av Änglason

Min vuxna dotter begick självmord för snart två år sedan. Sedan dess har jag druckit vin varje kväll, att det är skadligt har inte spelat mig någon roll jag har bara velat döva sorgen. Nu börjar jag känna en lust att leva igen men vill inte sluta dricka alkohol, motsägelsefullt. Hur tänker ni kring detta? Är det någon här som upplevt samma sak?

Ebba
tis, 2016-06-28 - 08:26

Vad fint att du börjar känna livslust igen, härligt.

Det är nog väldigt många som känner igen sig i det du skriver och det är inte så himla lätt att bryta en (o)vana som dessutom är beroendeframkallande.

Men du är verkligen värd att lyckas, det är skönt att bli fri från att vara styrd av alkohol.
Det vet jag för jag har varit utan alkohol i snart två år.

I början kom många undanträngda känslor ikapp och det var tufft, det gäller nog att ha tålamod och inse att det kan ta lite tid att få ro och därför kanske rikta in sig på att ta "en dag i taget".

Vilken enorm sorg att förlora ett älskat barn. Aj.
Det gör mig väldigt glad att du nu känner att du vill försöka dricka mindre, vara rädd om dig och leva.

Önskar dig verkligen lycka till och skickar en stor kram!

Sisyfos
tis, 2016-06-28 - 09:03

Så ofattbart tråkigt att höra om din dotter. Förstår att man tar till alkohol. Skönt att du börjar känna livslust igen.
Vi är några stycken som tror att det ska gå att fortsätta att dricka "normalt". Jag har knappt sett nån härinne som lyckas helt bra med det. Om det går hyfsat el inte tror jag beror lite på hur ditt förhållande till a såg ut tidigare. Har du försökt sluta under de här åren? Många som slutar ett tag börjar dricka mer än tidigare när de "släpper på" igen. Det är bra med en lite längre vit period till en början för att komma ur missbruket. Några lyckas dra ner, men du har också dövat din sorg med a och när man slutar bedöva sig så kommer ju känslorna tillbaka och det är både bra och jobbigt. Jag förlorade en närstående för några månader sedan och började åter döva mig med a efter månader av kontrollerat intag. Gick fort tillbaka i gamla hjulspår. Har lärt mig att a är en mäktig drog. Och när jag slutat igen, vilket jag gjort, så kommer känslor jag inte riktigt vill och orkar ta itu med. Mitt "kontrollerade" intag bestod också av a, enbart i sociala sammanhang och blev då väldigt sällan och lite per gång. Jag kan absolut förstå känslan av att inte vilja sluta helt. Har ännu inte accepterat själv att det inte ska kunna gå att dricka då och då, men det är en balansgång och det är svårt. Och som sagt det beror nog också lite på vad du får för "belöning" av alkohol och hur den funkar på dig. Beroendena härinne ser lite olika ut och vi är många som gjort ett stort antal magplask i våra försök att sluta. Det bästa du kan göra är nog att läsa runt lite i olika trådar och skriva själv. Lycka till med att finna din väg.

heueh
tis, 2016-06-28 - 09:13

att jag helt kan sätta mig in i din situation, vi reagerar alla olika på trauman, men jag har upplevt något liknande. Min hustru begick självmord för många år sedan och precis som du tog jag till alkoholen för att döva alla känslor. Det gjorde ont, fruktansvärt ont i mig, och jag såg ingen annan utväg för att fortsätta klara det dagliga livet. Jag insåg att människorna runt omkring mig lade det hela bakom sig och gick vidare så mycket snabbare än jag klarade av. Jag kände att jag måste hålla fasaden uppe, jag ville ju inte vara den där som gick omkring och var dyster och fick alla på dåligt humör. Så alkoholen hjälpte mig genom kvällarnas förtvivlan.

Så småningom blev behovet av alkohol en egen kraft. Jag hade kommit tillrätta med min roll som ensamstående förälder och livet rullade på igen. Berusningen hade blivit ett mål utan syfte, jag drack för drickandets skull. Det tog mig sex år innan jag insåg att jag hade problem, och vid det laget var det seriösa problem.

Det var först efter något år som nykter jag kunde börja ta itu med allt det som gjort att jag började dricka ohämmat från början. Snart trettio år senare kan jag säga att jag nog har kommit över det som hände då, men alkoholen har aldrig tappat sitt inflytande över mitt liv. Katastrofer inträffar, alla upplever berg och dalar, det är en del av livet. Hur vi tar itu med det är individuellt, men personligen kan jag, så här i efterhand, säga en sak med säkerhet; alkoholen har ingen som helst positiv effekt, den hjälper bara för stunden, i det långa loppet lägger den sten på börda.

Jag tycker det är fantastiskt att du redan nu har börjat ifrågasätta ditt drickande! Jag ska ge samma råd som har givits många gånger tidigare här inne; prova att vara nykter ett tag, ett par veckor eller månader, ge dig själv chansen att jämföra och att kunna välja.

Jag önskar dig allt gott!

PP
lör, 2016-07-02 - 10:32

Läst din berättelse, och de svar du fått. Du vill ha en förändring, samtidigt som du överväger att planera för en vit period. Beroende på hur du drack innan det tragiska inträffade kan det mycket väl vara så att två års drickande inte "räcker" för att det på riktigt ska gå helt fel. Jag vill bara i all välmening hävda att dagligt drickande över tid bara har leder åt ett håll. Utför...Det är som en snödriva som byggs upp, du vet inte när det snöat tillräckligt för att det ska börja glida, öka i hastighet till att bli en okontrollerad lavin. Ingen, nej jag tror verkligen ingen vill/kan förstå detta innan det sker. Om så vore skulle vi ju inte vara så många som fått problem med alkoholen? Vill inte predika eller skrämmas. Bara uppmärksamma på att ingen dag är bättre att börja avstå än just idag. Finns varianter på en kurva som jag tycker väl beskriver hur tilltagande missbruk fungerar. Du kan hitta den om du googlar, Jellinek kurvan. Stort lycka till!
//PP

Änglason
sön, 2016-07-03 - 09:46

Tack PP!
Har tittat på Jelliniks kurva och det är skrämmande läsning. Jag känner att det är på väg nedåt, det vill jag inte vara med om och efter allt som hänt ska övriga i min närhet slippa det. Jag ska börja dra ner konsumtionen nu och har en tid på Riddargatan i augusti.
Jag ska börja skriva upp allt jag dricker så att jag ser hur mycket jag exakt dricker, tror att jag blundar för hur mycket det blir. / Livslust