I tisdags fyllde jag år. Min födelsedags spenderades (som vanligt) i soffan, bakfull, trött och full av ångest. Natten innan betedde jag mig som en idiot, jag blev riktigt rädd för mig själv. Bara några dagar tidigare var det samma sak, jag skulle bara ut och ta en, max tre öl. Jag kom hem halv sex på morgonen och var tvungen att sjukskriva mig från jobbet. Jag orkar inte gå in på vad jag gjorde, men det var hemskt, känner inte igen mig själv.

Igår morse satt jag på tåget, på väg hem från min pojkvän jag tillbringat helgen hos. Min fina fina pojkvän, som gjorde allt för att min födelsedag skulle bli fantastisk. Och jag bara förstörde den, sådär. Vi pratade om det, jag bad om ursäkt och han förstod. Hur kan han älska mig och bara acceptera? Jag har alkoholproblem sa jag. Nej, skrattade han, du är bara mänsklig, så blir det ibland.

Men på tåget igår funderade jag, och jag var så rädd, så rädd att jag skakade. Det var som om varenda cell i kroppen vibrerade. Försöker komma på varför, verkar vara flera saker. Mina varningsklockor har ringt så länge att jag vant mig vid ljudet. Jag tror att jag är rädd för att jag nu inte kan ljuga eller låtsas längre, jag har problem, jag missbrukar alkohol. Jag kan inte bara ta ett par öl. Eller jo, ibland kan jag, och det är det som ställer till det, för jag vet själv inte när det kommer gå och när det går åt skogen. Och när det väl går tänker jag att nu, nu har jag fått styr på det! Men jag vet innerst inne att det är lögn, för det är alltid jag som vill stanna kvar, det är alltid jag som propsar på en till, det är alltid mig man räknar med när det är fest, det är alltid jag som är kvar sist. För jag vill alltid ha mer. Jag vill inte vara salongsberusad, jag vill vara nykter eller skitfull. Svart eller vitt.

Det fanns en tid när jag "bara" festade på helgerna. Det spårade ur ibland men verkade vara okej med omgivningen. Tror jag omgav mig med en viss sorts människor som alla hade samma inställning till fester och fylla. Partyprinsessan, det var jag det. Det skulle aldrig på den tiden falla mig in att dricka på vardagar, att ta en öl var för mig bara sådär var helt onödigt tyckte jag, och jag skulle definitivt aldrig dricka själv, aldrig i livet! Idag ser det inte ut så, alla gränser har suddats ut. Jag har inga gränser längre. Jag dricker inte varje dag men jag kan när som helst få för mig att det är okej, och då går det inte att bromsa.

Det senaste året har spårat ur rejält, jag har förstört relationer på grund av att jag blir för full. Men mest av allt har jag förstört mig själv, jag förstår det nu. Hela tågresan igår, hela dagen på jobbet, hela kvällen i soffan tillbringade jag på detta forum. Jag kände igen mig i så många historier! Och det var skönt, och skrämmande. Äntligen har jag erkänt för mig själv. Men nu finns det heller inget att gömma sig bakom, ingen återvändo. Tror att jag är rädd att misslyckas redan innan jag försökt.

Jag köpte en anteckningsbok igår och skrev ner mina tankar, huller om buller, och så grät jag massor. Och det kändes lite bättre. I morse när jag vaknade kände jag mig märkligt lugn, så har det inte känts på riktigt länge. Det var skönt, men samtidigt blev jag rädd att rädslan ska gå över. Är det någon som förstår vad jag svamlar om? Om ångesten försvinner och jag slutar vara på min vakt kanske jag trillar dit? För nu har jag bestämt mig, jag kan inte dricka. Om jag kommer göra det igen i framtiden vet jag inte, så långt ser jag inte. Men jag vet att jag inte kan, att jag inte har kontroll och att jag kommer fortsätta må dåligt om jag fortsätter.

Oj det här blev en hel uppsats, många tankar som cirkulerar i huvudet just nu! Jag var lite rädd att skriva här men det känns samtidigt bra, ett erkännande inför mig själv. Jag tar tacksamt emot tips på vägen, råd inför framtiden. Hur gör man när det här första lugnet lagt sig? För det gissar jag att det gör, livet blir ju inte rosaskimrande bara för att jag slutar med alkohol.

Nu ska jag läsa vidare i alla inspirerande trådar. Tack för ordet!

inlägg från dig MissH ! Jag sitter lite trångt till just nu men jag vet att du kommer få fler goa svar här från andra ! Häng kvar och gör som du börjat med att läsa runt och känna igen dig själv !
Vi hörs !

