av sadsince1995

sadsince1995
lör, 2020-02-15 - 13:24

Var börjar man historien? När man som 15-åring drack 1 liter ren vodka och blev medvetslös och tyckte det var den bästa upplevelsen? Eller när man som 25-åring spydde ner en taxi på vägen in till psykakuten för att snabbt bli avfärdad som ”någon som är lite nere på grund av alkohol”? Eller när man i många långa år alltid blev fullast, galnast, ”roligast” och mest utflippad? Kanske när man snodde sprit på ett hotell i England (under tiden man skrev kandidatuppsats på fint Universitet)? Eller när man som 40-årig högpresterande yrkesmänniska hamnar på beroendeakuten efter en vanlig aw efter jobbet? Eller kanske när man som 42-åring överväger att hoppa ut från fönstret efter jobbets sommarfest? Det tar aldrig slut. Jag är alltid högpresterande med en fasad. Jag försöker försiktigt förklara att den där fasaden inte riktigt är sanningen men ingen orka förstå eller bry sig. Jag är bortskämd och har det bra. Tänk om det bara kunde gå in i min tröga hjärna. INGEN ORKAR BRY sig om någon som har bra jobb, jobbar ihjäl sig, har två barn, fin man och helt okej boende. Den som föraktar allra mest är jag själv. Kvar finns bara alkoholen. Och det går åt sånt förbannat fel håll.

sadsince1995
lör, 2020-02-15 - 00:47

Senaste åren har jag druckit gissningsvis i genomsnitt 3 glas vin/kväll dag efter dag, vecka efter vecka. Helger kanske 6-8 glas/kväll och vid utgång betydligt mer. Jobbar hårt och är uppskattad på jobbet. Utåt sett glad, positiv, energisk fasad. Tar väl hand om mina barn (vin endast när de somnat!) och eftersom jag är pedant mycket fint och välstädat hem. Men inombords...det är så jobbigt och tomt. Mitt inre vill inte leva. Men för mina barns skull gör jag inget dumt. Fast eftersom det tunga innuti bara blir värre med tiden så blir allt så outhärdligt. Vad man bör. Vad man vill för sina barn. Vad man inte vill för sin egen skull. Vad man orkar. Vad man man inte orkar. Söker avlastning i mina tankar.

sadsince1995
lör, 2020-02-15 - 00:11

Hej Dee, inte lärt mig gränssnittet riktigt. Skrev extremt kort om min historia i tråden. Jag behöver (ofta) någon att prata med när jag går ner mig, men har ingen. Försökt diverse hjälplinjer men mer i akuta lägen och har sånt enormt behov av att kunna skriva/prata med någon som förstår även de tillfällen då inte självmordstankarna är nära utan bara ledsamheten, ensamheten och ångesten. Finns någon bra chat?

sadsince1995
lör, 2020-02-15 - 01:01

Hur funkar sånt här? Någon som har tips på snabbare kommunikationsvägar när det är väldigt mörkt? För mig eskalerar det snabbt till självskadebeteende om jag inte kan prata med någon. Söker desperat tips på snabbare kommunikationsvägar.

Vinäger
lör, 2020-02-15 - 01:38

Just här på forumet funkar det så att vi skriver och om vi har tur är det någon inloggad som kan ge respons. Dock är det inget vi räkna med, speciellt om det gäller snabba svar. Däremot kan du räkna med att det finns massor av erfarenhet när responsen väl kommer.

Just nu kan jag inte göra mer än att önska dig välkommen hit.

Ett tips är att läsa i andras trådar, kanske hittar du någon som är extra intressant för just dig. Igenkänningen brukar vara stor.

Kram

Sisyfos
lör, 2020-02-15 - 04:55

Hur ser dina tankar ut kring att försöka sluta dricka? Alkohol är en jäkla skitdrog som spär på alla de ångestsymptom som du beskriver. Vi är många här som kämpar/har kämpat med ångest och självförakt och som upplever positiva effekter när vi slutar dricka (eller åtminstone drar ner radikalt) Här finns en jäkla massa högpresterande kvinnor också som du kanske kan känna igen dig i.

