Hej!
Är ny här men läst forumet en längre tid för att söka tröst, för att få stöd i mitt medberoende. Jag har levt med en alkoholist i 15år, vi har två barn tillsammans och under många år vi haft ett ganska ordnat familjeliv...till synes. Under alla år har jag försökt att hålla oss över ytan, gömt, bortförklarat, slätat över... gått på föräldramöten själv, stått ut med "de dåliga dagarna", försökt att förstå att han inte är "i form"... för att till slut övergå till att handla på Systemet redan på väg hem från jobbet för att han ska ha något till morgonen därpå eftersom "det ju inte går att stänga av bara så där" och till att isolera mig från mina vänner, aktiviteter som jag gillar, för att inte behöva lämna barnen ensam med honom, för att inte behöva vara hemifrån "varje kväll" som han fick mig att tro...
Mitt i allt detta började jag själv att dricka, ta ett glas vin först med honom och sen efter att barnen somnat och han slocknat på soffan. Ett glas gav tröst och det blev ett till... till slut köpte jag en flaska till mig själv utöver hans/vårt gemensamma vin och gömde den i klädskåpet för att dricka när han inte såg, för att han inte skulle märka att jag drack vid sidan om... jag bedövade mina känslor med vinet fast jag satt i första parkett och tittade på hur min man höll på att dricka bort sitt liv och oss...
Jag lämnade honom i höstas efter att hans drickande blev för våldsamt och hans beteende mot mig o barnen drabbade oss för mycket. Nu bor jag och barnen i trygghet och har ett lugnt och mysigt tillvaro bortsett från oron för pappan som hamnat på botten i sitt drickande och vägrar fortfarande hjälp som han erbjuds. Det som tynger mig fruktansvärt mycket är att jag fortfarande dricker!! Jag dricker varje dag, flera glas, ofta en hel flaska... jag håller upp en scen om att vara den duktiga som tagit ett beslut om att lämna en missbrukare för att skydda mina barn och som kämpar för varje pris för att dem och jag ska ha det bättre, och så dricker jag ändå!! Varför gör jag det? För att jag är fast vid den tröstande berusningen trots att jag vet att den kommer att förstöra mig.... Jag vet så väl att jag har blivit en alkoholist men jag kommer aldrig att erkänna det för någon, hur skulle jag kunna det?!? Jag har ingen genetisk belastning för att bli en alkoholist, har aldrig varit ifrån jobbet pga att jag mått dåligt dagen efter, har ALDRIG låtit NÅGON fatta att jag dricker för mycket...men jag gör det! Bestämmer varje dag att ikväll blir det inget, köper inte hem något men ändå ser jag till att alltid ha något hemma. Jag vill sluta, vet för bra vad som händer när man inte gör det...och jag är INTE den som kommer att förlora mitt liv på grund av detta!!!