av Malta

Hej :)

(Jag hittar inte min tråd, så startar en ny). Jag är 40 + med härliga barn. Mina föräldrar var väldigt strikta med alkohol, så det romantiska skimret la sig tidigt över vuxendrycken. När jag väl provade, så blev världen plötsligt färgstark och jag blev modig o glad. Det var fantastiskt.

Har nu slutat x antal gånger och som längst höll jag uppe i nästan 2 år. Senaste gången, så kraschade jag in i min gamla ätstörning och det har varit ett h-vete att ta sig ur. Ju mer den krympt, desto mer har A pockat på. Nu dricker jag endast på helgerna (i smyg), men jag vet att jag måste sluta helt för att få ett bra liv.

Jag har gått på AA och det har varit en stor hjälp, men jag ägnar mig nog åt för mycket halvmesyrer. Suck... Jag tänker på mina underbara ungar, som jag inte vill skada eller förlora på längre sikt. Men hur ska jag lyckas banka in det i huvudet - att jag måste sluta helt? Jag blir inte redlös eller gör tokiga saker när jag dricker längre, men var oftast den som var fullast på studentfesterna - vilken skam o ångest.

Det är så lätt att tänka att idag ska jag unna mig litet "glädje", litet verklighetsflykt när fredagen kommer. Min sambo godkänner inte mitt drickande och ändå gör jag det i smyg. Fast han luktar sig till snabbt om jag varit o smygpimplat.

En dag så går det! Kanske är detta dagen, då jag "inser" mitt problem...

Malta
ons, 2017-05-03 - 19:15

Idag har jag tänkt en hel del på vin. Har haft ångest. Men jag gick och tränade istället och lyssnade på musik i lurarna. Kände mig glad efteråt. Nu börjar ångesten krypa på igen och jag har svårt att se att mitt liv kommer att bli bättre. Jag tänker inte på vin, men funderar mycket kring livet. Har svårt att hitta ork till vardagliga saker som städa, hålla undan i hemmet, så att det inte är kaos, för ett hem i kaos ger mer ångest. Får inte så mycket vettigt gjort. Andas och längtar tills det är kväll, så att jag får krypa ner i sängen. Slippa dåligt samvete över allt jag borde göra. Jag flyttar om ett tag och det är scary. Har ju inte bott själv på evigheter. Det ska samtidigt bli skönt att få bli min egen. Att få bestämma själv och inte ha någon som oftast hittar något att störa sig på och som har synpunkter. Jag har försökt leva någon annans liv och det funkar inte. Jag hoppas på delad vårdnad när det gäller våra barn. Men, p g a att jag dricker nästan varje helg, så vet jag inte hur det kommer att gå. Jag är inte redlös dock. Han hotade med att ta barnen även då när jag inte drack och hade varit nykter en längre tid. Jag har en fin relation med ungarna och vill så gärna fortsätta så. Min sida av familjen har han aldrig riktigt tyckt är "bra" nog. Jag har helt vanliga föräldrar, men som kanske är litet speciella i vissas ögon. Alla år som jag slitit för familjen och tagit det största lasset verkar inte räknas nu när jag inte har mått så bra och min partner fått ta större del i allt detta. Plötsligt är det som han gör allt, även om jag gör en hel del fortfarande, men har inte haft samma ork. Nu ska jag sluta gnälla. Det blir en ny dag imorgon och ångesten går ju alltid över, även om det inte alltid känns så.

Bedrövadsambo
ons, 2017-05-03 - 20:05

Otroligt tuff situation för dig just nu. Men det blir bättre, dag för dag. Och INGENTING blir bättre av att du dricker. Tvärtom.

Malta
ons, 2017-05-03 - 22:35

Tack Bedrövad sambo. Nej, ingenting blir bättre av A. Det är som att tillfälligt hälla olja på lågorna som flammar upp ännu värre i slutänden.

