Jag svävar fram, min kropp är plötsligt så lätt att bära. Allt går snabbt, jag har kontroll och är glad. Busar med barnen, lyssnar uppmärksammat på dem, jag känner mig så avslappnad och tillfreds.
Ja, det var gårdagen. Jag borde inte ens ha startat, men jag borde absolut ha stoppat precis där, när allt kändes bra. Men jag är så rädd att den känslan ska försvinna när alkoholen lämnar min kropp att jag måste fylla på, och fylla på.
Vad blir resultatet av det? Jag blir jättetrött och vågar inte föra ett samtal för då märks det hur jag sluddrar. Så jag blir ensam och trött och går och lägger mig, somnar direkt.
Vaknar sen och mår skit. Ångesten ramlar på inom 2 sekunder efter att jag har vaknat, och strax efter det kommer huvudvärken och illamåendet.
Hur dum i huvudet är jag? Jag behöver köra barnen till skolan, jag ska egentligen jobba. Jag känner mig fortfarande full, och darrig av illamåendet. Det var inte värt det!
Jag har nått mitt lägsta nu, köra barnen i bil med en nästan fortfarande full mamma bakom ratten. Jag kräks nästan när jag tänker på det.
Tänk om polisen stoppar mig på vägen, jag är övertygad om att kortet ryker direkt.
Jag luktar gammal fylla och ser ut som en alkis när jag går med mina två barn i handen över parkeringen på skolan. Röd om kinderna, i t-shirt trots att det är 9 grader ute - risken att kräkas är lägre om jag är kall.
Jag lyckades lämna dem utan att kräkas eller komma för nära någon som skulle kunna känna lukten av mig. Hem igen, sjukskriva mig och ner i sängen igen för att hoppas sova bort några timmar med illamåendet.
Om en halvtimme kommer min man hem och jag måste erkänna att jag halkat dit igen, att jag inte kan hantera det, att jag riskerat våra barns liv i bilturen imorse, att jag inte kunde jobba idag för att jag drack för mycket igår.
En sekund kände jag att jag hellre tar livet av mig..
Jag vill inte vakna såhär fler gånger, det är inte värt den timmen på kvällen när livet känns underbart.
Nu är det nog.