Jag är 48 år gammal. Har ett bra liv förutom alkoholen då. Fick tre barn tidigt i livet med en man jag var gift med men vi växte ifrån varandra. Hade ett längre särboskap som inte fungerade.
Mitt drickande började i tonåren men var inte mer än ordinärt tills mitt förhållande med min särbo blev ohälsosam och jag blev singel efter det. Min mamma är fullblodsalkoholist som sin pappa och min far var helgalkis.
Barnen bodde varannan vecka hos mig och jag drack mycket när de var hos pappan. I början i sällskap med andra, fest och krogen, men senare i min ensamhet. Åren gick, jag mognade och slutade dricka på krogen men drack ganska ofta hemma fast jag var ensam. Konverterade vin och starköl till folköl, eftersom jag hade mer kontroll då. Blev ofta FÖR full om jag drack starkare.
Skötte mitt arbete hela tiden utan problem och koncentrerade mitt folkölspimplande till lediga kvällar. Kunde bli 10-12 folköl per gång. Lite för ofta.
Brydde mig inte om mig själv alls utan lät mig självdestruktivt bli oerhört överviktig. Inte på kort tid utan under en tidsperiod på 15 år. Gjorde försök att gå ner i vikt med otaliga metoder. Inga konstiga metoder utan välbeprövade med kalorintag vs kaloriuttag som Viktväktarna, hälsovakten, och alla man kan tänka sig när man vet vad man gör för fel och vet varför det inte funkar. Men när man inte bryr sig om sig själv utan tröstäter för att man mår dåligt så fungerar det ju inte.
Kunde gå ner massor men aldrig behålla vikten.
Jag har alltid varit introvert och inte lidit av ensamheten. Betraktar mig som att jag inte nödvändigtvis behöver någon annan människa för att må bra.
Enda gångerna jag kunde känna att jag längtade efter kärlek var när jag hade sett en romantisk film.
2012 gjorde jag en Gastric bypass op och gick ner 58 kilo. Under processen började jag fundera på om jag som 45 åring behöver vara ensam hela livet. Tänkte att jag nog trots att jag under min feta period i livet inte direkt längtat efter ett förhållande nog gjorde det ändå och ville se om jag kunde hitta kärlek. Förstod att mitt ointresse för kärlek mest varit ett skydd. Men ändå kände jag mig inte alls desperat utan mest nyfiken.
Jag provade att lägga upp ett konto på Happypancake. Lade upp kontot på fredagen. På lördag kollade jag utbudet och fastnade för en kille och skrev till honom. På söndagen fick jag kalla fötter och gick in med tanken på att ta bort mitt konto men såg att mannen svarat mig. Vi började skriva till varandra och fastnade.
Jag berättade tidigt att jag dricker för mycket. I början drack han som jag, inte för att han behövde utan för att jämka. Först senare började mitt drickande bli ett problem eftersom jag ville dricka oftare och mer än han. Vi var förälskade och senare har den känslan utvecklats till kärlek. Vi är numera gifta och det är ingen tvekan om att vi vill leva med varandra.
I början av förhållandet drack vi för mycket tillsammans men sedan blev han som han brukar vara, dvs inget behov av att dricka. Jag insåg att jag måste dra ner och sökte hjälp på beroendemottagningen i min stad. Fick hjälp och åt Campral och deltog i en grupp för återfallsprevention. Hade aldrig målet att bli absolutist utan dra ner till normal nivå och det var ok för min man också. Sedan har ju det här med "normal nivå" kunnat diskuteras.
Summan är att jag har dragit ner massor medan han önskar att det var mer.
Förstår att han inte mår bra av hur det är idag.
Rädd att förlora honom medan jag skräms av tanken att förlora alkoholen helt och hur jag ska fylla hålet efter alkoholen då så mycket är förknippat med det. Har kompromissat massor och kämpar med det hela tiden, försöker hålla det på en rimlig nivå men misslyckas ibland, kanske alltid när jag blir onykter ur hans synvinkel.
Idag har jag förstått att han mår dåligt av mitt missbruk till den grad att han håller livet på paus. Så min motivation är ju att jag förlorar min kärlek om jag inte slutar.
Den kortsiktiga förlusten med att dricka är rädslan att förlora den lilla kreativiteten jag upplever när jag är i tillståndet mellan fösta klunkarna och när jag förlorar kontrollen. Den lilla tiden njuter jag av att få så mycket gjort. Musiken och poesin får en annan dimension som jag inte upplever som nykter.
Det slutar med dåligt samvete för att jag alltid dricker några öl mer än var gränsen går för min man. Jag undrar varför jag måste bli åtminstone lite full när jag dricker och inte kan bara dricka "för att det är gott". Existentiell ångest över att alkoholen ska dominera över mig och vårt förhållande. Varför jag inte kan sluta fast hela mitt förstånd förstår att mitt förhållande egentligen är viktigare än ruset jag får kortsiktigt. Och att jag funderar på vad jag håller på med och hur länge jag kan fortsätta innan min man ställer ultimatum. Och vad jag gör då.
Någon annan som tampas med detta eller liknande tankar?