av mulletant

Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

mulletant
ons, 2012-02-01 - 19:54

och det känns faktiskt som ett nytt steg att börja en ny tråd. Min första tråd heter Att vara medberoende och finns i kategorin Att hjälpa någon som står nära. I den finns min berättelse från det år som följde efter att jag satte ner foten och gjorde ett uppbrott 6.12.2010. Mannen, Mm, vände väg då. Efter två gånger av "socialt vin till maten" vilket ledde till att han drack igen följande dag ställde jag vad jag idag kan säga var ett ultimatum - även om jag inte använt det ordet. Han slutade dricka alkohol och blev nykter. Ett år med olika skeden och med några återfall, kortvariga och sparsamma men dock. Jag har följt med processen genom att räkna dagar, ska klistra i min räkneramsa hit. Ska också klistra över mina inlägg till en wordfil och spara. Skrivandet har betytt så mycket för mig och mitt tillfrisknande. Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva här, men den här tråden får, som den förra, finna sin egen väg, bli vad den blir. / mt

mulletant
ons, 2012-02-01 - 20:09

hjärtat ♥ som jag kopierat från vana och min räkneramsa som jag senast uppdaterade 18 januari:

24+53+15+173+60+77 blir 402 nyktra dagar och 6 med någon alkohol. Senast 4.9 och 3.10. Kan skrivas 402/408, strax under 1%. Siffrorna ger mig ett mått. Långt viktigare KÄNNS ändå den förändring som skett och som den senaste tiden varit så påtaglig.

Idag den 1 februari alltså 24+53+15+173+60+91 dagar.

Har varit på barnbarns födelsedagskalas. Har stillsam vanlig kväll. Nöjd med tillvaron. / mt

Stigsdotter
tors, 2012-02-02 - 12:48

Till min tråd, den var mycket bra tycker jag. Känns så bittert att först räkna en massa dagar och sedan börja om från noll igen när man tar ett återfall, bättre då att skriva ett x antal dagar av Y.

Tack MT, hoppas du inte misstycker!

<3<3 märkligt att hjärtat inte funkar här på jobbtangenten...

mulletant
tors, 2012-02-02 - 16:00

du kopiera räkneramsamodellen. Så gärna. Varsågod! För mig har den givit en bra bild över processen. Kul att du är inne här på den nya sidan och hälsar på. Allt gott till dig, jag ska följa med din ramsa när den växer till sig:) / mt

viktoria
tors, 2012-02-02 - 22:16

Tittar in en snabbis och säger hej! Har landat hemma bara för att byta väska och fixa lite inför avresa till varmare breddgrader imorgon. Jag mår bra efter att ha träffat syster några dagar, nu ska jag koppla bort och av. Vi hörs om en liten vecka, då ska jag också flytta in här♥ och du, jag tar gärna emot tips på lit om försoning och konflikthantering. kramkram

mulletant
fre, 2012-02-03 - 20:02

mötet, modet att våga fråga och mötas i det sårbara. Att han vågar fråga och tro på att jag bara är trött och disträ... och jag delar mitt ögonblick av oro när jag vaknade sent i går kväll då han kom och lade sig och sa "borde jag ha lagt mig i soffan?"... Jag konstaterade snabbt att allt var väl och att det var av omtanke om min sömn... Vi har talat om det idag, om nödvändigheten av mod för att våga beröra det till synes enkla och vardagliga. / mt

Uppgiven
fre, 2012-02-03 - 21:09

Bra att du bytt tråd, du passar inte längre in på medberoende, ditt liv har ordnad upp sej, grattis!
Du vill skriva dagbok, gör det i din egen tråd eller bara som ett brev som du aldrig postar, funkar lika bra...om jag skulle skrivit allt jag tänkte skulle jag ta över hela forumet.... Tack mt för dina
synpunkter...va tacksam för resultatet. Vi är många som är avundsjuka....alla har inte det fantastiska resultatet av att "sätta ner foten", va nöjd där du är nu. Du är i mål!

