Det enda som hjälper mig är att höra att jag inte är ensam. Att mina känslor är inte påhittade eller konstiga. Jag hade en bra barndom, vad jag minns. Dock har jag svaga minnen av att när mamma väl varit ute så hängde hon över toalettlocket och spydde. Min låtsaspappa skojade alltid bort det så jag förstod inte problemet då.
Problemet började för kanske 10 årsen. Jag har en lillebror som är 7 år yngre än mig som tagit betydligt mycket mer skada av detta än vad jag gjort. Jag var i tonåren och insåg inte problemen då heller men bråken eskalerade och speciellt på helgerna när de drack. På semestern drack dom varje dag. Min älskade mamma som jag alltid varit bästa vän med, blev en helt annan människa när hon drack. I mina värsta mardrömmar hör jag hennes mumlande och ser hennes ögon som inte hänger med. Min lillebror fick sova jämte mig varje gång det var bråk. Han var alltid ledsen. Han är min lilla ögonsten och det har aldrig varit någon tvekan på att ta hand om honom.
Jag fick barn i tidig ålder och efter det eskalerade alkoholdrickandet hos min mamma. Det blev även på vardagar och problemet med min mamma är att hon dricker tills hon somnar. Tills hon inte går att väcka. När de flyttade till en lägenhet en bit ifrån oss var jag skräckslagen och nervös för min lillebrors skull och problemen blev värre. Min lillebror ringde mig varje helg och grät. Varje helg och vissa vardagar sprang jag i panik hem till dom för att bli helt vansinnig på min mamma som låg och sov, och på hennes man som var full men ändå vaken. Min lillebror fick följa med mig hem. Men jag kände mig aldrig tillräcklig ändå, jag vet ju att han behöver sina föräldrar.
Jag har sökt hjälp hos närstående, mammas bästa vänner, mammas kollegor. Ett år var hon ren och gick på AA-möten. Sen föll hon tillbaka och min lillebror är nu omhändertagen av socialen. Mitt allt min lilla lillebror som aldrig gjort någonting fel får ta skiten för vad min MAMMA ställer till med och det skapar en sån ilska inom mig att jag inte vet hur jag kan hantera den.
Jag har en egen son och en sambo nu och ett eget liv. Men jag tänker på min lillebror varje dag. Han har drog-problem nu och jag drömmer mardrömmar om att jag ser honom på ett torg helt nerknarkad. När jag kramar honom blir han tre år igen och min oskyldiga lillebror med napp i munnen. Jag gråter när jag skriver detta. Min mamma ljuger hela tiden, hittar bortförklaringar och för ett tag sen sa hon upp kontakten med mig.
Hon har kommit krypandes tillbaka sen dess, inte med en enda ursäkt men bara ett försök att stänga av allt som hänt. Men denna gången känner jag inte att jag kan släppa det. Min ilska är för stor. Jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag älskar min mamma, hon är min bästa vän. Men hon är en helt annan människa nu. Jag är så arg på henne för hon förstört min lillebrors liv. Jag lever med ångest och oro varje dag tack vare alla gånger jag ryckt ut i panik för att rädda min lillebror.
Jag pratar med närstående men är rädd att de inte orkar lyssna längre. Jag har hotat, ställt ultimatum, men ingenting hjälper. Min mamma inser inte hennes problem. Hon äter även antidepressiva och sömntabletter vilket gör mig orolig för hennes liv.
Jag behöver hjälp.... jag måste lära mig att släppa detta eller åtminstonde lära mig att leva med det. Kommer jag nånsin kunna det?