av DetGårBättre

DetGårBättre
fre, 2019-06-07 - 21:45

Drog ju utomlands för 2.5 veckor sen. Gått sjukt bra. Dock har jag känslomässigt åkt värre berg- och dalbanor än de jag åkte på Prater i tisdags. Ingen alkohol (förutom en som jag fick i måndags trots jag beställde non-alcoholic). Den slank ju ner och tankarna snurrade på.

Men en öl där gick ju bra, trots att jag inte ens ville ha någon. Bytte stad i onsdags. Ingen alkohol på kvällen men igår blev det mycket känslostormar. Känns som jag egentligen inte har några vänner - borde inte tvivla men tankarna kommer. Mitt liv är sjukt märkligt. Vet inte vad jag har för liv. Känns åtminstone som jag inte passar in en enda stans. Funderat att bosätta mig på ett enkelrum i Vitryssland för runt 15 000 om året. Fly bort eller komma till ro är frågan...

Iaf, jag drack en öl innan jag skulle träffa en tjej igår. Enklast att beställa och jag var helsvettig efter 20 min i en buss utan a/c. Det blev bara kalkon av hela mötet. Första tio minuterna funkade utrustningen som den skulle men sen helt död. Jaja, skitsamna på flera sätt men efteråt kände jag mig helt vilsen.

Vad söker jag? "Flyr" utomlands och testar typ allt som går att testa. Ja, inte droger alltså utan livssituationer. Flög nykter, åker "allt" på nöjesparker, ringer prostituerade, ska besöka alla städer, testar att skjuta skarp ammunition med bmg osv. Ska flyga flygsimulator med riktiga kaptener.

Jag vill leva, känna, må bra. Upptäcka livet för mig. Det känns likväl så jävla tomt stundtals. Det sliter i mig. Ett enkelrum i Vitryssland låter vettigt. Vad sysslar folk med i västvärlden som betalar 10 000 plus i månaden för boende? 50 spänn för tre små kulor glass när det kostar 18 i Budapest?

Jag får inte ihop livet. Ensamheten tär hårdast. Avslutat flertalet relationer senaste åren. Inte att folk avslutat de för att jag druckit tidigare. Utan för att jag inte vill eller orkar. Men vad vill jag?

Just ja, har dansat ute på "disco" nykter också. Känns som jag kunnat göra allt för att känna liv. Allt utom höga höjder i slänggungor och liknande.

Har aldrig passat in och kommer aldrig göra. Det är som att försöka få ett isblock att landa på solen. Funkar inte!

Tankar om att köpa ett eget vapen och skjuta någon viktig person slår mig. Kan jag känna mig levande då? Om inte annat "ni lät mig inte få vara mig, då vann jag ändå".

Jaja, det blev ytterligare två ål ifår kväll när jag satt och funderade. Tänkte att vad spelar det för roll? Jaja, nöjde mig där och det var positivt.

Idag blev det massage (riktig) för sjätte gången på dessa veckor. Efteråt drog jag yill ett grymt burgar-hak. Hux flux hade jag beställt månadens drink, en snaps persika (4 cl) och en öl. Efter det ytterlugare två öl och här är jag nu. Imorgon ska jag upp 08 för att ta mig vidare.

Resan utvecklar sig till stress trots att jag chillat hela den här dagen. Funderingar om att besöka alla världens länder kommer. Vad händer?

Just det ja, kan lika gärna säga detta också... förutom vanliga prostituerade har jag kastat mig ut i bdsm världen. Visst, alltid haft ett öga dit. Jaja, upplevt det nu iaf.

Vad söker jag? Kan jag finna det? Mår jag ens bra? Får jag rätsida på detta? Vad gör jag nu? Traskar till ny pub eller går hem?

Saknar nog trygghet. Men vet inte hur det känns! Aldrig upplevt det tror jag.

Blä, nu blir jag sentimental. Inte bra. Inte självömka och gråta. Men på något sätt känner jag mig mindre instängd just nu med några öl i kroppen.

Var billigt här åtminstone, tre öl, en drink, en snaps, lökringar samt en fet burgare med strips för 23€. Och då är det ändå Bratislava vilket inte är superbilligt.

Fan, orkar inte vakna bakfull imorgon. Orkar inte känna heller.

Återfall? Kallas det så? Vad hände? Vart är jag på väg? Vet ju riskerna men kan jag hålla mig i balans, oavsett nykter eller med någon öl ibland? Usch! Lyckades åtminstone tacka nej till fler öl här. Alltid något. Känns ju som jag har kontroll nu trots det snurrar i huvudet!

:(

Denlillamänniskan
fre, 2019-06-07 - 22:08

Ja, det kan vara svårt att hålla sig i balans, med eller utan öl. Livet blir ju liksom inte annorlunda, och man blir ingen annan person av att arbeta med nykterheten. Ensamhetsproblem och existensiella tankar smyger sig på lik förbaskat.

Du lever ut, men känner dig ändå inte mer levande. Du har gjort en modig resa, men vad saknar du egentligen? Att få höra till? Att känna dig mer nöjd och harmonisk?? Närhet och få spegla sig själv i någon annan?? Vad tror du det kan vara som gnager själen på dig?

Jag önskar dig en fin kväll och hoppas att du inte ska ramla rätt ned i något megaåterfall.