Forumet här är till hjälp för många, genom att läsa och kommentera i andras trådar får man också lite perspektiv på sin egen situation. Sen går det tyvärr inte så snabbt alla gånger som Vinäger skriver Men om man är aktiv på forumet och skriver i sin egen och andras trådar så brukar det finnas någon som svarar.

Hoppas du hittar ut ur mörkret och välkommen hit!

Se klart
lör, 2020-02-15 - 08:28

Har du ju redan fått av två kloka personer. Här finns mycket hjälp att få, men vi är alla lika här, vår expertis är våra egna erfarenheter.
Jag vet att konsulenterna här är tillgängliga för frågor/kontakt via programmet. De har ju detta som profession.
Vi andra är vanliga, ovanliga människor som delar att inte hantera alkohol så som vi önskar.
Här finns alla sorter, även Högpresterande, duktiga, framgångsrika, lyckade- finns gott om. Samma människor är snåtrasiga, ledsna, ibland uppgivna.
De allra flesta av oss tar en dag i taget, välkommen, och skriv, skriv, det hjälper och lindrar.

JoYo
lör, 2020-02-15 - 09:50

Jag förstår din känsla av att vilja ha snabbare hjälp, snabbare kommunikation.
Jag är 40 år, också hög prestationsångest på alla sätt, tre barn, man, hus, bra jobb, hela fasaden.
Under min fina fasad döljer sig fruktansvärd ångest och trauman.
Jag har druckit ungefär som du. Galet, destruktivt, men ingen har fattat, bara trott att jag ”inte tål alkohol så bra”. Försökt sluta många gånger med viljestyrka ”nu jävlar ska jag inte dricka”.
Och fallit tillbaka lika många gånger. Huvudsaken är att viljan finns där. Man får resa sig och söka nya strategier. Jag har läst massa böcker, hjälvhjälp, neuropsykologi. Mindfulness, träning, mm. För ett år sen fick jag kontakt med en terapeut som jobbar med alkoholmissbruk. Vi började nysta. Och nysta. Det gick upp och det gick ned med måendet och drickandet. Nu, efter ett år hos terapeuten har jag kommit en bra bit på vägen inifrån, och lyckats vara nykter i 46 dagar nu. Med liite viljestyrka men mest lust att ta hand om mig själv, att inte vara destruktiv, inte gå ”all in” i allt. Vi har verkligen grävt på djupet och gått igenom mitt liv. Jag har förändrats. Blivit mera jag. Och mindre ”vara perfekta fasaden och till lags”.

Vad jag vill säga med mitt långa svar är att jag inser äntligen att det inte finns snabba fix i livet. Jag har varit snabbast med allt, väldigt effektiv, så pass att jag försökt analysera fram en diagnos.?
Vi ska tillåta oss att vara långsamma, ha långsiktiga mål, inte få panik och fixa oss själva här och nu. Tillåta oss att känna alla känslor, våga vara i obehaget, lyssna inåt. Varför reagerar kroppen? På vad?

Jag ber om ursäkt om mitt svar är helt fel. Jag har bara ditt inlägg att utgå ifrån och min egen erfarenhet.
Önskar jag kunde förmedla mitt budskap snabbt och enkelt. Men alla vi måste ta våra egna steg mot nykterheten. Ge dig tid! Se tillbaka, den långa tiden av missbruk, behöver lång tids läkning och återhämtning i lugn och ro.
Häng kvar här! Ett steg i taget!
???‍♀️

sadsince1995
lör, 2020-02-15 - 12:42

Tack för ert engagemang! Skönt att det finns folk som bryr sig om främlingar. Jag känner mig alltid som en som inte får gnälla (när jag försöker prata om dessa saker med mina närmaste så känns det som att ingen riktigt svarar, nästan en overklighetskänsla - hittar jag bara på eller tycker de jag är tjatig/gnällig? Det kanske inte är så allvarligt? Det finns miljarder människor i världen som har det så mycket svårare osv osv). Det känns bra att bara kunna skriva utan en dömande ”lyssnare”.

Jag går på alkoholmottagning men tyvärr har det ännu inte hjälpt mig att dra ner på drickandet. Min största ångest/panik slår ju till när jag inte är där och det är i dessa stunder som jag får ett desperat behov att prata med någon. Men då finns det aldrig någon där. Jag ska försöka använda detta forum för att skriva av mig i dessa stunder.

