Kära alla här på forumet.
Jag har inte skrivit på länge men har i vilket fall som helst varit vit och fri sedan 12 januari i år. Det går riktigt bra och jag känner mig stark, oftast.
Jag har tidigare varit igenom ett flertal nyktra perioder på ca 2-3 månader i sträck de sista åren och börjar nu närma mig den tiden igen. Vad som då hänt är att jag börjar ljuga för mig själv att nu har jag fixat det och inbillar mig själv hur kanon det vore med en riktigt häftig festhelg med massor av gott dricka osv. Vad som sedan slår ner som en slägga mot ett städ är ju Söndag morgon. Då har jag givetvis varit fylld av ånger men ändå köpt hela misslyckandet och varit lite glad över att vara som en människa igen och kunna supa till det med affärsbekanta och kompisar. Samt lite fredagsmys i soffan.

Skillnaden nu denna gång är att min insikt om att jag är alkis och aldrig mer kan dricka är ett faktum som tidigare inte riktigt funnits i mitt medvetande. Jag ser på mig själv med förundran och inte så lite avsky när jag går igenom mina sista 15 år. Var gick det snett, hur fan kunde jag göra så? Smygandet och gömställen i garaget. Hur fan tänkte jag? Jag blir så sjukt sorgsen och besviken på mig själv och det gör just nu så himla ont i mig. Jag tänker på mina barn som genom tiden sett förändringen, men inte fattat riktigt vad som skett med mig. Nu har jag sedan minst ett år tillbaka talat om hur det ligger till, för fru och barn. Men inte att jag fullt ut är alkoholberonde till den milda grad att det inte går att dricka igen. Bara att pappa mår dåligt av alkohol och får ångest av det. De vet att det är slut med drickat nu och är lugna över det allesammans, framför allt jag själv.

Just nu är jag som sagt inne i en fas där jag föraktar mitt tidgare beteende och kan inte förstå varför jag var tvungen att bedöva mig. Jag kunde vara rejält berusad på de mest meningslösa tillfällen och platser utan att någon faktiskt märkte det. Sant. Jag vill inte älta skiten för det går inte att få det ogjort, lika bra att öppna flaskan och fortsätta som förut.....aldrig.

Innerst inne vet jag nog varför jag bedövat mig. Rastlös, stora krav på mig själv, hög prestaionströskel och prestations ångest, aldrig riktigt tillfreds eller nöjd, allt kan göras lite bättre, fast jag är nöjdare nu sedan en tid tillbaka. Om jag tänker rätt mår jag bra. Det är tanken som skapar oss och vad vi är. Goda tankar gör oss till goda individer. All förändring börjar hos mig själv, inte hos någon annan. Det går att förändra sina tankar, men det är jobbigt och kräver träning.

Som jag läst i andra trådar här i Forumet så börjar en del av oss grubbla stort och mycket efter en tids nykterhet. Samma här. Det är mycket runt de "stora" frågorna som äktenskap, arbete, framtid och drömmar som man inte tagit tag i för fyllan varit ivägen. Nu finns det så mycket energi till att ifrågasätta, det har jag i och för sig alltid gjort mycket och ofta, men en annan typ av ifrågasättande som är sundare, mer öppen, ärlig och mer skrämmande.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Jag är kanske lite rädd att falla ner igen även om min insikt är betydligt starkare än den någonsin varit förut. Har en önskan att jag kommit längre fram i min nykterhet, känner mig inte helt trygg. Jag är lite sorgsen ikväll, men jag mår bra och tänker fortsätta min resa mot frihet och harmoni.

Ta hand om er.
Tar tacksamt emot tankar och funderingar från andra.

LP

vill.sluta

Jag önskar dig välkommen, fast jag har för mig att jag har morsat p dig och kanske tillochmed snackat med dig också?
Men du har fullständigt rätt i dina tankar och funderingar. Även jag är snart där, hur man mår av att INTE dricka.
Som det är nu är på en ok nivå, kanske. Men mycket vill ha mer..............
Och det är där man är felprogramerad i hjärnan.
Det är som du skriver, det går i vågor.
För tillfället har jag en massa funderingar, vart är jag påväg, vad skall jag göra med allt..........