mulletant
lör, 2012-02-04 - 14:01

Ja, Uppgiven, det är fint att ha fått en ny plats på forumet för oss som inte lever med alkoholen som det största och akuta problemet i tillvaron. Jag är tacksam för det, bland mycket annat jag är tacksam för idag. Men jag känner inte alls att jag är i mål, jag och mannen går på en annan väg och hela tiden är det ett arbete som vi gör, var och en för sig och tllsammans. Ett arbete som handlar om mycket mer än nykterheten. Att skriva här är verkligen min perfekta plats för att reflektera över mig själv och här har jag har upplevt mänskliga möten som är bland de viktigaste mötena i mitt liv.

Stigsdotter, som jag följt från första raden om termosen, skriver om att vara en "kan-själv" person. "Att berätta mer och be om stöd från min man skulle samtidigt visa på en svaghet som jag inte är säker på att jag vill visa." Det här känner jag så väl igen. Mm är verkligen en inte-be-om-hjälp-kan-själv-person. De gånger vi hade dramer innann jag satte ner foten talde vi om att be varandra om hjälp men det funkade aldrig.

Nu ser jag den oerhörda skillnaden när det blir som t ex igår kväll. Små, små vardagssituationer där vi nu kan mötas med öppen blick och acceptera att vi är olika ... Det här funkade inte medan han/vi drack - det har jag sett så tydligt efteråt och beskrivit många gånger i min tråd. Jag har skrivit ner, direkt medan jag kom ihåg, för att göra tydligt för mig själv. Och för att det varit så smått att jag annars skulle tappat bort det. I den bemärkelsen har jag säkert "fyllt hela forumet" men jag har tagit mig den rätten och platsen för min egen skull.

Stigsdotter skriver också att en fara med den här typen av forum är att det blir mycket klappa-om-varandra, "att vi i viss mån riskerar att bli medberoende till varandra. ... Ställer inga krav. När någon tar ett litet felsteg känner vi oss själva lite mänskligare "jag är inte ensam"." Jag tror att det ligger nånting i det och att det är både forumets styrka och fälla. Jag har ocså upplevt hur lätt man kan bli feltolkad, kanske delvis för att man gör sin egen tolkning av en annans text - man läser med "sin egen röst" mellan raderna. Det är en källa till missförstånd. MEN, jag har också känt hur det svider när man möter ett motstånd som vidrör det innersta, det mest sårbara - man har blivit sedd i något man inte vill varken se eller visa. Man har blottat sig själv i något man är van att skydda.

I det ligger en fantastisk möjlighet, det är jag säker på, men då måste det stämma så att man kan ta emot - och det är ganska mycket som ska stämma då ... Men det händer absolut och det är hoppfullt! Viktoria skrev ett så fint "brev" till Adde om det för ett tag sen. Här bara måste jag infoga Margareta Ekströms dikt

Instruktion för skalbaggar

För att kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att kunna flyga
måste man längst ut på strået
även om det böjer sig
och svindeln kommer

För att kunna flyga
måste modet vara något större
än rädslan
och en gynnsam vind råda

Det är nog så att det egna modet är en förutsättning men ensam förändrar man inte en relation, det måste vara en till som har modet, det måste råda en gynnsam vind...

Precis det här jag gör just nu är skillnaden mellan ett forum och en dagbok. Att ha tillgång till andras tankar och reflektioner. Det ger näring och motstånd och för framåt på ett helt annat sätt än ett enskilt skrivande.

Nu känner jag att jag är hemma i min nya tråd! / mt

mulletant
lör, 2012-02-04 - 07:04

Häromdagen var jag på ett seminarium som delvis handlade om sexuellt ofredande och övergrepp. Efter seminariet stod vi en liten grupp kvinnor och pratade, som man gör, och då säger en kvinna i min ålder att hon upplevt detta som barn "jag kan ännu känna hur hemskt det var men jag vågade aldrig berätta". Då säger jag samma sak - och det gick så lätt för det var en så totalt neutral miljö, distanserad situation och ändå blev det så varmt och nära. Så säger hon "jag kunde inte ens nämna det på många år... jag kunde inte säga det högt förrän jag var... över femtio".

