så mycket jag bestämt mig för.

Efter den perioden valde jag att utredas för ADHD. Jag hade länge vetat att jag hade diagnosen, men inte tyckt att det var så viktigt att få det på papper. Jag har ju klarat mig bra genom träning. Haft tillräckligt med psykiatrin att göra, ville inte dit igen.
Men jag började bli rädd för mig själv. Vad händer om jag dricker igen? Kanske kan medicin hjälpa mot den inre rastlösheten, kaoset, paniken som får mig att till varje pris vilja radera hårtdisken, tysta hjärnan, stilla oron.

Jag blev faktiskt hjälpt av medicin. För första gången i mitt liv kunde jag vila och njuta av det. Jag tänkte att äntligen behöver jag inte alkohol för att dämpa mig. Äntligen är jag fri. Jag bestämde mig för att det var slutdrucket och var inte ens sorgsen över det.

Ett år höll det. Och när det brast igen var det inte på grund av mitt eget inre kaos. Eller kanske var det så, men på ett annat sätt.
Känslor av otillräcklighet, ensamhet och uppgivenhet vänds hos mig till frustration och ett växande raseri. Ett vrål inom mig: "Åt helvete med allt!" väckte rovdjuret igen. Det tog över. Inte i ett plötsligt anfall, utan smygande, smekande, lockande, övertalade mig med löften om en väg bort, tillfällig semester från det liv som krävde för mycket.

Under januari 2017 tog rovdjuret över, sakta till en början för att till slut lämna mig vid ett vägskäl. Supa ihjäl mig eller släpa mig själv upp ur kvicksanden och tillbaka till det liv jag älskar och värdesätter. I ett ögonblick av sans mitt i galenskapen bestämde jag mig för livet.
Jag avbröt den sista perioden, för två månader sedan, med uttrappning. Direkt efter frukost, den sista dagen, drack jag upp en halvflaska vin som stod i garaget. Om jag varit tveksam huruvida jag fortfarande var alkoholist eller inte borde det faktum att darrigheten försvann och jag kände mig normal av en halvflaska vin på morgonen avgöra frågan.
Jag har inte tidigare sett mitt spritintag vid lunchtid dagen efter som återställare, jag hade ju ätit frukost och tränat innan, inte druckit för att komma igång på morgonen.
Men ingen som inte är alkoholist vill dricka sprit till lunch dagen efter att ha halsat en kvarting. Definitivt inte flera sådana dagar i rad. I flera veckor. Ingen normaldrickare behöver fasa ut med en halv dl sprit i timmen sista dagen för att kunna sluta.

Och nu, två månader senare, tror jag fortfarande inte tillräckligt mycket på att jag uppfyller kriterierna för alkoholberoende. Det är ju bara under perioder...

Periodisk alkoholism är progressiv. Det räcker att jag ser tillbaka på de tre perioder jag haft för att förstå att det stämmer.
Det kommer inte att självläka. Jag kommer alltid behöva vara vaksam på rovdjuret som just nu sover. Om jag så är nykter i tjugo år ligger det där och väntar på att få vakna. Farligare och hungrigare för varje gång.

Skamfilad. Jag känner inte skam. Alkoholism är lika lite självförvållat som cancer. Den som dricker sig till ett beroende är värd lika mycket medkänsla och har samma rätt till respektfullt bemötande som vilken lidande människa som helst.
Så varje gång du säger till mig att jag är så duktig, stark eller fantastisk. Skulle du ändra uppfattning om jag svarade att jag var alkoholist?

AlkoDHyperD
sön, 2017-04-02 - 15:49

Alla kommer dit förr eller senare. Jag hoppas det blir senare och på väl valda vägar.
En väg jag väljer just nu är tacksamhetens. Jag är nykter och lugn i sinnet. Varje dag vaknar jag med förväntan och lust. Jag är tacksam för att mitt liv är gott utan alkohol och att min vardag inte behöver förändras av det faktum att jag inte kan dricka.
Vetskapen växer så sakta i mig om att det jag själv skriver är sant och verkligt. Jag sörjer inte att jag aldrig kommer att kunna dricka normalt, för det har jag aldrig velat och aldrig gjort. Men kanske finns ännu en längtan efter det destruktiva.
Därför behöver jag tänka en dag i taget samtidigt som jag måste planera månader framåt för att förebygga och förutse minor.