Hej
Jag har sån ångest. Jag har druckit alldeles för mycket när mina barn växte upp. Fr de var runt 10-12 år drack jag stadigt på helgerna. Jag fanns där, men ändå inte. De såg mig ofta påverkad. Jag hade också ett par längre förhållanden med missbrukande män som jag, korkat nog, lät flytta hem till mig. Vi drack på "fint" sätt, om det nu finns något fint sätt.
Mina barn hatar nu i vuxen ålder att jag dricker. Och nu dricker jag inte i närheten av dom sen en kort tid tillbaka. Jag dricker heller inte själv hemma. Jag har inte så stort umgänge så mitt alkoholintag är nästan noll sen ett par månader tillbaka.
Problemet nu: ju längre tiden går jag är helt nykter, desto sämre verkar mina vuxna barn må. En kan ringa och fråga om "har du druckit?". Jag säger ärligt nej, det har jag inte. "Det låter så". Nej, jag har inte druckit. Och då börjar hon gråta och så öser hon över mig med skuldbeläggning.
Hur ska jag orka med detta? Det känns nästan som om det är bäst att jag faktiskt tar livet av mig. Kanske de mår bättre då? För jag orkar inte längre ta detta. Jag försöker ju! För deras skull. Att jag mår bättre själv utan alkohol är ju en bonus. Jag har jobb. Klär mig bra. Har inga skulder osv osv. Så utåt är det ju bra. Har inget fäncy jobb och relativt lågavlönad, men är ekonomisk och har koll. Jag önskar de kunde vara lite glada och lättade. Men ju längre tiden går desto värre blir skuldbeläggandet från en av barnens sida. Och såååå jävla illa har det inte varit. Inte om man läser hur många andra barn och ungdomar haft. Men jag kanske ljuger för mig själv?
Hjälp?