Ditt lugn kan komma ifrån att du nu har accepterat ditt beslut.
Jag har ett problem med Alkoholen och nu befinner du dig inte i ovissheten längre.
Du måste göra en förändring av ditt förhållande till just alkoholen.

Bara den känslan av sin egna insikt kan skapa ett inre lugn.
Du vet att du inte kan/vill/behöver dricka på ett tag för att skapa dig en tid av frizon.
Naturligtvis kommer du att överväga det beslutet många gånger framöver när rutinerna för ditt normala alkoholdrickandet kommer,
Många gånger t.om...

Håll kvar vid känslan över ångesten när du du känner suget,
och minns känslan över lugnet när du tänker på att du inte ska dricka.
Det hjälper, och bryt dina tankar över hur dina dryckesrutiner brukar se ut,
Och tänk i nya banor, det här mår jag bra över....

En missH rework, ett nytt sätt att tänka på ..
Samt allt det du har gjort tidigare är förlåtet om du nu har valt att göra en förändring.
Det var sådant du gjorde när du drack t.ex...

Lycka till!

/Berra

för mig själv att jag hade problem med alkoholen skapade en enorm lättnad inombords, jag tyckte att det kändes som jag kom till vägs ände. Jag kunde ta beslut som förde mig vidare på min nyktra väg och jag har fortsatt så. Inte ensam eller utan hjälp för jag valde att ta en behandling enl Minnesotamodellen och fortsatte senare på AA som ett led i behandlingen.

Jag fick lära mig att om jag ville ha en nykterhet utan att knyta näven i fickan så var jag tvungen att ändra mitt liv från grunden. Jag startade en förändring som var nästintill löjlig, kan jag tycka nu, men den var nödvändig för mig. Små grejer som att ta en annan väg till jobbet, läsa tidningen från "fel" håll, knäppa händerna och lägga armarna i kors från "fel" håll, äta andra sker till frukost, sitta på en annan stol vid bordet............mm...mm :-)) Allt detta sammantaget påminde mig om vad jag höll på mig dvs förändra mig själv !

Och jag som kunde göra ALLT själv fick ödmjukt böja på nacken och inse att det nog inte var på det sättet. Jag bad om hjälp, och jag fick den hjälpen. Det första och största jag fick lära mig var att lyssna på de som hade gått före mig på nykterhetens väg (Lite vågat att kalla den sendero luminoso kanske ?! ), deras kunskap blir ju till min nykterhet bara jag gör som de har gjort. Enkelt ? Ja, när jag väl fattade det :-)

Det första året i nykterhet var underbart ! Verkligen Rosa Moln, hela tiden ! Jag upptäckte lite kroppsliga krämpor jag inte observerat tidigare, lite åldersgrejs och sånt småtjafs men på det hela taget hade min kropp klarat sig rätt bra genom missbruket. Jag förändrade saker som jag inte trott var möjligt, en del till det bättre och en del till det sämre :-(( Jag äter för mycket ! Men när smaklökarna började kvickna till igen upptäckte jag ju att det fanns en massa gott att äta, tidigare hade jag ju bara gjort momentet vid matbordet. I den mån jag satt vid ett matbord.

Att ta ett beslut varje morgon om att just idag ska jag inte dricka oavsett vad som än händer och bara se det beslutet som ett beslut för dagen idag så har dagar lagts till dagar som blivit veckor, som blir månader.......:-))

Stanna hos oss här så blir det lite lättare för dig på din nya väg !

MittAlkoholfriaLiv

Känner så väl igen mig i det du beskriver, helt klockrent. Själv har jag alldeles nyligen bestämt mig för att välja den nyktra banan. Har äntligen kommit till insikt med att jag har ett problem och att jag inte kan lura mig själv längre. Det känns skönt att ha tagit det steget.

Lycka till och kämpa på!

Nynykter

Hej MissH och välkommen!
Att skriva dagbok tror jag är riktigt smart. Det finns så mycket att reflektera över när man genomför en så stor förändring i sitt liv som att bli nykter. Genom att skriva kan du följa din egen utveckling. Det kan vara bra att gå tillbaka och läsa, inte minst när alkospöket försöker intala en att det nog inte var så farligt det där med alkoholen...
Kram till dig!
Nynykter

Annelie 60

Jättebra att du sätter alla dina känslor på pränt, det har starkt läkande effekt. Fortsätt att läsa och skriva här så ska du se att din resa mot ett tillfrisknande blir så mycket lättare.
Kram!

MissH

Tack för alla fina kommentarer och all pepp, känns skönt att höra att vi är flera med liknande problem! Jag suger just nu åt mig allt, alla erfarenheter och kloka ord...

