Då har jag varit utan alkohol i 10 dygn. Jag hade ju som sagt ångest inför den här helgen som var då min syster varit här. Men det har gått så bra, helt fantastiskt bra. Jag har varit helt öppen inför henne och hon peppade mig. På söndag kväll så kramade min man om mig jätte hårt och viskade - tack för att du inte drack i helgen, och att det gick så bra, jag älskar dig. Det värmde. Jag tackade honom för att han tackat nej till alkohol oxå. Och för att han visar den respekten och förståelsen. Just nu känns allt så där fantastiskt, och jag är stolt över mig själv. Men samtidigt kommer dom här mörka tankarna.... och när kommer bakslaget. Jag blir så arg på mig själv. Varför måste jag tänka så negativt varför kan jag inte bara vila i nuet och njuta av den positiva känslan. Nä för att jag är dum i huvudet... sköt om er där ute och ha det bäst.