Jag vet att jag dricker för ofta och en aning för mycket. Någon gång för några år sedan blev det nog så att semestervanorna följde med in i vardagen. Ett glas vin till maten vardag som helg blev inget konstigt. Ett sätt att koppla av efter en arbetsdag. Toleransen har ökat med tiden. Nu kan det lätt bli två glas. Under helgen blir det ett tredje och kanske även en drink. Den här ovanan har aldrig påverkat arbetet eller andra rutiner, men jag har börjat må dåligt över den. Vin finns alltid hemma. Det är mer troligt att mjölken skulle vara slut.
För ett par år sedan utmanade jag mig själv till 3 månader utan alkohol. Det gick bra, men jag längtade efter att perioden skulle ta slut någon gång. Jag vill bort från vardagsdrickandet och kunna dricka ett par glas vin under helgen, men att sedan ställa undan glaset. Inte bli sittande med det ändå tills jag går och lägger mig.
Min man dricker mycket och har gjort så länge. Flera glas vin varje dag. Han säger ibland att han vill ändra sina vanor och har någon period begränsat intaget till en bestämd mängd. Ingen av oss blir "fulla" eller tappar omdömet, men det är självklart att beteenden ändras när man dricker. Man blir lite mer högljudd, lite gladare och spralligare, kanske lite lättare att börja tjafsa om saker. Våra barn har blivit medvetna om vinets ständiga närvaro. Det känns jobbigt för mig. Jag skäms. Jag synar mig själv i spegeln efter trötthetstecken, undrar om det röda i ögonen beror på vinet eller vanlig morgontrötthet. Undrar om jag luktar vin från kvällen innan trots att jag själv inte känner det. Vill känna mig glad, pigg och fräsch. Ren. Renad.
Jag skulle vilja att jag och min man ändrade våra vanor tillsammans, men jag inser att jag inte kan vänta på någon annan. Varför känns steget så stort? Tröskeln så hög? Det är väl bara att dricka tråkigt vatten på vardagarna som de flesta andra gör?
Men det känns inte lätt. Jag har beroendeproblematik i släkten. Jag vill inte gå i deras fotspår.