Tunga tankar.............
/A

Det låter så bekant, jag har varit där. En dag känner man att den här gången lyckas jag. Jag tror också det hör till att att man minns och skäms och inte fattar hur man kunnat hålla på. Det konstiga är att just det vill man döva med alkohol. Helskumt. Och kortsiktigt för spiralen går ju bara neråt. Man kommer ur det. För mej tog det en månad, några veckor, då det var riktigt tufft med tankar på hur mycket tid jag slösat bort. Men jag försöker se det som ett nödvändigt led i min utveckling, att det var som det var då och nu är nu. Jag är inte alls AA-frälst men där var deras ord "acceptera det du inte kan förändra" till stor hjälp att komma över ångern. En aha-upplevelse. Ingen idé att älta det som inte går att ändra. Men idag kan jag göra skillnad.

Håll ut, du är på rätt väg. Det kommer perioder av lycka och eufori då man njuter av hur "duktig" man är. Sen kommer grubbel och tvivel. Men håll ut. Fördelarna överväger mer och mer med tiden och suget blir kortvarigt och lindrigare. Du har allt att vinna. Du har helt rätt inställning. Jag har fokuserat på att acceptera att jag aldrig kan dricka igen. Min historia och framför allt andras har visat att det är så när man kommit över en viss tröskel. Men vad har alkoholen gett mej för vinst? Ja ingenting på många år,bara elände. Så varför skulle jag lägga ner energi på att ens fundera på det.
Jag tror på dej, LP, det märks på dej att du har fått insikt. Fortsätt så! Jag vet att du kan!

LillPer

Ja, det är nog det rätta ordet. Idag Söndag har jag varit så jädra nervös och konstig. Nästan som att kroppen fortsatt reagerar med ångest och olust bara för att det är söndag! Normalt mår jag ju alltid skit då och stänger in mig med mina demoner tills jag återigen bestämt mig för att sluta för gott.

Det är ju inget jag saknar direkt, och allteftersom dagen gått och jag tränat lite och varit ute i det sköna vädret så vänder det och nu ikväll är jag lycklig men skör och känslosam på nåt vis, sorgsen.
Det är så skönt att få dina kloka ord i ryggen, Santorini. Jag har också förstått det här med att acceptera det du inte kan förändra. Det måste jag jobba mer med för jag har ibland riktigt tufft med att klara av just det. Ibland gräver jag mitt mentala hål lite för djupt men har för länge sedan förstått att det bara äter av min själ.

Jag uppskattar er hjälp och har bestämt mig, är troligen snart inne i en ny fas på denna resa och ser fram emot den etappen med glädje, vad nu den fasen bär med sig?

Tack Santorini och VillSluta för ert stöd!
Kämpa på själva också!
LP

Mammy Blue

för allt dumt man hittat på när man druckit är nog bra att ha, men bara för att hjälpa sej själv att komma ihåg varför man vill lägga alkoholen bakom sej. Gjort är gjort, nu ser vi framåt.

För den delen har jag noterat att mycket konstiga saker händer i kropp och själ när man slutar bryta ner kroppen med gift. Det är nästan som att upptäcka ett nytt "jag". Kroppen börjar så sakta återgå till det skick den var i innan jag började misshandla den...

Njut av ditt nya, nyktra liv, du och din kropp är värd det!

LillPer

Ja,det går av bara farten här ikväll.

Hade en grym dipp tidigare i kväll då jag tänkte på en fullkomligt sjuk reaktion jag hade för flera år sedan, i nyktert tillstånd får jag tillägga, mot någon jag älskar mest av allt här på jorden.
Tanken äter mig fullständigt i några minuter och jag känner att jag bara vill försvinna ut i tomma intet. Sedan inser jag att det inte går att ändra och den som skadats mest av situationen är jag själv.
Sluta älta och gå vidare. Jag släppte det, men jag skulle vilja ge mig själv en käftsmäll för mitt labila beteende just då. Till största delen orsakad av alkoholen och en gnutta sjuk inställning.

