Jag skriver här för att söka stöd i er, som på olika sätt har upplevt det jag känner just nu. Min känsla är att jag måste ut med min historia. Jag tror inte att jag kommer att kunna gå omkring och härbärgera mina tankar själv utan att förr eller senare vara tvungen att börja ta till dom där knepen, dom som jag alltid haft, för att ta mig vidare.
Ingen som jag känner skulle gå med på att jag säger att jag är alkoholist. Jag fyller inte den normen som folk i regel har. Jag har en bra familj, fungerar socialt, ställer inte till det på fyllan. Utåt så är mina problem ytterst små, men på insidan är det desto stormigare. Saken är väl den att jag ändå sedan jag drack första gången vid 16 års ålder aldrig riktigt slutat. Jag dricker inte varje dag. Men jag dricker varje vecka. Jag dricker på det sätt som är socialt acceptabelt, fredag och lördag. Och ibland, desto oftare nu, på onsdagar. Jag dricker inte så mycket, har gjort en grej av att jag aldrig dricker starköl hemma. Min köper detta. Få reflekterar över whiskeyn jag tar till folkölen. Eller att jag tar ett par öl efter att frun har gått och lagt sig efter att vi delat på en flaska vin.
Jag blir väldigt sällen kraftigt berusad. Få av mina vänner har sett mig i det skicket de senaste åren. Jag tror inte heller att jag har sårat någon på fyllan. Men insikten jag har börjat komma till är att mitt drickande till stor del handlar om att hantera oro, ångest, trötthet. Detta utöver alla de andra känslorna som jag dricker på, glädje, sorg, för att fira.. Jag får väldigt mycket dåliga känslor i kroppen av att dricka, dom smyger sig på under natten. Jag behöver inte bli bakfull, två folköl räcker väl. Men trots detta så skrämmer tanken på nykterhet mig. Jag söker strategier, och har egentligen gjort detta i flera år. Jag vill vara nykter. Detta är inget nytt, jag är säker på att mitt känsloliv kommer att stabilare av detta, men är samtidigt rädd att mitt liv kommer att bli tråkigt och innehållslöst. I princip hela min umgängeskrets dricker.
Min stora insikt i att detta är ett problem har kommit krypande under denna vecka. I Onsdags morse hämtade vi en av mina närmsta vänner för att fira hans svensexa under tre dagar i Tyskland. Första ölen öppnades i taxin till Arlanda 0700 på morgonen. Redan då kände jag ett oerhört obehag som jag inte riktigt kunde kontrollera, en ny känsla. Så tidigt brukar inte obehaget komma. Senare, på Arlanda, sitter jag med mina närmsta vänner på väg på något som egentligen borde vara skitkul. Jag borde vara glad och lycklig. Nästan alla tar en öl på Arlanda, jag avstår. Jag känner bara oro, och sakta men säkert växer denna känsla inom mig. Jag kommer inte att kunna ha kontroll över den här känslan under resan, känner jag. Till slut så drar jag ihop en dåligt konstruerad ursäkt om att min son är sjuk, att jag vill vara kvar hemma. Detta sker vid gaten då de sista passagerarna kliver på flyget. Jag önskar min kamrat en trevlig resa, sen åker jag hem. Jag hoppar av, min sista öl drack jag 0700 en onsdagsmorgon i en taxi till Arlanda. Jag vet inte hur jag kommer att hantera framtiden, jag skäms inför mina vänner då jag hoppade av resan. Men jag är samtidigt lättad att jag stannade hemma. Jag får hantera att dom förmodligen tycker att jag är lite udda i detta fall.
Till saken hör att jag har missbruk i släkten. Min far har lyckats supa bort tre familjer. Vi har ingen kontakt mer, jag ingick i den första familjen han sumpade. Jag har dock fått ärva hans förkärlek till alla typer av rus. Alkohol är min favorit, men jag har en personlighet som inte erbjuder mig att göra något med måtta. Jag gillar kaffe, 10 koppar om dagen. Ska jag äta glass går det åt ett kilo, om det finns. Coca-cola. 2 liter på en timma. Jag fick citodon utskrivet för smärta, nu räcker huvudvärk som ursäkt. Såna exempel finns det massor av.
Det som skrämmer mig nu, är att jag har börjat glida på mina standarder. Jag tycker inte om alkohol när mina barn är i närheten, men ändå har jag börjat dricka med dom med. Jag förkastar alla som kör berusade, men på senaste tiden har jag börjat ursäkta att ta en folköl och köra två timmar senare. JAg vet att många anser att det är harmlöst, och en del tycker säkert att jag är larvig. Men det börjar väl alltid någonstans?
I sommar har jag ett antal aktiviteter inbokade som innebär att jag kommer att sättas i situationer där alkohol är normen. Jag är mycket orolig för hur jag ska hantera detta. Jag vet faktiskt inte om livet som helt nykter är något jag kommer att klara av, eller om det är nödvändigt. Men bara dessa tankar om hur jag ska hantera mitt drickande ser jag som ett tecken på att något behöver förändras. Jag är rädd för att vara nykter, men orkar inte med alkohol längre.