Jag är ny här och har velat ett tag över om jag ska skriva något eller inte.
Den ena sidan av mig tycker att jag inte har några problem alls. Jag kanske gillar att dricka lite vin. Lite för ofta. Lite för många glas lite efter läggdags. Men jag har ett hyfsat avancerat jobb som jag aldrig missköter, en familj som mår bra, vänner och åtaganden. Jag tränar mycket. Jag gör inga (eller åtminstone mycket sällan) pinsamheter på fyllan. Även de sms jag inte minns är korrekt skrivna och utan konstigt innehåll. Om jag har minnesluckor visar det sig oftast att jag har städat. Det värsta som händer är att jag somnar framför tv-n. Jag blir inte bakfull (vilket jag tänker inte bara är bra...). Jag har sedan tidigare beroende-problematik med mat och jag har haft depressioner och ångest sedan barndomen. Jag har många hundra timmars terapi i ryggsäcken, och en viss acceptans över att allt inte kan botas. Utåt sett har jag alltid varit högpresterande och social. Till och med min man, som själv är nykterist, tycker att jag ska fortsätta dricka vin. Det är väl inget problem att jag tar något glas ibland!? Fast jag vet att det är det. Både att jag har druckit för mycket och ofta och att jag har druckit i fel syfte och på fel sätt. Den ärliga sidan i mig säger att jag måste lägga om kursen.
Så nu har jag druckit nästan ingenting alls i några veckor. Det har känts som en lättnad. Fokus på annat! Mer tid till annat! Lättare i kroppen på något vis. Ser inte ögonen piggare ut? Och då börjar jag tänka på hur duktig jag har varit och är jag inte värd ett litet glas vin? I massor av år med ätstörningar har jag vaknat varje morgon och trott att jag varit frisk - i flera timmar. Jag vet hur lätt det är att lura sig själv. Jag behöver kanske lite stöd här. Mitt mål är nog att dricka med måtta. Okej, nu postar jag. Tre, två, ett, nu!