Alkoholen gör så att man tappar perspektiv på vad som är viktigt. Det som var viktigt var att få öppna ölen det första man gjorde på fredag em efter jobbet. Då sänktes axlarna ner i avslappnat läge och samtal kunde föras på en behagligt förstående och kreativ nivå, en stund, en kort stund.

Nu tror jag att jag kan klara mig utan detta syntetiska tillstånd resten av livet, men det surrar väldigt mycket i huvudet just nu. Hoppas denna fas går in i en ny snart för jag är alldeles speedad.

En annan reflektion och tanke jag har haft många gånger sista tiden är att det aldrig mer är möjligt med bara ett glas. När jag provocerar fram den tanken så ser och känner jag en omöjlig relation till alkoholen. Det skapar enorm stress i mig och jag vill aldrig hamna i den spiralen igen. Det är verkligen helt omöjligt och otänkbart att ta en enda öl. Den insikten är tung men ändå väldigt bra att ha för den driver mig att avstå.

Sköt om er därute, Vi kämpar vidare mot nya mål.
LP

kvällskvisten att läsa dina reflektioner. Stärker mig och kanske stärker det dig att jag blir stärkt!
Vi kör på!
Fenix

Pontus

Just nu har jag inget vettigt att dela med mig om vill bara säga Hej. men vill ändå säga att jag kommer gärna följa denna tråd, din inledande välformulerade kommentar/berättelse beskriver så väl överens mina egna tankar o erfarenhet.
Det stärker o hjälper att läsa era ord. Till nästa gång. Tänk positivt o må väl!

att du inser att du aldrig kommer att kunna nöja dej med ETT glas. Det är ok att insikten känns tung ibland men det är nödvändigt att bearbeta den och lära sej acceptera faktum. Så många före oss har prövat och vi har själva prövat. Det går inte. Men varför ska det vara så hemskt egentligen? Visst kan man leva ett bra liv utan alkohol. Bättre än det vi hade innan vi slutade.

En annan sak om jobbiga tankar. Det slog mej när jag överfölls av svåra tankar på sånt som hänt att man bestämmer faktiskt över vad man tänker. Tankar kommer men man behöver inte bry sej. Man kan aktivt bestämma sej för att tänka på nåt annat, nåt trevligt. Så får man försöka jaga iväg jobbiga tankar. Det går.
Vi kämpar på och för min del är det inte ens en kamp längre, efter snart nio månader. Det blir lättare och lättare!

LillPer

Är många och det glädjer mig att Fenix blir stärkt av dem framåt kvällskvisten! Det sporrar mig att dela och fundera lite extra.
Något som jag länge undrat över och tänkt på är att jag har troligen ingen i min direkta närhet, mer än min fru och mina halvt vuxna barn, som fattar eller vill fatta vad jag går igenom med denna grej alkoholen. Det skulle kräva mycket övertalning från min sida för att få vänner och arbetskamrater att acceptera mitt missbruk. Det kommer sig troligen främst av att jag utvecklat ett ganska starkt motstånd, eller tolerans till Alko hålet. När andra rasat ihop i ett hörn kan jag lätt hinka vidare.
Jag har alltid varit en galen, rolig snubbe som älskar att festa och berätta om äventyr och historier.
En sån kan väl inte ha problem?

Dan efter har Ågren alltid hälsat på och varit obarmhärtig och elak.

En annan grej är att jag alltid tränat mycket och hårt. Hade en del framgångar som yngre och ganska tidigt upptäckte jag effekten av att ha tränat hårt och belöna sig med en pilsner. Effekten blev väldigt mycket större då hjärtat fortfarande pumpade hårt och kroppens alla spjäll var öppna!
(Kanske samma effekt med Vodka och Red bull? Har alrig provat) Vilken känsla då att hälla i sig en kall öl och bli lite ljummen i skallen.
En sån kille som tränar så mycket kan väl inte ha problem?