Jag tror ni har rätt, det är insikten och erkännandet som gör mig lugn. Känns som om jag står med båda fötterna på jorden, om ni förstår hur jag menar! Känslan av rädsla sköljer över mig ibland men jag gråter ut den, min första (nyktra) gråt på länge! Vad roligt Adde att du skriver om din vardagliga förändring, skrattade när jag läste för precis så gjorde jag igår! Valde en annan väg hem från jobbet, lite småsaker för att markera min ändring! Men framför allt har jag grubblat mycket på alla stora förändringar som måste ske. Det är så lätt att tänka att "bara jag slutar dricka så blir det bättre...", men för mig ligger problemet djupt har jag förstått, jag måste ändra mycket i mitt liv. Hur jag ser på mig själv, hur jag behandlar mig själv och i förlängningen andra runtomkring mig. Jag har så många tankar som virvlar omkring i huvudet att det är svårt att få ut dom i logisk följd, ni får ha överseende med mitt flummeri, haha! Men jag begriper nu att alkoholen har fungerat som ventil för mig. Det är den väl för många gissar jag, mer eller mindre, men för mig har den blivit min enda ventil. Så länge jag kan minnas har jag stängt av mina känslor, trängt bort dom, åsidosatt mig själv för att behaga andra, att serva andra och tillgodose andras behov. Mest för att jag varit rädd att inte bli omtyckt tror jag, hatar konflikter. När jag tänker efter har det nog varit så alltid, minns att jag tog ansvar för mina föräldrar redan när jag var tre-fyra år och dom skildes. Jag vill absolut inte framstå som en martyr, jag har nu i vuxen ålder själv ansvar för att sätta mina egna gränser. Jag har nog knappt haft några, min strategi har varit att låta människor trampa på mig tills jag fått nog och gått. Aldrig vågat säga ifrån under tiden, hellre offrat hela relationen. Försökt se till att andra har det bra och sedan blivit bitter och arg när jag inte fått samma behandling tillbaka, trots att jag aldrig begärt det! Förstår ni hur jag menar? I mitt huvud är det solklart.

Igår gick jag ut på promenad i det vackra vädret, och som vanligt började jag ånga på, man måste gå snabbt för att hinna tillbaka innan lunchen är slut, och för att förhoppningsvis förbränna några av salladsbladen jag äter till lunch. Men så hejdade jag mig, tvingade mig själv att stå still, titta på allt det vackra runtomkring, lukta på våren. Kände efter. Och det var så vansinnigt skönt, för det gör jag aldrig. Jag känner aldrig hur det känns eller vad jag vill. Jag bara gör. Jag gör vad jag tror att andra tycker att jag ska göra, eller vad jag tror att jag vill göra. Men jag vet knappt vad jag vill, för jag tror inte jag känner mig själv längre. Visst låter det hemskt? Jag har nu två kvällar i rad försökt gå och lägga mig och bara somna, utan tv eller ljudbok. Kan ärligt säga att jag inte minns hur länge sen det är jag klarade det, kanske tio år sen? Det går inte, tankarna bara far runt, försöker i en timma ungefär sen tillåter jag mig själv att lyssna på Karlavagnen. Tror det är bra dock, att låta tankarna virvla, det är som att prata med sig själv. Jag blir så ledsen när jag inser hur jag levt, bara farit fram i 180, varit duktig, ställt orimliga krav på mig (men inte tyckt de var orimliga för alla andra kan ju) och så fort det blivit jobbigt har jag bara sprungit fortare, shoppat mer, flyttat, flytt, bytt vänner, bytt stad, bytt jobb, snyggat till fasaden ännu mer. Och druckit. Mer och mer, för det var enda sättet trodde jag. Så sjukt nu när jag ser det klart. Att vara full var perfekt, jag kom ju undan med allt. Gud vad skönt att få bete sig som en idiot och ha något annat än mig själv att skylla på! Och så skönt att bedöva alla känslor, bara glida bort. Inte ens då jag hamnade i depressioner och fick panikångest förstod jag, det var förmodligen min kropp som skrek att jag skulle lyssna! Men då sprang jag bara ännu fortare. Usch, vad jag blir ledsen, vad har jag gjort med mig själv?

Lovar mig själv att försöka lyssna. Och att inte dricka. Har förstått att man ska ta det i små steg, även om jag vill lova mig själv att vara nykter resten av mitt liv! Så jag lovar att inte dricka något idag. Vad säger ni andra?