Strax innan jul fick jag rätt kassa värden på mina alkoholmarkörer vilket på något sätt blev ett bevis för att jag faktiskt dricker för mycket, på riktigt. Även om man redan vet det så får man det svart på vitt. Efter lite julledigt klarade jag en hel vit vecka och var väldigt stolt. Så snart jag berättat den glada nyheten för min kontakt på mottagningen så gick jag hem och firade med ett glas vin. Så himla puckat, klart man vet det. Men det hjälper inte att man vet. Alkoholen är en så stark magnet - när man ska fira, när man är stressad, när man är orolig, när man är deppig...ja ni vet ju. Hur som helst så slog slentriandrickandet igång igen och de senaste veckorna har jag kännt mig väldigt sliten. Det tar ut sin rätt att jobba hårt, ta hand om barn och sedan varva ner med några glas för mycket varje kväll.

Det här blev ett svamligt inlägg. Men som många av er tipsade om så bara skriver jag. Det gör att jag åtminstone får ur mig några tankar som svamlar runt i huvet.

Tack för att ni finns där ute!

Charlie70
lör, 2020-02-15 - 10:09

Det är bara att skriva på! Något svammel såg jag inte susen av i ditt inlägg. Läs och skriv. Som flera många redan sagt här så är vi många här som fattar precis hur du har det. Att dra ner eller att sluta helt och dricka tar tid av förberedelser. I bland lång tid kantat av återfall. Jag har bestämt mig för att sluta helt efter hundratalet försök att dra ner under 10 år. Inte värt att hålla på att dividera med sig själv om alkohol eller inte. Lättare att bara säga nej tack så kan fokus ligga på det viktiga i livet i stället! Mina tankar bara.
Charlie

sadsince1995
lör, 2020-02-15 - 10:31

Jag känner igen mig i så mycket du skriver JoYo och det låter så klokt att skynda långsamt men det är så otroligt svårt. Mindfulness är något av det värsta och mest ångestframkallande jag vet (kan inte andas om jag försöker mig på någon dylik aktivitet). Jag har också stressat fram massa diagnoser och i princip lagt orden i munnen på den terapeut jag träffat ett tag nu för att bli klar snabbt och inte vara till mer besvär. Vi har kommit en bit på vägen och nystat i mitt inre en del - mycket handlar om väldigt låg självkänsla, orimlig prestationsångest, överdriven oro kring andras tankar om mig och en del tvångstankar. Han har hjälpt mig få upp ögonen för hur hårt jag slår på mig själv (i princip i varje mening jag säger...) vilket jag inte såg innan. Så en liten bit har vi kommit men jag skulle behöva verktyg för att hantera det framåt. Nu ser jag men vet inte hur jag ska hantera det. För mig har även detta känts som ett misslyckande men jag ska försöka se på det långsiktigt. Tyvärr får jag snart inte gå till terapeuten längre och dessutom verkar vi inte komma så mycket längre. Jag vill hitta en bra terapeut att bekosta privat, annars känns det jag påbörjat ogjort.

Kram

sadsince1995
lör, 2020-02-15 - 10:38

Charlie, många långa år av dividerande med sig själv, ofta efter minnesluckor och ångest efter utekvällar. Det långvariga slentrian-drickandet som tar över mer och mer då det inte är så många utekvällar nu för tiden, är lättare att vifta bort. Men det är lika destruktivt för måendet. Mitt första mål är att hålla uppe helt mån-fre nästa vecka. Jag lovade min terapeut det och det är lättare att hålla löften till andra än sig själv.

Kram

JoYo
lör, 2020-02-15 - 11:26

Så himla bra! Att du redan kommit en bit. Det vore fantastiskt om du hittar en bra terapeut att fortsätta med. Ovärderligt. Jag har liknande problem med självkänsla, oro, vånda över andras tankar, tvång/kontroll... dessa saker behöver vi komma till botten med. För att lösa upp och leva fria.
Håll ut!! Du är på väg!
??‍♀️?

Andrahalvlek
lör, 2020-02-15 - 12:24

Vi sitter alla i varsin båt och guppar fram på vår resa mot nykterhet. Ibland ramlar vi i vattnet, men vi vill snabbt ta oss upp i båten igen. Och det finns en massa hjälpande händer härinne ❤️

Läs och kommentera andras trådar, och ”skriv av dig” så mycket och ofta du vill. Det är självterapi att tvingas sätta ord på vad man tycker och känner. Ju mer aktiv du är på forumet - desto starkare gemenskap upplever du.