Under en period av mitt liv tränade jag stenhårt varje dag, varje vecka, år ut år in. Tävlade varje helg, och festade gärna varje helg efter loppen. Det var absolut inget som jag reflekterade över just då. Det var min livs stil helt enkelt. På söndagen kunde jag "Straffa" mig själv och springa extra långt för att ta bort min Ågren. Fan vad sjukt när man tänker på det.

Jag har under min vuxna "uppväxt" gått i terapi hos en handfull psykologer. Jag har alltid sökt hjälp själv och det har ibland gett insikt och ibland inte gett ett skit. På senare år tog jag upp alkoholen som ett problem för mig. Men det bemöttes aldrig seriöst. En Psyko sade: Om du bara dricker i positivt syfte så är det inga problem, men aldrig för att dämpa ångest eller negativa känslor!
Tror ni LillPer tog fasta på det sanslösa rådet?
Yes!
Jag har aldrig druckit för att bli negativ, eller då jag varit ledsen, men det rådet är kanon att ge någon som undrar om det kanske är dags att tänka efter lite runt alkoholen! Drick bara för att förstärka det positiva. Hahahaha! Fan, för mig har allt blivit positivt av att dricka, tills det blev negativt.

Kanske det låter lite som jag är hyper eller har en annan störning? Jag har själv funderat mycket på det genom åren, men jag har kommit till den slutsatsen att jag har en rastlös, energisk, kraft som måste ut på något sätt. Jag har massor av glädje och för mycket grubbel ibland. Det tror jag har varit lätt att bedöva den kraften med alkohol då jag inte orkat leva ut min energi på annat. Jag vet i tusan, nu blev det mycket text och lite hyper igen!

I vilket fall som helst så sporrar det mig att skriva då jag förstår, och vet att någon därute läser och förhoppningsvis får ett skratt eller en tanke av det jag skriver.

Min livs stil fortsätter med motion, träning och friluftsliv, men på en helt annan nivå. Skillnaden just nu är att jag är tillfreds med min situation och kan känna att jag är en bra kille utan att prestera. Jag försöker intala mig själv att jag duger gott och väl som jag är, det underlättar.

Fortsättning följer.....

Tänker på er alla.
LP

Putte72

Tack för att du skriver.

Känner igen mycket av vad du skriver. Denna rastlöshet, kickarna man söker, oförmågan att finna ro. Och alkoholens befriande famn.

Vi är många härute som tycks ha svårt att hantera det moderna livet. Ibland tror jag att vår hjärna är felprogrammerad för detta liv. Den är programmerad för överlevnad, för att vara på helspänn, inte för att ligga och glo på TV. Det som en gång var en positiv egenskap blir en börda. Bristen på adrenalinflow försöker vi ersätta med andra doser droger.

Ett livslångt arbete att hantera. Finna ro.

Önskar all lycka till och ser fram emot fler uppdateringar. Positiva som negativa.

/putte

LillPer

Tack för dina kloka ord Putte.

I kväll har jag umgåtts med goda vänner och kollat på en skrämmande amerikansk dokumentär, Food Inc. tror jag den hette, om vår industrialiserade mat. Helt extremt korrumperat och vidrigt att se hur djur och gröda processas och misshandlas för att vi sedan ska köpa billig mat. Det var inte helt lätt att svälja käket vi köpt då man såg detta. Sa till min vän att man kanske behöver en flaska sprit ibland för att rensa upp i systemet av äckelmat och miljögifter!
Sjukt i och för sig att se denna film samtidigt som vi käkade, vi garvde rätt mycket emellanåt åt oss själva.