Malta
tors, 2017-05-04 - 13:14

Idag har varit en dag med nervöst fladder i bröstet. En oro som inte vill ge med sig. Jag är mycket inne på anhörigsidorna och läser. Det hjälper mig att förstå den andra sidan och det motiverar mig att fortsätta kämpa.

Jag ser även här inne att det går att få ett friskt liv. Ett liv där ens kompetens växer och tron på sig själv. Det måste vara skönt när man har någon form av uppbackning. När det finns någon som ser en för den person man egentligen är. Jag har nog i hela mitt liv längtat efter någon som jag kan dela allt med och som accepterar mig med fel och brister. Någon som inte vill göra om mig. Finns det ens? Jag ska försöka lära mig att ta hand om mig själv och acceptera mig själv. Sen, kanske en dag, finns det någon för mig med. Det är tufft hemma. En iskyla, tystnad som gör ont i mig. Är han sur idag? Har jag gjort något, sagt något, inte gjort tillräckligt? Jag behöver packa, men står nästintill handlingsförlamad och tittar på lådor som behöver fyllas. Var ska jag börja?

Malta
fre, 2017-05-05 - 16:25

Har tränat, ätit gott och träffat en kär vän. Ändå har jag redan druckit ett glas vin... Jag gillar känslan innan A påverkar mig. Tänk om det kunde uppfinnas ett vin som smakar vin utan att kropp o knopp påverkas. Jag avskyr den där smårusiga känslan. Jag gillar det precis när jag dricker. Sen vill jag bara gå och lägga mig. Det är inte heller smakupplevelsen jag är ute efter. Köper jag vin, så köper jag aldrig de sorter jag tycker om längre. Utan bara de där blaskiga som får munnen att kväljas av varenda klunk. Jag avskyr att vara full. Knasigt. Då har jag ingen kontroll. Fördelen är att jag blir uppåt och sömnig. Kan gå och somna som en stock. Det här låter väl helt knäppt och det är det ju. En alkoholists inre värld blir smått knäpp. Känslor som stängs av och livet som sätts på paus, förutom för de anhöriga som oroar ihjäl sig. Jag är glad att jag lever - faktiskt. Det fanns en tid, då jag trodde att jag inte skulle bli mer än 18 år och då varken drack jag eller knarkade eller annat. Förutom min anorexi förstås. Jag inser att livet är värdefullt och att det har så mycket att ge. Men någonstans tar det stopp. Jag vet, men verkar sakna en förmåga att leva ett "normalt" liv. Kanske saknar jag en förmåga att vara "en i gänget". Kanske är det därför jag inte riktigt hittat hem i AA-grupperna heller. En ensamvarg till synes social, men som inte vågar släppa någon tillräckligt nära? Nåja, jag är inte alltid en dysterkvist heller :) Kram

Svartvit
fre, 2017-05-05 - 17:24

"Tänk om det kunde uppfinnas ett vin som smakar vin utan att kropp o knopp påverkas"
Det finns ju många goda alkoholfria viner, testat det?

Malta
fre, 2017-05-05 - 17:35

Glas 2 - nu börjar det kännas som gränsfall för vad jag gillar... Tänker inte lära mig att dricka eller ha det som mål att dricka. Jag vill sluta. Tänker att jag behöver analysera vad som händer.

Svartvit
fre, 2017-05-05 - 17:45

De alkoholfria viner jag testat har inte smakat saft. En del är iofs inte jättegoda men det finns flertalet som smakar precis som "vanligt" vin. Mitt tips är absolut att du testar flera sorter tills du hittar något som passar dig. Känns ju otroligt onödigt att dricka alkohol om man till och med tycker illa om att bli påverkad. Stort lycka till önskar jag dig :)

