Detta får bli min dagbok, veckobok eller whatever. Jag behöver skriva nu när jag ska hålla mig fri från slentriandrickandet.
Jag slutade igår, efter ännu en fest som slutade i en total blackout men där vännerna runt omkring inte fattade att jag var så full, jag var ju bara "glad och hade roligt".
Jo tjena. Minns inte hur kvällen slutade, vem som följde med på efterfest eller vem som nattade minstingen. Hur kan jag ha varit så full utan att andra märkte det? För att jag hamnat där. I det stadie där jag går och pratar och är glad men minnet är dött.
Jag frågade mitt barn igår om hen tyckte jag var konstig dagen innan. Nähä? Inget konstigt alls... är hen så van vid en "glad mamma" undrar jag ju genast.
Mina andra barn sa inget om den kvällen men vid andra tillfällen har de varit ledsna och inte känt igen mig. De gillar inte när jag blir "glad". Vem klandrar dem?
Jag ska inte älta vad jag utsatt min omgivning för jag behöver bara en påminnelse till varför jag gör detta. På egen hand kan jag nog supa ihjäl mig men för familjens skull ska jag vara nykter..
Svårast blir min mamma. Hon dömer inte och ändå dömer hon så hårt. Ställer jobbiga frågor. Har åsikter om att jag inte ska dricka. Har åsikter om hur jag druckit. Om hur andra dricker.. det bara rullar på. Jag orkar inte tänka på det. Hon bara maler och maler..
Bäst är min man. Nästan jämt. Vi träffades efter en intensiv festperiod och jag hade fått nog av alkohol. När vi gick ut och han ville bjuda på dricka så jag att jag ville ha alkoholfritt. Jaha så han och fixade det. Han var den förste och hittills ende som aldrig ifrågasatt det. Förrän nu.
Jag var vit i 6 månader då, och mådde bättre än någonsin. När jag blev förälskad i honom var det äkta, inget fylleragg på krogen. Ingen ångest dagen efter. Det var bara bra. Och då vågade jag dricka igen..sen var det kört.
Nu säger han att han stöttar mig men jag tror han tycker att jag överdriver. Han tycker inte jag har ett beroende. Det kanske jag inte har, jag har aldrig känt suget att dricka, aldrig tagit återställare. Men när jag dricker kan jag aldrig sluta. Jag dricker när jag har tråkigt. Jag dricker när jag är glad. Och jag får minnesluckor. Räcker inte det?
Jag ser inte ut som den stereotypa alkoholisten. Jag sportar rätt mycket, är i bra form. Är hälsosam på alla andra sätt. Har bra jobb. Fin familj. Är det därför andra har svårt att se att jag dricker för mycket?
Efter firmafesten sa kollegorna "jaja men det var en bra fest".
Efter midsommar sa vännerna "jaja men det var en fin kväll"
Efter onsdagskvällen säger mannen "jaja men det var ju inte så farligt"
Hallå överdriver jag eller? Är det bara jag som ser problemet? Som ser mönstret?
Nej. Mina barn ser det och mina närmsta vänner ser det. De viktigaste förstår mig.
Så här är jag nu.
Första steget taget, första dygnet klarat.
Nu är det bara resten kvar...