Vet inte hur många gånger jag sagt till mig själv att nu räcker det, "Aldrig mer". Att vakna upp och inte ha en jävla aning om vad som har hänt kvällen innan är den värsta känslan jag vet. För jag vet att jag har sårat någon, men jag vet inte hur. Vad har jag sagt? Vad har jag gjort? Ångesten kommer som ett brev på posten och den äter upp mig inifrån. Jag tycker inte synd om mig, jag hatar mig.
Jag dricker inte allt för ofta men när jag väl dricker så finns det inga gränser för hur mycket jag kan lapa i mig. Det finns helt enkelt inget stopp vissa gånger. Som för många andra här inne så klarar jag av att dricka vissa gånger utan några som helst problem. Jag har kul, jag är glad, jag är mig själv helt enkelt om än lite lurig. Men dom dagarna det går åt helvete då går det verkligen käpprätt åt helvete.
I nyktert tillstånd är jag en väldigt lugn och snäll person. Jag gör allt för att alla runt omkring mig ska ha det bra och vara glada. Glömmer dock bort mig själv och skjuter mina egna problem i graven. Mina problem är ingen annans problem och jag löser det säkert själv. Det är dock någonting jag alltid kunnat leva med då jag själv anser att jag är en väldigt stark person. Det är förnekelsen som talar nu. Saker är inte bra och det har det nog inte varit de senaste 10 åren. Jag har levt i en extremt tung depression de senaste åren och bara lyckats skjuta den längre och längre fram hela tiden. För att kunna förstå mig bättre som person så skulle jag vilja säga att jag är en extremmänniska. Allt jag gör gör jag till 110% annars får det vara.
Jag skäms över mig själv för att jag inte kan leva det livet jag egentligen är ämnad att göra. Jag får bara reparera gamla misstag och försöka leva upp till en person som jag så mycket hatar. Jag precis som många andra här har försökt ljuga för mig själv alldeles för länge. Det blir bara så här när jag dricker sprit, prövar med öl ett par ggr innan det slutar precis likadant.
När jag är onykter blir jag Aggressiv, otrevlig och helt personlighetsförändrad. Jag släpper alla hämningar och spärrar och kör tills jag är helt okontrollerbar. Oavsett hur mycket jag försöker intala mig själv att jag ska ta det lugnt ikväll slutar det allt som oftast med att någon annan löper Amok i min kropp. Jag säger saker som jag inte står för, jag sätter mig i situationer jag inte kan hantera dagen efter och jag förstör mig själv från topp till tå. När jag får höra dagarna efter vad jag har gjort kan jag inte förstå, Det är inte jag. Kan inte änns försvara sakerna jag gör när jag är full för jag har ingen aning om att jag har gjort dom. Minnesluckorna är alldeles för långa och ångesten behöver vi inte änns prata om.
Fick veta för snart 10 år sedan att vi har alkoholism i släkten och mina föräldrar har påpekat väldigt många gånger att jag bör vara extra försiktig. Det händer inte mig tänker jag och lever vidare i min förnekelse. Farsan blev liksom jag, tokig och okontrollerbar många gånger när han drack och jag vet att han liksom jag kan se oss själva i varandra. Problemet är att vi inte riktigt vet hur vi ska kommunicera med varandra. Vi båda är väldigt stängda utåt sett vad det gäller känslor och försöker ta fighten inombords själva.
Jag förstår faktiskt inte hur jag fortfarande kan ha kompisar såsom jag har bettet mig många gånger. Förstår inte att familj och vänner orkar ställa upp för mig så mycket som dom gör när jag själv släppt hoppet om mig själv.
Jag har precis träffat botten, allt brister för mig för tillfället, Gråter och får ångest om vartannat.
Känner igen mig i så mycket av det ni andra skriver och hoppas att folk har orken att kolla igenom mitt lilla rop på hjälp. Hur som helst så har jag kommit till insikten att jag är en person som inte bör dricka alkohol överhuvudtaget. Jag behöver öppna mig och få ut all den skiten jag gått och släpat på i så många år. Jag hoppas att jag med insikten om att jag har alkoholproblem faktiskt kan rädda mig själv och någon gång i framtiden faktiskt börja bygga på det livet jag vill leva.
Det räcker nu, det har gått för långt !
Tack!