Jag berättade om detta för Mm igår och såg då situationen framför mig. Etablerade vuxna kvinnor i ett så formellt sammanhang och så plötsligt delar vi en mörk livshemlighet som vi så länge burit under kavajen ... Det finns hopp! / mt

mulletant
lör, 2012-02-04 - 14:28

kakelplattor kommer mannen och villl berätta något han aldrig haft mod att lyfta fram i ljuset tidigare. Han vill berätta efter det jag sade till kaffet, en önskan som handlar om närhet. Jag får hjärtklappning, berättar det. Han berättar och jag lyssnar. Han återgår till kakelplattorna. Vi delar ännu en bit av livet. / mt

mulletant
sön, 2012-02-05 - 07:47

jag haft möjlighet och tagit mig rätten att bearbeta här på forumet har jag fått öva på att säga ifrån. Att klargöra för mig själv "vem äger problemet". Att se vad jag suger åt mig och pröva om det hör till mig eller till någon annan. Livsforum, ja. Alkoholen är stor men Livet är större:) / mt

mariamagdalena
sön, 2012-02-05 - 09:28

Jag tycker så mycket om dig och Lelas. På så många sätt berörs jag ideligen över
ert engagemang i andra nya rädda medberoende dagligen, vars självförtroende och
kärlekslängtan krossats av alkoholisten i deras liv.

Jag kom in i detta forum efter att jag ställt mig alla dessa frågor som oftast tillhör processen.

Frågor där den vanligaste handlar om, dricker han för mycket och vill jag stå upp för min rätt
att vara en människa som sätter mig främst.

Alla har rätten att bearbeta på det här forumet och vi gör det på olika sätt. Ibland kan bearbeta
handla om att kriga. Jag tror mkt på Lena Holfe där och att medberoende och alkoholister förenas
mer än vi vill tro. Hon talar om alkoholistens ilska, och att ilskan är en förutsättning, en del v processen. Den är lika naturlig som allt annat. om den sjuka inte var förbannad över att förlora den största kärlekshistorien han/hon har skulle väl sjukdomen inte göra så förbannat ont, o heller inte vara värd att försvara så förbannat?

Ditt sätt att bearbeta är underbart. Du ger och du finns till här, ständigt.

Jag vill också ta mig rätten att bearbeta och på mitt eget sätt. Jag behövde få ur mig ilskan inför
någon som vet hur det känns. Jag behövde får ur mig ilskan över de medberoende som inte vill och vågar
se sitt medberoende. Det läkte snabbt.

Jag satt inte i en lång relation där år och vanor växt sig fast. jag satt inte med en man där förutsättningar fanns till samtal runt förtroenden och trygghet.

Jag hade bråttom. På riktigt. Jag behövde en frisk, sund man att bygga en framtid med. Jag var tvungen att finnas till, men även att krasst pröva hans egen vilja och hans förmåga.

Kärleken är det största som finns. Att älska och inte se att det räcker gör ont. Alla dessa småbarnsmammor med sina bebisar. Alla dessa alkoholistpappor. All tragi och allt hopp.

Vad man orkar eller inte på det här forumet är en fråga om vilka vi är och vad vi vill här och i vårt liv.

Jag ska bygga vidare, många andra leva hand i hand med alkoholister som går mot ett liv i nykterhet. Trötta, förundrade och beroende. Kärleken ska finnas i allt detta och det är klart att den gör det.

Men snälla! Kärleken ser olika ut för oss alla. Jag skulle vara sjuk om jag i min situation inte hade haft min ilska och min bitterhet. Precis som alkoholister i förnekande och smärta skulle varit sjuka om de inte angripit mig.

