Alkoholproblem sen 15 år tillbaka, första gången jag sökte hjälp var jag 25. Fick samtalshjälp, campral och atarax. Funkade, vad jag vill minnas, ganska bra. Ett tag. Älskar vin, både smaken och vad det ger. Jag har flyttat runt men aldrig haft problem att sköta jobb och räkningar. Det svåra är när jag är ledig, rastlöshet och tristess(?) Spelar ingen roll vad klockan är, kan korka upp 7 på morgon.
Träffade min make för 11 år sen, flyttade till en ny stad för hans skull. Han har alltid vetat om att jag gillar vin men jag tror att han ibland blundar.. Andra gången jag sökte hjälp var när jag var 33, vår förstfödda dotter var 1. Precis börjat på förskola och jag var för tillfället "bara" timvikarie och sökte jobb. Det gick så mycket lättare att söka jobb med alkohol i blodomloppet. Jag drack varje dag och hämtade på förskolan.. jag satte en tid då jag var tvungen att sluta dricka, så dom inte skulle märka något. Borstade tänderna febrilt och gurglade. Drack inte mer den dagen för att sen göra samma procedur dagen efter och efter.. Vände mig till VC och fick återigen campral utskrivet. Jag minns inte ens om jag tog dom, jag fick jobb och det var räddningen då.
Så nu, 38 år. Fortfarande gift, två döttrar 6 och 2,5år. Dricker vin. Passar på när jag är själv, när jag är ensam med barnen, när jag har ledig dag, när jag jobbat natt. Jag dricker mig inte FULL men jag vill ha värmen och ruset. Maken har kommit på mig med att gömma flaskor, konfronterat mig och jag lovar att skärpa mig. Fortsätter. Sätter en tid då jag inte får dricka mer, borsta tänder och gurglar och håller mig ifrån resten av dagen.
Barnen har, än så länge, inte sagt något.. men jag vet att det bara är en tidsfråga.
Det här är på veckorna, på helgerna dricker jag öppet två flaskor vin. Inga konstigheter.

Så idag var det dags igen, min tid på vårdcentralen. Jag hade ingen större lust att gå dit och tänkte för mig själv att jag inte behöver det här, jag kan fixa det själv.. Men jag gick dit. Fick tyvärr inget större förtroende för läkaren, hon verkade snarare osäker och visste inte direkt vilka frågor hon skulle ställa. Hon log bort endel och jag ville inte öppna mig. Men jag fick som jag ville och egentligen inte vet något annat: utskrivet campral och atarax. Och en ny tid, då hon ville att jag skulle ta med min make. Vi tog också prover.

Så, jag gick till apoteket och hämtade ut min medicin. Tog sen vägen förbi bolaget och köpte en flaska vin och bara hälften är kvar (kl är 14). Frågor: var ska jag gömma flaskan?är jag redo? fixar jag det här? vill jag det här??

Bara att du har gått in här på forumet tycker jag visar att du känner att du verkligen vill göra något åt ditt drickande. Synd att du inte kände förtroende för läkaren men bra att du ska dit igen med din make. Det är ju svårt att erkänna för sig att man har problem och ännu svårare inför anhöriga och inte minst en läkare man aldrig träffat. Men det är nåt man ska göra, även om det är jobbigt. Om du läser trådarna här på forumet ska du se att du inte är ensam!

Kaffetanten

Känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver, dina rutiner och din situation. Många gånger man promenerat till förskolan med tandkräm i hela munnen för att ingen skulle märka. Har barn i ungefär samma åldrar som du har.

Jag trodde jag hade slutat men återgick till djävulskapet igen. Sambon som ställde krav och dylikt..
När man inte vill så ger "tjatet" omvänd effekt, man börjar gömma bättre och dölja bättre.
Tjatet är ju oro, väldigt befogad oro.
Hade varit så underbart att bara sluta, knäppa med fingrarna och sluta.