DetGårBättre
fre, 2019-06-07 - 22:19

Tack för ditt svar Denlillamänniskan. Jag vet inte. Stabilitet, trygghet och att få uppleva äkta kärlek utan svek eller andra hinder. Det är vad jag tror. När jag mår bra så saknar jag ju dock ingen partner.

Men ensamheten är det som tär. Inga föräldrar, inga barn. Har en syster. Men hon har sitt liv. Shit. Nu rinnar tårar.

Tack för dina dina ord om min modiga resa för den kan ingen ta från mig. Vandrade ju 2.5 veckor först. Men jag når ingenstans. Är intelligent och allt. Känns ändå som ingen tror på mig. Känner mig så malplacerad här!

Denlillamänniskan
fre, 2019-06-07 - 22:28

Ibland är det helt enkelt så synd om en själv så att man börjar gråta. Jag vet inte om det hjälper, för det ändrar inget. Men det kan kännas lite lättare om man kan gråta. Då är man iallafall inte helt inkapslad bakom ett pansar. Fint så.

Jag tror på dig och jag förstår att du inte saknar en "partner". Har man ingen familj av någon anledning, så hjälper inte ett romantiskt förhållande mot den sortens ensamhet. Jag tycker att alla får plats på ett sånt här forum, du med.

DetGårBättre
lör, 2019-06-08 - 00:40

Kcällen verkar flyta på bra under förutsättningarna. Några extra öl intagna. Sitter i en hörna. Fullt sjå omkring mig. Alla glada. Utom jag! Jag tänker. Funderar om jag är den enda levande - och alla andra endast robotar skapade av Gud. Är det möjligt?

Alltid varit troende - trots jag ej är uppväxt i ett kristet hem. Men med troende kommer tvivel. Så det är en indirekt börda att tro.

Kände mig så nära Jesus efter någon dags vandring i skogen. Var det en inbillad inbillning eller kom jag närmare honom? Finns Gud ens? Och är det ens något positivt?

Tror mig veta vissa saker. Jag blir nog aldrig nöjd. Jag kan lyckas med vad som helst, men samtidigt kommer tanken, men det där kunde du gjort bättre. Jag har alltid haft prestationsångest inför mina systerbarn som jag vet älskar mig. Men jag är aldrig nöjd med det jag levererar och är alltid rädd att de ska tycka att jag inte duger.

Hur fan kan det vara så?

Hur kommer det sig att jag känner - ska jag dö är det långt från alla, där ingen vet vem jag är. Ingen ska veta! De ska bara undra varför jag inte hör av mig.

Det är inte lätt att vara människa, men det blir desto svårare i ett samhälle styrt av partierna i Sveriges Riksdag, de som inte bryr sig något alls än om sig själva. Hur fan ska man då kunna leva? T ex är jag sjukskriven nu, och det ska normalt ta 30 dagar att räkna ut sjuklön från försäkringskassan, men det har gått nästan tre månader nu. Nystartad enskild firma. Precis detta man behöver när man söker trygghet. Sparkapital ruineras i sökandet. Ovisshet om framtida inkomst realiseras. Dagens Sverige ska ingen kunna andas normalt med en puls under 70. Ska pengarna åt ena hållet så är det skott som väntar men ska de ut till enskilda individer så riskeras allt.

Jag passar inte in. Jag vill förändra hela världen men de säger det är omöjligt och jag måste ändras. Hur fan blev det så här? Jag kan inte vara ensam. Vi måste ju vara minst 25% som känner så. Varför kan vi inte enas? För att vi är så indoktrinerade?

DetGårBättre
lör, 2019-06-08 - 02:08

Handlar alkoholism om att försöka anpassa sig och bli normal? Alltså, vi som inte klarar det, är vi de som fuckar upp ett och annat?

Vi som egentligen inte vill bli normala då? Vad gör vi? Startar inbördeskrig? Seriöst menat!

Femina
lör, 2019-06-08 - 10:03

Du kanske borde söka läkarhjälp ifall du eventuellt är bipolär? Det var bara en kärleksfull tanke jag fick när jag läser.
Kram

DetGårBättre
lör, 2019-06-08 - 14:51

Jo, jag tog kontakt med vården för några månader sen och ska bli kallad nu i slutet av juni. Tror det ligger mycket i det där med att vara bipolär i någon grad. Så vi får se vad som sker då :)

Annars blev dagen värre än jag trodde. Åt inget i morse, svepte några cola zero och en annan alkoholfri öl. Kände mig rätt okej trots allt då men sen på bussresan fick jag värsta illamåendet och tänkte "its not worth it". Tankarna snurrade på en återställare men jag härdade ut och nu mår jag faktiskt bra - förutom lite seg pga sämre sömn. Blir fotboll ikväll då mitt Tyskland spelar.

Slapp ångest och skuldkänslor. Så några framsteg har jag allt gjort. Sen tänker jag positivt. Det var ett medvetet val. Inget som saboterats egentligen. Man håller ju inte nollar för evigt i NHL som en kompis skrev. jag håller nollan ofta nog! Jag får ju dricka om jag vill men har hittills inte velat det. Igår valde jag det, så det känns skönt att man inte svikit sina egna löften eller liknande. Lite tråkigt kanske men det är ju även en 1-0 förlust i fotboll så.

Jag kämpar på. Nu blir det ut och äta. Eventuellt någon öl faktiskt. Det beslutet tar jag där och då. Känner mig inte nere så... men visst är det att leka med elden... eller att snurra revolvern och se om skottet går av...

Tack för kommentarer!