av 79aotrött

Fy fan skammen och ångesten river i hela mig. Kanske jag ej gjort bort mig så gravt som jag känner men det känns som alla tittar på mig, tisslar trasslar och skakar på huvudet åt mig. Någon som känner igen sig. Hur ska man hantera att man tror att hela samhället tycker man är ett stort jävla skämt. Klarar ej knappt gå utanför dörren. Vill isolera mig.

Sisyfos
tors, 2022-06-09 - 01:13

Vi är nog många som känner igen oss. Sen tänker jag att det viktiga är inte vad andra tisslar och tasslar om (om de ens gör det), Utan vad du säger till dig själv.
Andras åsikter är precis så viktiga som du gör dem. Du kan aldrig vara säker på om nån tycker att du är ett skämt om de inte säger det och då kan du i så fall bemöta det.
Och då har du faktiskt möjlighet att bestämma dig för att folk tycker att du är helt ok. Du kan förstärka dina goda sidor och vara den du vill vara. Håll huvudet högt och fötterna på jorden. Andras tankar behöver du inte bry dig om de är oftast värre i ens eget huvud än i andras.

Tofu på besök
tors, 2022-06-09 - 21:51

@79aotrött Skammen är en vidrig känsla att bära runt på. Jag hade riktigt jobbigt med den i början. Vissa människor har nog lättare att skaka av sig skammen än andra. De som gaskar upp sig själva likt Knugen - nu vänder vi blad snacket - får säkert ett annat anseende än de som lägger sig ner och blottar strupen. Genom att acceptera och gå vidare tror jag andra lättare ser upp till dig och har svårare att trycka ner en permanent i skorna. De klarar sig nog generellt bättre.

Jag tror / vet att man kan öva bort skammen. Egentligen har man väl inget val om man inte helt vill gömma sig för gott och gå under jorden? Genom att utsätta sig själv för situationer där skamkänslan ger sig tillkänna inser man bit för bit att känslan neutraliseras. Börja mjukt med personer du har förtroende för och öva dig framåt.

Jag märker att jag har lättare och lättare att beskriva vad som hände. Skamkänslan får svårare och svårare att komma åt mig och trycka in mig i båset. De människor som dömmer har inte längre en plats i mitt liv. Jag orkar helt enkelt inte stå där och förklara något så trivialt som att jag blev fast i en nedåtgående spiral pga intag av trolldrycker.

Dessa drycker har en sak gemensamt. Man blir beroende om man dricker för mycket för ofta vilket drabbar 100.000 tals i vårt avlånga land. Inte minst pga av att vi fortfarande än idag på 2020-talet inte vågar prata öppet om skam och dess beroendepåverkan. Hellre stänger vi oss inne och dricker oss till döds än att erkänna det uppenbara. Trolldrycker är beroendeframkallande!

Jag undrar även hur många som egentligen dömmer en till livstids instängning i skamvrån? Frågan är om det inte mest är man själv som gör det? Bryr sig andra så mycket om man bara själv skakar av sig och går vidare?

En bekant till mig berättade för några år sedan att han helt slutat dricka när jag frågade om han ville ha vin. Jag frågade varför och han berättade att han varit hos läkare pga magont. Det blev operation och läkaren sa till honom slutar du inte dricka rakt av kommer du inte överleva. Därmed slutade han. Det var det hela han sa och sedan pratade vi vidare om annat. Han ser även ut som hälsan själv. Väldigt fin hy mm. Ingen säger något om honom. Han drar inre runt på skam. Han ser snarare ut som en sund, ödmjuk och glad person.

Som summering. Jag undrar om man inte blir bemött som man framställer sig själv? Gör man det till en ickefråga tror jag det lättare blir en så även för andra. Därmed är nog det bästa man kan göra att förlåta sig själv så snabbt det bara går. Så tänker jag 🤗

BEATNGU
lör, 2022-06-11 - 13:36

Jag vågade inte gå ut bland folk när jag hade ångest dagen efter. Var livrädd att nån skulle komma fram och slå mig eller skälla ut mig för att jag drack när jag har barn att lägga tid på. Som en rädd skamsen hund som vet att den gjort nåt fel. Hjälper inte att vara 187 cm lång och väga runt 100 kg. Kände mig helt ensam i världen. Alla mot mig. Men så var det ju inte. Visst har jag fått betala för allt jag åstakommit nära och kära. Tycker det är förjävligt att det bland vissa klassas som att man är sämre mäniska för att man har ett beroende och psykiskt mående som inte är bra. Det är en folksjukdom i sverige. Ingen som inte har haft dessa känslor kan förstå hur jobbigt det är. Vi viker inte en tum i kämpandet efter att besegra skiten när vi väl bestämt oss. Jag brottas med att dämpa sug med andra substanser som jag testat. Måste vara vaksam vad jag gör. Beroendet gäller inte bara sprit. Jag trillar dit så fort jag hittar nånting som väcker belöningsdelen i järnan.