Hej på er!
Jag har precis blivit medlem och ska försöka berätta mer om mig och min situation när jag har blivit redo för det.
Just nu står jag och väger mellan om jag ska erkänna för mig själv och min sambo att jag har problem eller ej. Om jag erkänner kommer jag aldrig mer/sällan kunna dricka och njuta av de positiva effekterna, men å andra sidan sänker jag mig själv om jag inte gör det. Känner ni igen den ambivalenta känslan?
Hur gjorde ni när ni berättade för era närmsta? Jag funderar på att göra det ikväll men vet inte hur jag ska börja. Det känns så overkligt och som att det händer andra men inte mig. Jag känner mig helt enkelt fånig och som att det är nåt jag "hittat på". Jag är rädd att jag lite snabbt kommer berätta och sedan skratta bort det, eftersom jag själv inte har landat i det hela och bestämt mig för om jag vill sluta eller ej. Funderar på att skriva ett brev för att få med allting jag vill ta upp. Har någon av er gjort det?
Jag känner att det här blev ett flummigt inlägg men jag hoppas ni förstår det ändå. Hursomhelst, hur har ni andra gjort när ni berättat och känner ni igen känslan "berätta eller ej"?
/Nervös och velande tjej i 30-årsåldern som dricker för mycket och i smyg.