Hej,
Upptäckte detta forum i dagarna och har knappt kunnat slita mig. Känner igen mig i så mycket – trots att allas våra livssituationer tycks se olika ut, så finns en gemensam nämnare i det komplexa förhållandet till alkohol. Det har stärkt mig något oerhört.
Jag började fundera över mitt eget drickande i somras. Det började egentligen som en reflektion över en familjemedlems drickande, men snart insåg jag att mycket av det jag kände inför hens drickande också stämmer överens på mig själv. Jag tvingades inse det jag under 15 år förträngt, dvs. att jag har ett problematiskt förhållande till alkohol. Att det inte bara ”var just den där gången” och absolut inte att ”det kommer blir annorlunda nästa gång, för nu har jag lärt mig läxan”.
Det började egentligen redan vid första fyllan. En befriande känsla, som jag därefter har sökt så ofta jag får möjlighet. Jag är inte så rädd för det drickandet som händer i vardagen. Visst, jag inser att det finns något osunt i att längta hem efter en trevlig middag för att få ta ett glas vin på egen hand. Och visst, jag inser att det finns hälsorisker kopplade till att dricka alkohol kanske 5 av 7 dagar. Men, min oro är i första hand kopplad till mitt drickande på fest. För där är jag gränslös. Jag kan inte dricka nog snabbt, för att komma in i den där känslan – av att vara självsäker, rolig, charmig. Och jag kan inte sluta, när jag väl har börjat.
Jag har alltid varit den som blir fullast. Än så länge – tack och lov – har ingenting hänt som är till direkt, allvarlig, skada för mig själv. Men det är mer en fråga om tur, än om något annat. Jag har tvingats utgå från det värsta. Att jag blivit rånad, överfallen, att jag själv gjort något brottsligt och att snart ringer polisen för att prata med mig om "vad som hände igår" (nej, jag är ingen kriminell person, men rädslan finns alltid att jag ska ha spårat totalt och gjort något helt oförutsägbart). Än har det inte hänt, men jag litar inte på mig själv vad gäller detta. Och jag vill ju inte vara den personen. Ibland kan jag nästan känna att jag vill dricka enbart för att bevisa för andra att jag kan hantera det. Men många gånger – nästan alla – får det motsatt effekt.
För mig är minnesluckorna det största problemet. Jag har ett år bakom mig där jag knappt vet hur jag tagit hem om helgerna. Där jag har som rutin att gå igenom samtalslistan, meddelanden, bilder, mobilbanken… Jag har till och med börjat med att åka tillbaka till platsen jag var på kvällen innan för att se ifall det kan hjälpa minnet att åka tillbaka. Min söndagsrutin är helt enkelt en genomgång av allt som skulle kunna ge mig en indikation på vad som hände under de sista 2 – 3 timmarna av kvällen. Många gånger går det ju inte. Det är ett tusenbitarspussel där jag har kanske 4 eller 5 av bitarna.
Det har kommit att bli ett problem i alla relationer jag har varit i. Tidigare pojkvänner har påtalat det, försökt stoppa mig i stunden. Men då blir jag arg istället, och så har vi blivit osams. Det har nästan kommit till en punkt där jag dagen efter får utgå från att kvällen slutade i bråk, och därmed låtsas komma ihåg vad det handlade om. Nu lever jag själv vilket gör att jag slipper bråken, men vilket också gör att jag känner mig desto mer ensam i det här.
Skammen är så enorm. Och frustrationen. Jag vill inte vara den där personen. Jag vill inte veta vad folk tänker. Eller säger. Samtidigt känner jag mig så maktlös. Jag har ett bra jobb, fantastiska vänner, föräldrar som skulle göra allt för mig. Men så känner jag en sån enorm press. Och en livsångest. Att jag måste se till att varje sekund räknas, att varje given situation är så maximalt bra som den kan vara. Att alla runt omkring mig för stunden har det bra och att just den här kvällen ska bli den bästa på länge. Och då tar jag till alkohol. Förmodligen för att jag egentligen inte kan hantera det där. För att jag egentligen är en sån person.
Jag vet inte hur många gånger jag har gjort upp regler för mig själv. Men varje gång vinner alkoholen – jag vaknar med huvudvärk, går igenom väskan från gårdagen (jag ser det numera som en bonus om jag inte har blivit av med något), går igenom telefonen. Och därefter är det bara ångest… Ofta i dagar. Och jag intalar mig själv att det snart går över, om några dagar. Men samtidigt inser jag ju att det är kanske den största faran i detta. Att när ångesten släpper så tar alkoholens makt vid igen. Och nästa helg tvingas jag gå igenom samma sak igen.
Jag inser att jag behöver hjälp. Jag har kontaktat en mottagning och har en tid i början av nästa år. Jag vill så gärna att den beslutsamhet jag känner just i detta nu lever kvar inom mig, förhoppningsvis för alltid. Men så vet jag samtidigt att jag har svikit mig själv så många gånger förut, och det gör mig livrädd. Skriver här utan något egentligt syfte, men om någon känner igen sig vore jag evigt tacksam för inspiration i hur jag kommer ur detta. Jag brukar tänka på ett ordspråk som är något i stil med att om man upprepar samma beteende om och om igen, så kan man inte förvänta sig olika utfall. Jag förstår att jag behöver bryta ett mönster i detta, men jag vet bara inte hur.