"Men jag vet knappt vad jag vill, för jag tror inte jag känner mig själv längre. Visst låter det hemskt? "

Ja det var hemskt att inte riktigt veta vem jag var, vilken identitet jag hade. Jag var vilsen, fruktansvärt vilsen, och jag blev det efter mitt första nyktra år och du är redan där :-)

Jag famlade i blindo och visste inte alls vart jag skulle i livet eller hur jag skulle komma dit. Jag frågade folk och fick svar som jag inte förstod. Då. Jag var tvungen att mogna och växa i min takt, det gick inte att skynda på svaren, jag var tvungen att ta dem i den takt som jag själv behärskade.
Min egna "förlösning" kom på ett avslutningsmöte på AA's konvent i Gullbranna när en anhörig till en alkoholist klev upp på scenen och berättade om sitt liv och hur hon kommit dit och jag kunde direkt överföra hennes historia till mig själv. Helt plötsligt insåg jag att jag hade alla svaren och att jag nu var mogen för att utforma mitt nya liv. Den känslan när jag insåg det är obetalbar och är min definitiva vändpunkt till min sköna nykterhet. Jag blev "Någon" även i mina egna ögon sett. Efter den dagen ändrade jag mitt sätt att presentera mig på AAmötena med att säga : Jag ÄR *** och jag är alkoholist......så att jag påminner mig om att jag ÄR en egen person som är värd att älskas precis som jag är.

Min självkänsla var i absoluta botten medan mitt självförtroende var rätt högt när jag klev ut i nykterheten men med nykterheten omvärderades mitt synsätt på mig själv och fick sitt riktiga genombrott när ovanstående hände och nu försöker jag fylla på min självkänsla med jämna mellanrum för att behålla mitt "måbra"-mående. När jag börjar se ned på mig själv och tycka att jag är en rätt missanpassad figur är jag i farozonen och jag måste ta mig ur det.

Du är påläst MissH och du känner dig själv så du har kommit en bra bit på väg och har du redan börjat fundera på att ändra småvanor så har du tagit stora kliv mot nykterheten. Att låta tankarna virvla på kvällen är en kanonlösning på att göra ett fint avslut på dagen framförallt när man kan kolla in skeendet utan att slå på sig själv utan bara göra konstateranden om hur det blivit. En riktigt förstärkande sak är att gratta sig själv till en bra dag i nykterhet för om dagen varit lite smådjävlig och jag går och lägger mig nykter så är det värt en applåd ! Och går jag och lägger mig nykter är chansen rätt stor att jag vaknar nykter och kan ta mitt beslut igen :-)

Ta hand om dig !

MissH

Har varit hos pojkvännen i helgen, har inte fixat sitt modem ännu. Tack än en gång för alla visa ord! Har surfat via telefonen på den här sidan hela helgen, rädd att släppa taget för tidigt. Eller att släppa det alls snarare! Jag bara suger åt mig alla erfarenheter, analyserar och jämför. Du har gått en lång väg har jag förstått Adde. Inspirerande!

Helgen var bra, bättre än på länge. När jag satt på tåget i fredags tänkte jag att "det blir hur lätt som helst det här, jag vill ju inte dricka och ingen kan ju tvinga mej". Jo tjena. Pojkvännens föräldrar var på besök och jag hann inte få av mig skorna innan jag fick en öl i handen. "Eh, nä tack" svamlade jag och bad om alkoholfritt. Det var det ingen som tänkt på, till slut fick jag en flaska ljummet mineralvatten. Sedan var det presentöppnardags, fyllde ju år i veckan. Jag hoppas verkligen att jag lyckades hålla masken inför hans stackars mamma, för i paketet låg snapsglas och en flaska sprit. Ärligt talat...jag har så mycket fokus på alkohol nu att det är nästintill en mani. Inte så att jag vill ha, absolut inte. Snarare har jag börjat uppmärksamma hur romantiserat det är, hur vanligt och okej det är. Det pratas om alkohol hela tiden. Jag fick iallafall tackat för presenten, log stelt. Blev trött.

Min pojkvän har inga alkoholproblem, inte i jämförelse med mig iallafall. Min svägerska säger att hans föräldrar har haft problem, men jag är fortfarande i det stadiet att jag inte vet vad som är normalt riktigt. Finns ingen bra måttstock, det är väl något man känner själv? Fast jag lyckades ju å andra sidan ljuga för mig själv tills för en vecka sen...Helgen blev iallafall bra, drack inte en droppe, var inte heller sugen. Men hans mamma frågade flera gånger om jag inte gillade/skulle ha en öl. Funderade på om hon är som jag? Eller dricker alla "normaldrickare" varje helg? Jag gjorde det inte innan iallafall, inte mina föräldrar heller. Blir trött på det iallafall, att det ska bli en sån grej.