Malta
fre, 2017-05-05 - 18:13

Tack :) Tänker mig att hjärnans belöningssystem går igång och det är väl det som gör det svårt.
Har ätit mat och tog ett halvt glas till. Det är ett jäkla beroende. Sen sätter ätstörningssidan till och klagar på både mat o dryck. Nu är jag mätt också - helvete ;) Nåja, jag har kommit så långt att jag är normalviktig ;) Men, hjärnan fortsätter sin klagosång. Tänkte att jag skulle försöka vara naken o ärlig i min skrift. Jag köper numera inte hem mer än 1 flaska när jag väl köper. Men jag är fortfarande fången. Slav är väl ett rättare uttryck. Vem vill vara en slav? Vem vill inte kunna bestämma själv? Ofta luras hjärnan och får mig att tro att jag bestämmer själv. Att "jag" vet bäst. Jag vet att om jag fortsätter på den vägen, som lurar, så bär den någonstans där jag inte vill vara. Vem vill det, med förnuftet i behåll? De flesta jag känner vill ha friheten att bestämma själv över tillvaron Och må bra. Varför är det så svårt för den alkoholberoende att göra dessa enkla val? Kanske är det som för heroinisten som fortsätter att jaga det "gudomliga" efter jungfrusilen? Det är på ett helt annat plan, men förmodligen rätt likt ändå på vissa sätt...

Malta
fre, 2017-05-05 - 19:23

3 glas. 2 glas kvar av flaskan. Status quo. Fortfarande mätt. Vad vill jag med detta? Vet inte, men det är nog fortfarande en analys. Jag har varit där - när jag drack varje dag. När jag, för 4 år sen beslutade mig för att slutligen sluta med A. Jag kände mig hudlös och skakade i en vecka minst. Sen var jag nykter i 4 månader innan återfall och därefter 1 1/2 år. Jag kommer inte bemästra detta, men acceptansen saknas nog, då jag försöker gång på gång. Det har blivit bättre, men jag vet, att det kräver en omänsklig ansträngning för att inte hamna där jag var. Är det värt det? Nej, det är det inte. Ändå har jag inte helt gett upp tanken om att bemästra A. Även jag ren intellektuellt har gjort det. Ni som fortfarande är unga, kan ju välja tidigare. Gör slut nu, eller fortsätt kämpa mot elden. Har det gått för långt så tenderar den att sluka en med hull o hår. Eller inte ;) Endast Du vet.

Malta
fre, 2017-05-05 - 20:38

Så fortsätter det vidare. 3, 6 glas ungefär. Status quo. Inte helt bekväm. Barnen äter godis och småkivas. Jag är med. Orkar inte kivas dock. Jag mår ok, men vet att detta kommer innebära en hel del ångest imorgon och kommande
dagar. Ångesten framöver är inte rolig. Ändå gör jag detta. Och jag gör det halvdant. Jag dricker inte längre, sen länge, så att min hjärna får riktigt det den vill. Jag är som en vampyr som lever på råttblod. Ångesten imorgon o kommande dagar är inte värd allt detta. Ändå gör jag detta mot mig själv. Mina nära o kära har inte sett eller upptäckt. Kanske är det en del av spänningen - att ha nåt för mig själv. Eller så är det bara A-spöket som talar. Vad tror ni? Hur är det för er?

Malta
fre, 2017-05-05 - 21:08

Resten uppdrycket och märker ingen större skillnad mot glas 2. Kinderna durrar. Jag har köpt en folkis. Helt klart detta vansinniga beroende. Annars hade jag ju struntat i det. Fortfarande en vampyr på råttblod som längtar efter sömn. Att jag drack idag, kommer att försvåra för mig imorgon. Då kommer jag att vilja dricka igen. Vilket gör att jag får stålsätta mig på söndag, för att inte fortsätta. Det krävs en hel del energi, som tillsammans med ångest gör mig trött. I slutändan gör det att jag orkar inte vara social och att jag fortsätter att vara relativt ensam. Och det vill jag egentligen inte... Beroendet är starkt. Jag är också stark, men kanske inte lika starkt. Hur mycket är det värt att få dricka? Vad är vi villiga att försaka för att få? Jag känner mig rätt dum... att jag fortsätter, fast jag vet bättre.