I vilket fall som helst så flyter det på bra för mig. Kompisarna drack öl o vin till käket, jag drack äkta kranvatten, ljummet. Det känns inte alls sugande då folk dricker måttligt eller lite. Konstigt, men skulle de festa till det och planera för "bus" så skulle jag nog få det värre. Jag menar, det är för mig rätt meningslöst att dricka ETT glas vin, eller EN öl. Visst det ÄR väldigt gott med öl, men jag kan lätt avstå om det inte serveras massor mer än det.

Jag sliter bara lite med min hyper emellanåt. Det Putte skrev är för mig klockrent. Vi är gjorda för att arbeta hårt, röra oss, söka mat, sova när mörkret faller, vakna när solen går upp. Vår organism är helt uppfuckad av all teknik och sjuka värderingar som gäller därute.
Hjärnan går på högvarv hela tiden. Alla dessa SMS, Facebook, bloggar som gör oss så sjuka i huvudet och skapar så lite äkta värde och glädje. Det fullständigt kväver och krymper oss, tror jag.

Vad gör man om man inte vill vara med på den här resan som vi skapat?
Super eller drogar för att fly?
Kanske, men jag kommer på något vis försöka finna andra vägar ut ur beroende av olika slag och finna meningsfull sysselsättning.
Kanske bli bonde? Det är nog livskvalité om man kan leva på det man producerar och vara nöjd med det.

Det blev en väldigt positiv och livsbejakande reflektion i kväll, tycker ni inte?
;-)

Orkar inte reflektera mer i kväll. Ska sova lite innan solen går upp!
Måste skyffla gödsel och mjölka korna vid 04.30, kanske tufft att vara bonde ändå?

Lev väl och ta hand om er!
LP

Mammy Blue

kan det vara, i synnerhet om man har ett enmansföretag. Fördelen med det livet är att man styr sin arbetstid själv, den delen som GÅR att styra i alla fall, djuren och moder natur styr resten. Det går inte att skriva in i sin almanacka att man ska skörda kl 10- 16.15 om två veckor, för man kan ge sej tusan på att det regnar då. Man har mindre jobb på vintrarna när det är mörkt, och mer jobb när det är sol ute och dräller av D- vitaminer. Så visst, om någon ger mej en liten bondgård så... :-)

LillPer

OK, det jag inte trodde skulle hända hände.
Jag var väl medveten om att ett återfall var nära då jag börjat tänka annorlunda runt alkohol sista tiden.Efter mer än tre månader helvit och med massor av positiv energi trillade jag dit på en grillkväll igår.

På väg dit köpte jag lite mat och tänkte att en flaska vin till vännerna som bjuder borde jag väl ha med mig? Jag kände och tänkte hela tiden i affären att jag var fel ute, jag visste det och kände det i hela min organism. Ändå slank det ner en flaska rödvin och ett sexpack i korgen. (Jag är inte i Sverige och handlar)Försvarade min gärning med att inte tänka så mycket på det, men kunde helt klart känna en glädje över att få dricka vin ikväll. Innan jag knallade över till grannarna så öppnade jag en kall öl som jag svepte, utan att reflektera så mycket över det hade jag öppnat en till. De åkte ner med grym hastighet.

Kvällen blev trevlig och avslappnad med god mat. Drack vin till maten och whisky till kaffet. Kände direkt vilken lavin av sug efter mer som svepte genom mig. Jag var på väg ner i hålet igen. Hemma blev det ett par öl till innan jag gick till sängs. Idag svår ångest och en stor förundran över mitt agerande. Jag är en man med relativt mycket allt eller inget symptom. Har hela dagen försökt övertala mig själv att det bara var en lätt avåkning från den planerade vägen. Kom ner lite i diket bara, men nu är jag uppe på den upptrampade stigen igen, om än tilltufsad och besviken på mig själv. Det är ju lite som att börja på ruta ett igen?