Har ingen ångest heller sen senast, och det känner jag mig orolig för. När jag försöker tänka på senaste fyllan är det som att jag stänger av, ser rationellt på vad som hände men känner ingenting, ingen ånger eller skam. Är det fel? Är så rädd att det här ska gå över, att jag ska vackla i min beslutsamhet. Jag har däremot analyserat en hel del och kommer fram till så mycket, min hjärna går på högvarv. Jag har insett att alkohol inte är socialt för mig, något jag tidigare trott. Jag har funderat på hur jag ska göra när jag blir rastlös, för att inte trilla dig igen, men insett att det är alkoholen som gör mig rastlös, inte tvärtom. Förmodligen är det alkoholsug jag känt när jag känt mig rastlös innan...snurrigt. Men skönt att veta. Så fort solen tittar fram är det som om hjärnan går på autopilot, tänker direkt på ett glas rosé. Men nu motar jag bort den bilden direkt genom att tänka på hur jag blir efter ett glas. Rastlös...måste ha fler, kan inte gå hem. Och hur jag blir efter tio! :-)

Jag inser mer och mer att jag måste börja ta hand om mig själv. Det är helt sjukt som jag håller på . Vi skulle titta på film tillsammans och jag behövde egentligen gå på toaletten. "Nej men då får dom ju vänta på mig", tänkte jag per automatik. Jag sitter alltså hellre kissnödig i två timmar än låter folk vänta på mig i en minut. Det är ju absurt! Men det har ändå hänt något under en veckas tid, jag har rotat runt bland alla trådar och funnit det jag sökt efter så länge; sinnesro, sinnesnärvaro. Jag vill hitta hem, i mig själv. Och jag tror jag är på väg. Hela helgen har jag bromsat, tvingat mig att stanna, ta djupa andetag, andas, njuta av stunden (jag gick på toaletten till slut, ingen dog av att vänta). Och det kändes fantastiskt! Vet inte när jag var så lugn senast, njöt av varenda minut, av saker som jag annars springer förbi. Jag har under flera års tid känt att jag saknar kontakt med mina känslor, har jag mått dåligt har det mest varit som en grå sörja, som ångest i magen. Har haft svårt att veta vad det är jag mår kass över egentligen, har fått gissa och hitta anledningar. Idag kunde jag känna mej ledsen, och jag visste varför, och det var skönt! För man får ju vara ledsen, det är inget farligt. Värre är det med grå ångest som bara flyter runt i kroppen. Har periodvis tvingats äta lyckopiller och tänkt att jag gör fel, jag lever fel, därför blir det så här. Det kan säkert vara så att man behöver lyckopiller, som vissa behöver insulin. Men jag vill iallafall ge mig själv en chans att se om jag kan hantera mig själv utan framöver.

Så jag är en bit på väg som sagt. Jag vet att man ska ta små steg, jag ser en vecka framåt. Är en fest i helgen och jag vet att jag kommer vara nykter. Men sen då? Jag vill helst lova mig ett helt liv som nykter, men det kan man väl inte sådär direkt? Är rädd att det här bara är "ännu ett projekt" som går i stöpet när jag tröttnat. Jag tar gärna emot tips på hur man gör för att undvika fallgropar, såg något om 3-månaders krisen. Är den verklig? Hur rustar man sig? Skriver i min bok varje dag, så den kan jag ju gå tillbaka i och titta. Tänkte att jag skulle börja gå igenom alla fruktansvärda fylleminnen och skriva ner dom, mest för att kunna förlåta mig för dom. Ta fram dom i ljuset. Har stulit ett citat från någon här på sidan och satt upp på badrumsspegeln:

"Jag är modig som släpar fram trollen i ljuset."

Det hjälper, gör mig stark.

Ha en skön måndag alla som läser!

mr_pianoman

Du skriver så fint och ärligt. Fångade mig direkt.
En sak jag har som "rustning" är att jag vet vem jag ska ringa utifall att jag får sånt kraftigt sug och känner mig svajjig. Jag kommer ringa en speciell person innan jag sätter igång att dricka. Det har jag som en trygghet. Ännu har jag inte behövt ringa och jag hoppas att jag kommer slippa framöver också. (i alla fall i det ärendet)
Så om du har nån stadig person i din närhet, som du litar på så kan det vara en bra sak att tänka på.
Sen gäller det väl att ta en sak i taget. Inte bygga upp mål som känns orimliga. Jag kände av 3,6 och 9 månaderskriser. Ellerja, kriser var väl mycket sagt, men humöret svajjade och jag kände mycket sorg och skam. Men det gick det med. Adde förklarade en hel del för mig då och det var bra att få höra att det är vanligt förekommande.