Vi gör det här ihop! Heja oss!

Jag kan rekommendera Alkispodden, tex avsnitt 52 med Rebecka Åhlund som gäst. Hon har skrivit boken ”Och jag som var så rolig att dricka vin med”. Boken är också svinbra!

Rebecka var precis som du är en ”högpresterande” alkoholist. Och det missbruksbeteendet slår igenom på alla områden.

Att ”bli hög” på stress tex, att handla saker man inte ens behöver, och sen förstås de klassiska missbruken nikotin, mat, socker och sex.

Go girl! Kram ❤️

sadsince1995
lör, 2020-02-15 - 12:29

Det betyder oväntat mycket att få svar från er som förstår. Tack!

Det där med kontroll tror jag är en viktig nyckel hur jag hanterat mitt liv historiskt. Det ständiga upprätthållandet av kontroll som till slut blir för jobbigt och som jag hanterat med totalt kontrollförlust - en skön, men bedräglig, känsla i stunden av rus. Och sen dagen efter panikkänslor och vetskapen om att nu är allt förstört, nu har allt rasat. Oro och ångest för vad som gjorts och sagts. Minnesluckor som jag fyller med ibland helt påhittade historier om vad som hänt - ofta katastroftankar - och jag blir helt säker på att det påhittade hänt. Detta i kombination med tvångstankar kring att jag måste tänka dessa katastroftankar för om jag inte gör det så kommer det definitivt gå åt helvete. Den lilla självbevarelsedriften som finns kvar börjar sakta åter försöka ta kontroll och startar en slags ”damage control”. Sen efter ett litet tag är man tillbaka på ruta ett och cykeln börjar om igen.

Det som gör mig så arg på mig själv är att jag ser och vet detta, ändå faller jag in i beteendet gång på gång. Det är nästan som en självuppfyllande profetia: ”jag är ju så här”.

sadsince1995
lör, 2020-02-15 - 12:40

Jag har inte riktigt fattat hur man svarar en specifik person (kan man tagga?) men hur som helst - tack för peppande ord och tipset Andrahalvlek! Jag ska definitivt lyssna på podden.

Det betyder väldigt mycket att du och ni andra lägger tid på att svara mig. Jag är inte van att andra i min närmaste krets tar det här på ”riktigt” allvar, det beror såklart även på att jag inte vågar blotta mig riktigt så mycket som jag gör här.

Kram

Andrahalvlek
lör, 2020-02-15 - 12:39

Jag brukar skriva i rubriken ”Till Sadsince1995” om jag vill svara på ett specifikt inlägg i min tråd.

Alla inlägg, dina och andras, hamnar i rakt flöde i kronologisk ordning.

När du börjar följa andras trådar regelbundet så ser du i listan när något nytt inlägg skrivits i respektive tråd. Då hamnar den tråden överst i listan med texten ”uppdaterad”. Då väljer du inuti den tråden att se ”senaste oläst” (knapp uppe till vänster). På det sättet uppdaterar du dig snabbast hos dina vänner här på forumet.

Se klart
ons, 2020-02-19 - 05:45

Läste din beskrivning av den känslan i Joyos tråd. Det gör nästan ont att läsa. Jag vet inte så mkt om dig men kan åtminstone utläsa att du känner dig arg på dig själv,
Om du var min kompis irl skulle jag noga påminna dig om vad du har att hantera i form av just denna stress- ångest-katastroftankar, och hur det utifrån det tycks logiskt att hantera- på något vis,
Jag löser mycket här om ilska, främst mot sig själv. Mer ilska mot den man är och har blivit, än mot beroendet, och själva alkoholen.
Jag brukar själv förespråka nån sorts holistisk bild, dvs ”allt jag är jag”. Men det betyder ju i mitt fall att känna ömhet och omsorg kring de delar där man inte förmår vara så duktig.
Det var bara en reflektion utifrån det du beskriver, Du har säkert pratat m terapeut eller läkare om dina tankar,
Skickar snälla tankar här!