Jag kan inte och vill inte se mina mer än tre månader som bortkastade. Fan vad bra jag har mått utan alkoholen, om än lite mer rastlös och lättirriterad vissa stunder. Det är det jag kommer ta med mig på min fortsatta resa mot mitt nyktra liv. Hade detta hänt för nåt år sedan så hade jag fortsatt med alkoholen. Men nu har jag bestämt mig och då får jag se det här som en erfarenhet och något att lära sig av. Det låter så klokt och insiktsfullt men inombords går jag igenom en massa skit just nu. Vill bara komma igenom några dagar så är jag på G igen. Är helt ensam med mina tankar och har just nu ingen att dela dem med och det känns jobbigt.

LP

Mammy Blue

Det verkar som om man bara SKA åka ner i diket några gånger för att konstatera stt gräset inte är grönare där. Slå inte dej själv i skallen för mycket för det, utan använd den erfarenheten du skaffat dej. Nästa gång kommer du att minnas vad som gick fel och undvika den grynnan.

Själv drar jag paralleller mellan mina otaliga försök att sluta röka och mina något färre försök att sluta kröka. Vis av erfarenheten att det inte går att feströka, så jag inbillar mej inte längre att jag nångång i framtiden kommer att kunna ta ett glas. Efter en helgs feströkande tog det bara tio dagar innan jag var uppe iett paket om dagen igen. Misstänker att samma sak skulle hända med krökandet...

Jag sätter en bra slant på att du fixar detta, du verkar se dina egna tankar, analyserar, och ger inte upp.

Ha det gott!/MB

så djävla bra att du genast skriver här om det som hände. Det tyder på att du inte vill gömma och glömma. känner så väl igen tankar och känslor. Men stå ut några dagar nu, det är nu den djävla alkoholisten försöker övertyga dig om att det gick ju ändå rätt bra, kanske kan du dricka lite lagom, det är kanske överdrivet att inte dricka alls och så vidare, och så vidare, och så vidare, och så vidare, och så vidare i all evighet. Jag vet, jag är där nu:-((((
Fenix

går det till. Man planerar omedvetet, eller på ett plan medvetet, man vet att man kommer att dricka och det är som att det inte går att hejda. Vi har alla varit där. Dina tre månader är naturligtvis inte alls bortkastade. Du analyserar, du vet att du mår bättre utan. Du kan. Håll ut så ger suget med sej. Jag tror det var i Fenix tråd jag läste följande ord på vägen som vi alla ska ta på: "Efter att du fattat vad du vet är det korrekta beslutet, ifrågasätt ALDRIG NÅGONSIN det beslutet". Trots att jag känner mej trygg och övertygad om att min nykterhet nu är för livet har jag dessa ord väl synliga för man vet aldrig vad man kan få för sej en dag.

LillPer

Tack för stödet!
Allt känns så mycket bättre när segheten går ur kroppen och tankarna börjar falla på rätt plats igen. Det tar ett par dagar innan man börjar tänka positivt igen.
Det sjuka är att jag vet så väl vad jag vill och behöver och att överhuvudtaget ifrågasätta sitt livs viktigaste beslut är ju bara absurdt.

Jag tar med mig de orden och bränner in det i hjärnans beroende centrum för alltid!

Fenix, du kommer ur denna negativa spiral! Du bidrar med så mycket kloka tankar här på forumet. Du vet vad som är bäst för dig. Vi behöver inte alkoholen mer!

Tänker på er!

LP

Pontus

Över dem 3mån, tänk vad gott de gjort för dig o din kropp. Det var bara en stund,
Du har verkligen inte kastat iväg nått! Önskar jag sj paserar det snart.
din energi o vilja verkar ha ta fart igen, skönt! Bra att du skriver av dig här!

LillPer

Den rullar på, snart är du där och har passerat denna gräns. Då är det läge att vara vaksam på tankarna. Jag har alltid trillat dit efter ca 3 månaders torrläggning. Trots att jag vet riskerna så är det något i reptilhjärnan som viskar små lögner till mig....
Kör hårt, stå emot reptilen!

LP