Vaknade av ett sms inatt. Han befann sig på akuten, hade kräkts blod.
Jag visste att han drack då han ringt mig tidigare och talat om detta(det hördes också direkt han öppnade munnen). Han hade druckit dagen innan också och gått ut för att spela och dricka mer.
Vi har träffats i ett år, bor inte ihop och inga barn inblandade. Varit en del lögner kring drickandet, som nykter upplever jag honom transparent och medveten. Han har slutat på sitt jobb och går ej längre hos Företagshälsan på prover och antabus. Hos honom finns en fundering kring huruvida han kommer kunna dricka normalt eller ej. Vi har bra och fina dialoger om det. Under tiden vi setts har han nu tagit sju återfall och inte haft fysiska problem att vara nykter emellan dem. Men det har tärt på mig och mitt förtroende till honom. Jag hade redan svårt att lita på människor och det är inte bättre nu. Jag ställde krav efter de två första återfallen. Att han skulle berätta när han tänkt dricka för då vill jag inte träffa eller prata med honom, jag vill heller inte ha kontakt dagen efter han druckit. Detta för att jag inte vill bära hans fylleångest.
Bestämde mig även senare för att vi inte ska prata om att flytta ihop förrän han varit nykter i ett år. Det är inte lätt för mig att säga dem sakerna, men som jag blivit uppmanad till på andra ställen måste jag sätta gränser för mitt eget välmåendes skull. Jag försöker göra det. Det är svårt, speciellt som jag inte vill något hellre än att bygga ett liv tillsammans med honom. Han har en bild av hyr mysigt vi kan ha om vi dricker tillsammans mm, jag dricker själv inte alkohol alls.
Så nu befinner han sig på akuten för att han kräkts blod. Det är mer till historien som han inte berättar men jag tänker inte pressa honom. Han skrev att han ville att jag skulle vara där, och nu till det konstiga i det hela. Jag ville inte åka dit. Jag ville inte se honom i det skicket och jag
Ville inte träffa honom när han druckit. Jag talade om för honom att jag inte klarade att åka dit och det verkade som han förstod, men det känns elakt och det är jobbigt att inte vara där. Jag vill inte ha med hans drickande att göra. Har sagt till honom att om vi ska leva ett liv tillsammans måste han välja bort alkohol och kämpa för att vara nykter. Han vet inte om han kan det pga att han skulle ljuga om han sa att han inte ville dricka. Men han vet att ett liv med mig kräver det.
Känner mig hemsk som inte slängde mig i bilen och åkte till honom på sjukhuset men jag kände bara Nej! Så nu ligger jag här och vet inte hur det är med honom och än mindre vad jag ska göra. Är det ens möjligt att få ett förhållande mellan oss att hålla?
Väldigt spretigt och svamligt kände jag men behövde skriva av mig lite.