Jag tror på dig!

du finns kvar hos oss :-)) Och du läser, funderar, projicerar på dig själv och är allmänt nyfiken !!

Det är en mycket bra start på en förändring av livet att fundera på hur det fungerar om jag gör si eller så. Och det glädjer mig att du direkt klarar av att sätta ner foten och visa att du har en egen vilja i och med att du tackar nej. Och nej ! Alla dricker inte varje helg ! Det kommer du att märka ju längre du själv är nykter men vi som dricker vill ju gärna se det så eftersom det "normaliserar" vårt eget drickande. Och att ge bort alkohol i present är en styggelse, inte ens när jag var aktiv gav jag bort alkohol.

Att acceptera sitt förflutna är en förutsättning för en bra nykterhet. Med de verktyg och kunskap jag hade när jag var aktiv alkholist så kunde jag inte agera annorlunda. Idag vet jag mer om min sjukdom så jag har lättare att hantera de problem som uppstår i livet och jag kan göra på rätt sätt och undvika de fällor som för mig närmare ett återfall. Och du har så rätt när det gäller rastlösheten och solen :-) Inom AA brukar vi säga att vi alltid ska välja den längsta kön för att lära oss tålamod och jag lovar att glass på uteserveringen är minst lika gott (och ung lika många kalorier som ett glas vin !!).

Hjärnan kommer att fungera bättre och bättre ju längre bort från alkohol den kommer men det är viktigt att tömma ur alla ångesttankar som dyker upp genom att prata (eller skriva )bort dem innan de bygger bo i skallen och tar all din uppmärksamhet. Det finns en del små tips som redan är omnämnda på forumet som tex HALT, ta ett beslut på morgonen, aldrig ta det första glaset mm och självklart sköta om sig själv.

3-6- och 9 månaderskrisen härstammar från behandlingshemmets efterbehandling som sker en gång per månad i ett år. Det är lätt att se att det finns en klar tendens att återfallen kommer runt de dagarna och också att de som utvecklar egna tankar på hur de ska göra rätt säkert återgår till det gamla beteendet. Jag skrev i min tråd (tror jag) att jag ska hälsa på en vän som tog ett ruggigt återfall 2 dagar innan hon skulle ta sin 6 månadersmedalj på AA. Och hon kan det där men lika fan....
Jag själv hade en sanslös vånda vid 3 månader, den var så hemsk så hustru och dotter sa, halvt på skämt, att jag skulle ta en sup så jag blev vanlig igen. Jag gjorde inte det för jag hade en enorm hjälp av mina behandlingskamrater som var eller nyss varit i samma sits. Vi har följts en lång tid men är numera rätt splittrade, tyvärr.

Fällor finns men du är inte den första som upptäcker dem, vi har alla samma erfarenhet vi som gått denna väg.

Välkommen i gänget :-))

ÄnnuEnVindåre

vad fint du hanterade svärmor och födelsedagen, jag blir superimponerad för jag är lite som du med toabesöket, alldeles för mån om att andra inte ska känna sig dumma eller besvärade om jag tackar nej till så kallad vänlighet.

Men visst tycker man att världen är helt f*****g rubbad när man väl börjar fundera över hur ofta alkoholen är en självklar del av det vi gör tillsammans med andra?

Hälsningar
VinDåren

MissH

Ja det är kanske en bra idé, att ha någon man kan ringa...ska fundera på vem det skulle kunna va. Det måste ju vara någon som inte är som jag, som jag inte kan övertala själv, eller som dricker som jag. Ska klura lite, för det låter som en bra idé!

Adde du har rätt, det är ju vansinnigt att ge bort alkohol egentligen! Och här satt jag själv och planerade att ge en Amarone till födelsedagsbarnet på lördag! Pinsamt...får bli en blomsterkvast istället. 3-månaderskris alltså...får se upp med första augustioch dagarna runtomkring. Räcker det att vara medveten om det tro, eller kan jag förhindra det på något vis? Får sätta upp lappar på väggarna när det börjar närma sig :-) Är fortfarande nervös över att känslan jag känner nu kommer gå över, men jag kan ju inte göra så mycket mer än jag gör tänker jag samtidigt. Jag vet att jag inte vill dricka mer, det får räcka så länge. Jag funderar och grubblar, så mycket att jag är helt slut efter jobbet. Fast på ett skönt sätt. Jag tänkte på det imorse, när jag var trött, att den tröttheten inte är i närheten av baksmälla. Och då har jag släpat mig upp till jobbet ändå. Oftast iallafall.