Vi är väl alla mer eller mindre strykrädda när livet o kärleken vänt oss ryggen. Att få ur sig skiten och stoltheten kring att jag valde att kriga kanske var mitt sätt att ta åt mig rätten att bearbeta.

Att bearbeta och älska gör vi på olika sätt. Du är en underbar människa mulletant och jag är övertygad om att du och din man hittar en framtid där du respekteras som du förtjänas.

Annars tar du din bil och drar förvissad om att du står stadigt. / tusen kramar M:M

Kvinna-mamma46
sön, 2012-02-05 - 16:31

Jag läser med glädje allt. Jag har varit alkoholist men oxå väldigt medberoende som mamma, som syster, som dotter, som sjuksyrra.. det har varit ett mönster sedan jag var väldigt liten. Livet är hela tiden en väg av lärdom och relationer är nog det svåraste som finns. Och det bästa.

Ibland förbannar jag den mänskliga hjärnan med alla dessa associationsförmågor, slutledningar, dess känslomässiga kapacitet att koppla samman tankar och känslor. Samtidigt ser jag att hjärnan är vårt evolutionära vapen och den ångest den skapar är ett sätt för oss att utvecklas och gå framåt.
Men att studera djuren, reptilhjärnan, primitiva instinkter och nedärvda egenskaper och nedärvda minnen ger många svar på våra olika reaktioner. Då har jag lättare att hantera känslor hos mig själv, och jag kan ofta också förstå varför andra reagerar som de gör. Det är nästan en hobby hos mig, och himla kul faktiskt. Att man kan träna upp sin känslomässiga intelligens genom att se hur reaktioner ibland inte alls är relevanta för situationen, utan man kan stanna upp och låta impulsen gå vidare till den grå massan, och sedan reagera. Det är här jag menar med att vågar vara ärlig mot sig själv. Varför blev jag sur? Kan det vara för att jag har tolkat fel, för att jag är avundsjuk, kan det ha med tidigare erfarenheter att göra?

Tänk bara på främlingfientlighet t.ex. Att det inom oss finns en misstänksamhet mot de som inte tillhör "flocken", en primitiv drift sedan vi var enkla nomader. Är vi medvetna om detta så kan vi se rädslan, misstänksamheten, motviljan eller vad det nu är för vad det är. Och förstå att den inte är relevant, släppa den, och möta människan med öppet sinne och värme.

Detta blev säkert rörigt. Hoppas att ni vill tycka till .. jag vill gärna höra olika åsikter.

Kram

mulletant
mån, 2012-02-06 - 05:17

inte särskilt rörigt. Intressant! Att studera och reflektera över det man inte förstår sig på hos andra - och kanske framförallt hos sig själv är en rik källa till lärdom och utveckling. De senaste åren har ju hjärnforskingen kunnat visa mer av vad som faktiskt finns i hjärnan och det finns "synliga" förklaringar till mycket. Såg du Addes länk igår i missbrukares hjärnor? Vi är mycket biologi och natur och så har vi vårt medvetande och samvete som en utmaning att tampas med.
Det är spännande att vara människa och att dela. Jag är så glad att du flyttat in till den här sidan! / mt

mulletant
mån, 2012-02-06 - 05:34

att sluta skriva här. Tänker då att jag kanske inte länge passar in, att mitt liv är för bra för det nu. Att det blir störande att skriva om vardagsproblem och vardagslycka, särskilt det senare. För mig har vardagsproblemen och framförallt hur vi numera i det nyktra livet löser många av dem visat sig vara betydelsefullt. Livet är inte problemfritt och rör sig i vågor - och så tror jag att det ska vara och kommer att förbli.

