Hej alla kloka,
Jag behöver lite oberoende tankar kring min situation till min sambo som inatt kissade på sig på fyllan, vilket han inte gjort på två år men jag hoppades aldrig skulle hända igen..
För tre år sedan träffade jag min 35 åriga drömman via en dejtingsida, jag då 27 år. Vi båda kommer från längre förhållanden i grunden, högutbildade och han är högt uppsatt chef på ett mellanföretag. Innan han träffade mig hade han en destruktiv singelperiod innan mig med nya tjejer varje vecka, en dålig självkänsla och ett kortade förhållande med en vad han benämner ”psykopat” som han lämnade efter knappt två år. Kort in i vårt förhållande noterade jag att han någon gång i månaden drack väldigt mycket och snabbt, och kunde få baksmällor med minnesluckor, där han stängde av telefonen för ett halvt dygn framåt (eller att den laddade ur), han har kissat ner sig själv och sin soffa flertalet gånger har jag insett med tiden efter som.
Problemet är att jag var nykär och litade väl på alla fina ord om att det var en engångsgrej och att det var sista gången han blev så full etc etc.
Vi blev gravida efter 6 månader tillsammans, under graviditeten hände det igen, kommer hem mitt i natten efter en grabbhängskväll och däckar, har kissat på sig i soffan och hängt upp kallingar på tork, men inte tänkt på soffan. Det märker jag när jag vaknar på morgonen och sätter mig i den härligt blöta filten i soffan.
Jag ställer ultimatum att han måste söka hjälp. Han blir arg och menar på att han inte alls har ngn beroendeproblematik, att jag anklagar honom etc etc. vilket som, han började ändå träffa en beroendeterapeut i ett halvår, vilket var bra. När vår son föddes i maj 2017 slutade han gå, dels för att jag hade läst hans anteckningar därifrån (för att han vägrade prata med mig om hur det gick) och att han ansåg att han inte tyckte han behövde mer hjälp. Av anteckningarna framgick att han hade en ådra av beroende i blodet och erkände även tidigare otrohet mot tidigare flickvän.
Fine, jag försöker glömma..det går ett och ett halvt år och han klarar sig bra, dels pga föräldraledighet och att det då inte blir lika många ”middagar ute på stan”. Jag kämpar varje gång han ska ut och alkohol är inblandat med att acceptera att han kan ha kontroll över sig själv, är vuxen, är förälder och vet bättre osv. Han vaknar ibland upp för bakis för att vara ok att ta hand om ett småbarn, vilket jag kommenterar och han ber om ursäkt för (ibland)
Nu igår hände det igen, han kommer hem och pissar ner sig själv. Inser inte ens vad han gjort, menar att det inte är ngt problem och börjar slänga ur sig saker som att jag överreagerar, är dum i huvudet, totalt värdelös och tråkig som människa, att alla fel i vårt förhållande är mina och att han minsann inte har några problem alls med alkoholen. Att det är helt normalt att man inte hinner till toa ibland när man är full.
Jag har nu packat väskor och åkt till mina föräldrar med vår 1 1/2 årige son, sagt att han måste söka hjälp annars kan jag inte leva med honom. Han ligger bakis hemma i vårt hus och ångrar sig menar han, men jag har svårt att tro på det. Men hur många gånger ska man behöva lyssna på tomma ord?
Och min största fundering - överreagerar jag?