Att vara helvit under helgen var inte så stort för mig tyckte jag. Större för andra tydligen. Pratade med en väninna igår som arbetar tillsammans med min pojkvän: "Jag hörde ryktas att du inte drack nåt i helgen?" Jag hamnade i försvar direkt, försökte förklara mig. Men sen lade jag ner, sa bara att jag inte känt för det. För vad är det för jäkla fråga? Hon var inte helt allvarlig såklart, det var menat som ett skämt, men jag blev så paff. Säger den mer om mig än om henne kanske? Det var ju min pojkvän som sagt det, tycker han att det är konstigt? Har fortfarande inte sagt något eftersom jag är rädd att jag kommer slå bakut så fort jag känner att det blir en press från andra än mig själv. Kan bli som en trotsig barnunge ibland tyvärr, och det här beslutet är mitt. Blev helt snurrig efter vi lagt på, är det konstigt att inte dricka under en helg? Är det inte konstigare att tycka att det är konstigt? Har min pojkvän problem? Och min försvarsreaktion förresten, vart kom den ifrån? Jag har sällan känt att jag måste försvara att jag inte äter omelett eller lever, varför är alkohol ett så laddat ämne? Jag har bara hunnit vara alkoholfri i en vecka och har redan hunnit bli ifrågasatt flera gånger, märkligt.

Jag funderade igår på hur och när jag började tycka att det var okej att dricka lite när som helst. Jag tycker egentligen inte att det är okej att ta ett glas vin (jag pratar om mig själv nu) bara så där, men det har liksom bara blivit så. Kom på så många gånger jag bara tackat ja utan att reflektera, bara flutit med och druckit utan att tänka om jag vill eller inte. Varför? Kommer inte fram till något bra svar. Jag tänker inte göra det igen. Har fortfarande kvar lugnet i kroppen, märkligt, men jag njuter av det. Så fort jag försöker springa ifrån mig själv stannar jag, tvingar mig att andas, gå saktare, blunda och känna efter. Jag brukar alltid säga att jag är så stressad, jag tror att minst hälften av den stressen finns i mitt huvud, det är jag som skapar den. Märkligt att man gör så, gissar att jag inte är ensam om det.

Pratade med en gammal väninna i telefon igår, vi pratade om att ses. Vi ses inte så ofta, men när vi väl ses festar vi nästan alltid. Eller inte nästan, vi festar ALLTID. (Känns märkligt att läsa det så, svart på vitt.) Igår sa jag inte att jag har problem, däremot sa jag att när vi ses nästa gång vill jag inte dricka. Sa att jag är trött på att det går så mycket tid till att bli full och vara bakfull, tycker vi kan hitta på nåt annat. Och hon höll med helt och fullt, och det kändes skönt! Jag vill ju träffa HENNE när vi ses, veta hur hon mår, vad hon gör... Annars blir det alltid så att man får ungefär en halvtimmes "kvalitetstid", sedan börjar man slira, flabba, glömma vad vi sagt, och till slut sitter vi och för två monologer. Och sedan går vi ut på krogen och tillbringar ett par timmar med att leta efter varandra. Låter inte jättekul va? Jag undrar om det är jag som brukar se till att vi dricker, eller hon, eller vi båda kanske? Varje gång hon (eller vem som helst egentligen) kommer på besök blir jag helt hajpad, ska roa och serva, komma på en massa fantastiskt vi ska göra. Jag bor en bit ifrån mina vänner och familj just nu så det blir som att jag måste bjuda på en jätteupplevelse så fort någon tagit sig ÄNDA TILL MIG! Tror dock att det är i mitt huvud dom kraven sitter. Eller jag vet. Precis som att det inte skulle räcka att bara ses, att det inte räcker med mig...

Nej VinDåren, vi måste sluta förminska oss själva genom att tro att vi måste stå tillbaka för att andra ska må bra! Man måste se om sitt eget hus först, eller vad heter det? Jag tänker börja jobba med det där, att säga ifrån och säga nej. Man ska såklart respektera andra men det innefattar även mig själv.

Stigsdotter

...sitter på jobbet och borde jobba istället för att surfa här.

Du skriver så bra och klokt. Din text andas beslutsamhet och jag känner igen många tankar från mig själv. Det är bra att vara uppmärksam mot sig själv. Jag har inte lärt mig det själv riktigt men tydligen är det så att ett återfall oftast "inte bara blir", oftast har man haft en (undermedveten) planering på gång en längre tid.

En dag i taget tror jag är bra!

MissH

Tack för de orden, de värmer :-). Ska vara uppmärksam på mina tankar och infall, kommer på mig själv ibland att tänka att det inte är så farligt. Eller, det är mer som en liten snabb känsla än en tanke. Men försöker att inte bara låta den vara, utan analyserar och plockar fram ett av mina allra smaskigaste fyllekatastrofer. Och dom finns det gott om! Fungerar avskräckande än så länge.

