Jag druckit för mycket i 50 år.
Började i 18-årsåldern med öl och har varit i riskbruk av öl och vin fram till 60 års-åldern. De senaste åren har jag även börjat dricka starksprit, dricka för att kunna sova, dricka på nätterna, ta återställare på morgonen samt dricka på dagarna. Har skyllt på kärlekslös barndom, hårda krav på mig själv, stress och krav i arbetslivet, min svåra smärtproblematik och dödsfall i familjen. De senaste åren har jag dock mer och mer kommit till insikt att alkoholen inte är lösningen till problemen. Den kan ge en viss lindring under en stund/några timmar men svårigheterna känns ännu större dagen efter och ångesten, skammen och rädslan gör att jag isolerar mig. Jag hamnade i en ännu ondare cirkel när jag gick i pension eftersom jag nu har all tid i världen och får sova på dagarna. I mina drömmar skulle jag varva ner, bli avslappnad och glad samt njuta av livet när jag blir pensionär. Det har blivit tvärtom. Jag mår sämre än någonsin. Efter en en längre resa i slutet av förra året mådde jag mycket dåligt och efter en solsemester nyligen var jag tröttare än innan vi åkte.
Sedan 5 dagar tillbaka har jag inte druckit någon alkohol alls.
Det räcker nu. Jag har druckit färdigt. Jag ska aldrig dricka mer. Jag ska bli nykterist.
HAR NI HÖRT DETTA FÖRR? ÄR DET NÅGON SOM TROR PÅ MIG? TROR JAG PÅ DET SJÄLV?
Här är jag i alla fall; rädd, orolig, skamsen, ångerfull. Känner mig ensam och isolerad, vågar inte erkänna för någon annan än min man att jag är alkoholist. Säkerligen är det många som har misstänkt detta men det har inte tagits upp. På mitt arbete överpresterade jag under alla år så cheferna var nöjda. Låter det bekant?