Malta
fre, 2017-05-05 - 21:39

+ en folkis. Än sitter jag vaken utan att de märker. Imorgon kommer att vara en sjujäkla-resa att resa sig igen. Det kommer att tära på mig och min spillra till självkänsla. Kan jag inte mer? Har jag inte mer kontroll än så här? Som sagt, det har varit värre en gång i tiden, men det betyder inte att jag lärt mig att kontrollera A. Det är ett jävulskap som påverkar kropp och sinne. Det går inte att lära sig att dricka. Jag har lärt mig att inte supa mig redlös, att inte balla ur, men jag har fått ett beroende på köpet. Jag tänker på A onormalt mycket. Det tar min energi från annat och ger mig ofantlig ångest när det går ur kroppen. Hade jag kunnat välja idag, så hade jag önskat att jag aldrig stött på A...

Malta
lör, 2017-05-06 - 07:31

Darrig och ångest i bröstet. Inte kul. Känner att jag inte sovit tillräckligt. Hade behövt flera timmar till, men kan inte. Törstig. Redan hinkat i mig 1 l kokosvatten. Var gårdagens drickande värt det? NEJ. Hell no.

slutanu
lör, 2017-05-06 - 11:13

Nej det är sällan värt det dagen efter. Ändå börjar vi om. Varför? Jag frågar för att jag undrar själv. Varför gör man såhär mot sig själv?

Malta
lör, 2017-05-06 - 11:17

Ja, det är ju egentligen hemskt det en utsätter sig för. Själv rådbråkar jag med min hjärna, ifall jag ska köpa vin idag med, för att bota ångesten, som blir etter värre imorgon. Varför ska det vara så svårt att tänka långsiktigt?

Malta
lör, 2017-05-06 - 15:21

Hann dricka 2/3 av en öl till lunchen på uteserveringen.

Malta
sön, 2017-05-07 - 08:26

När familjen kom hem i eftermiddag fick jag reda på att barnen sover borta. Fick en klump i magen och tänkte att jag kommer inte klara av att vara hemma själv med snart ex-mannen. Han är så sur hela tiden och jag bara väntar på allt negativt som kan tänkas komma ur hans mun. Det är t o m så att barnen sagt att pappa alltid är så arg, men jag är känslig också, det vet jag. Började fundera på om jag skulle boka hotellövernattning, åka skitlångt till pappa för en natt eller gå på en sen bio. Gissa vad som segrade? Jo men, visst, den enda lätta utväg jag känner till. Åkte till en mysig och folktom bar för ett glas rose och respit. Varför tog jag inte någon av de andra alternativen? Bio kunde varit kul. De andra kändes litet mer omständiga. Hur förklara för någon att en tar in på hotell för att en inte kan hantera "konflikter" utan att dö en smula? Klumpen i magen lägger sig efter några sipp, men jag ska ju hem snart. Hur gör jag då? Igår löste jag det hela med att ta på hörlurarna och lyssna på musik. Vaknade vid 03 och det bara dånade i lurarna. Hmm, jag har visst många problem. Går på en ADHD utredning som verkar ha svängt mot en eventuell Aschberger-utredning istället. Vad tycker jag om det? Vet inte, men vill så klart ha klarhet i varför min vardag kräver så mycket ansträngning jämfört med andras. Pratade med den som utredaren ringt till idag och det var där det kom fram att frågorna handlade inte längre om ADHD. Jag fungerar bra, om jag får lugn o ro. Om jag känner mig trygg. Det var länge sen jag kände mig accepterad för den jag är. Jag försöker så mycket, varje dag, att fungera, att vara på det sätt som krävs, men samtidigt har jag börjat undra litet. Det är väl inte bara jag som ska anstränga mig? Går ju sönder snart. Världen är enorm och mångsidigheten också. Då ska väl alla anstränga sig litet, så att det blir litet mer jämnt fördelat? De som har lättare förspänt kanske får anstränga sig i att acceptera mångfalden istället?