Fick precis ett telefonsamtal från en vän, hade glömt att jag lovat att ordna schlagerfest (får såååå bra ideer på fyllan jämt). Mina fester brukar vara populära, planerar i veckor, engagerar, fixar och donar. Hörde hur jag försökte slingra mig, kände oron i magen som en klump. Vägrar säga att jag inte dricker nu men samtidigt blir det ju svårt att slingra mig ur det. Blev nån slags kompromiss, sa att jag vill ha en lugn kväll, "några öl och lite snacks bara". Fortfarande orolig i hela kroppen, förväntas jag följa med ut på krogen? Hur ska jag orka med en massa fulla människor hemma hos mig, tänk om dom är uppe halva natten? Tänk om jag dricker? Jag vill ju inte men tänk om jag är svag, om dom tjatar?

Hur kunde jag tro att det här skulle bli lätt?

MissH

Nä nu blir jag förbannad istället!!! Ska jag ligga här under täcket och oroa mig flera veckor i förväg!? Måste allt kretsa kring alkohol? Jag dricker inte, punkt slut!

det är underbart att följa dina tankar :-))

Och du kom ju på lösningen helt själv : En dag i taget :-))

Du vet ju att oroa sig i förväg är som att betala ränta på ett lån som inte är taget än !

Du fixar det här !

Kram !

Stigsdotter

Fixa schlagerfest om du vill, orkar och tror att det är något som kan hjälpa dig att få tankarna på annat. DEN skulle jag gärna vara med på ;-) Om inte tycker jag du skall be om ordentligt med hjälp alternativt be någon annan hålla i huvudansvaret och så kanske du bara kan hjälpa till? Om ni är hos någon annan kan du ju gå hem när du känner för om/när vännerna blir för dräggiga ;-)

Du kommer att greja det här!!

MissH

Det löste sig av sig själv kan man säga, min väninna lade ut festen som ett event på Facebook och skrev att den skulle vara hemma hos henne. Gud vad skönt, då kan jag gå när jag tröttnar. Ser riktigt fram emot en nykter schlagerafton med godis och chips, som när man var liten! Hon bjöd inte så många heller vilket känns bra, då slipper jag dra igång något. Känner att jag inte riktigt orkar med något sånt just nu. Precis som många andra på detta forum känner jag mig trött, tror det är allt grubbel. Eller pollen! Jag drack inte så ofta, tänkte jag, så kroppen kan väl inte vara påverkad av någon slags kemisk obalans? Fast jag drack minst ett par gånger i veckan kom jag på sen. Kanske håller den på att reparera sig? Hur som helst förbannar jag inte min kropp för att den är seg som jag brukar, utan tar det lugnt, ser fram emot att lägga mej tidigt och läsa. Det trodde jag ALDRIG att jag skulle säga, brukar avsky att gå och lägga mej, hatar att vila, brukar somna med teven på för att jag inte klarar av när det är tyst. Nu stänger jag av, läser bok tills jag blir dåsig, släcker lampan och låter tankarna virvla en stund tills jag somnar. Helt sjukt, kan man verkligen bli så lugn av att bara bestämma sig?

Pratade med pojkvännen förut, ska upp dit i helgen igen. Han och en kompis ska ut en sväng på fredag, vilket är helt okej. Men sen frågade jag om kompisen skulle sova över, sa att jag inte blir jäteglad om dom ligger bakfulla hela lördagen. Han svarade att det hade han inte lust med heller. Känner mej taskig, hur många gånger har jag inte legat halvt utslagen hos folk och inte kunnat ta mig någonstans? Samtidigt är jag lite...rädd (?) för alkohol just nu, vill inte ha det för nära. Det får väl vara okej antar jag.

Igår åt jag chips förresten, kände för att unna mig något. Åt såklart för mycket och mådde illa, hörde mig själv säga "aldrig mer". (Brukar mest vara på söndagar den frasen används.) Blev glad av det på nåt sätt, att jag kunde tänka att "joho du, du kommer äta chips igen, och det gör ingenting!" Rätt harmlös last i sammanhanget.

Har inte grubblat så mycket idag, har inte hunnit. Men när jag kommer hem från jobbet ska jag som vanligt sätta mej på balkongen med en kopp kaffe och fortsätta läsa i alla trådar här, det är så inspirerande och skönt att se att så många har samma (liknande) problem. Roligt är det såklart inte att folk har problem, men det stärker mig att läsa om andras liv, så många starka människor på en och samma plats!

Ha en trevlig onsdag, fortsätt kämpa!