Nu när vi fått en sida för det vidare livet borde jag känna, och känner jag mig helt på rätt för min egen del. Brukar tänka att den som äger problemet äger rätten att lösa det - och för mig är det inget problem utan angeläget att skriva om det som kan uppfattas som trivialiteter eller något annat. Det handlar också något om att utlämna sig. I skenet av den jag är i vardagen har jag delat mycket här. Mina upptäckter om mig själv i den stund de visat sig. Det har känts gott och rätt i skyddet av anonymiteten och i samexistens med andra som delar det svåra(ste) i livet - och glädjeämnen.

Jag har hittat "vänner" - medmänniskor här som jag inte vill förlora, snarare vill jag finnas kvar för att kunna fördjupa. Funderar vidare på detta ikväll. / mt

Kvinna-mamma46
mån, 2012-02-06 - 05:51

Kanske tillför man inte något till de som fortfarande kämpar? Därför har jag inte skrivit så mycket här sedan jag blev stabil. När jag var mitt i det så hjälpte jag mig själv (och förhoppningsvis andra) genom att skriva.

Denna tråden tycker jag är jättebra, vi kan väl se hur det utvecklas. Annars startar vi ett "levnadsforum"

Kram

mulletant
mån, 2012-02-06 - 18:33

här ÄR vårt livs- eller levnadsforum. Jag tror det var viktoria som först skrev om det och sen plötsligt hade Magnus trollat fram det. För mig är Livet långt större än Alkoholen - men alkoholen har präglat min barndom och tidiga tonår och ett antal år det senaste decenniet... därför kan jag känna att jag hör hemma här även om det finns mycket annat invävt i livsväven.

När jag kom in på forumet kände jag ett så stort hopp om möjligheten till förändring av dem som varit med länge - på båda sidor av forumet. Till exempel från dig Pia, Adde, viktoria och Berra och från Mie, Märta, Lelas och lillablå. Det viktiga var inte möjligheten att bli fri från antingen alkohol eller medberoende utan möjligheten att förändra sitt liv. Ni kändes som forumets ryggrad eller som ränningen i väven - höll samman och rätade upp när det behövdes. Och ni förmedlade, nej ni VAR ett hopp. Personiferade ett hopp i anonymiteten. Många har passerat här, kommit och lämnat - några undrar jag vad det blev... några kommer igen. Forumet ändrar skepnad som norrskenet jag såg på TV från Arktis(?) igår kväll.

Fint att du finns med... jag gillar tanken på levnadsforumet för oss med en gemensam erfarenhet av livet. Jag såg att du skrivit på annan plats att du känner igen dig både som missbrukare och medberoende - det gör jag också även om jag inte tillåtit mig att bli alkoholmissbrukare - bränd från min barndom. Jag har skrivit här för min egen skull och det har varit till oerhörd hjälp. Det har ändå betydelse att rikta sig till "någon" och då känns det rätt att var på en plats där det framgår att man är i "det vidare livet". Varm hälsning / mt

mulletant
tis, 2012-02-07 - 05:06

(ännu) tidigare än vanligt. Läst lite bakåt på forumet. Är förundrad över att det verkligen går att förändra sitt liv så drastiskt, med viljestyrka och... ihärdig envishet? Vilken betydelse det nu har - säkert flera faktorer som ska samverka. Tänker på några vänner på forumet som inte hörts av på ett tag. Minns när jag första gången började inse rörelsen, att så engagerade och övertygade personer bara försvann... Lika gärna som man söker orsaker till sjukdom, av olika slag, kan man söka faktorer som bidrar till hälsa och tillfrisknande - vad har vi gemensamt, vi som klarat av att bryta ett destruktivt medberoende eller ett missbruk? Vilka hälsobefrämjande faktorer finns i vår omgivning? Vad betyder en plats som forumet? Jag vet att jag ännu behöver den här platsen (eller motsvarande) för mina reflektioner och för att påminnas om faran med att frestas dricka socialt. För att känna att det finns fler som vet och vågar erkänna alkoholens risker - för att inte använda ett mer kraftfullt ord. Dat var dagens distanserade reflektion;) / mt