av InteMera

InteMera
tis, 2018-11-27 - 18:03

I snart två år har jag läst, svarat och delat med mig här på forumet men aldrig haft en egen tråd. Har inte velat ta plats, inte störa, inte synas. Ungefär som mitt övriga liv, antar jag, som anhörig till en alkoholist.

Jag skaffade ett eget deltidsboende redan i somras, efter att jag slutligen tröttnat på fyllan som återkommer och mitt mående tagit sig en spiral neråt. Tänkte inte göra mig någon brådska att flytta, ifall mannen genom trollslag skulle sluta dricka för att han vet jag när som helst kan flytta och ta barnen med mig, så jag gav mig i kast med en omfattande renovering av den andra bostaden. Halvvägs in i renoveringen kan jag bara konstatera att mannen dricker lika mycket om inte mer, när han vet jag kan åka bort hemifrån när han dricker.

Tidvis har jag mått så dåligt så jag funderat på om jag alls orkar existera mera, för att någon dag senare känna en total lycka när jag river och målar i mitt eget boende, med vetskapen att jag när som helst kan åka dit om jag måste när mannens ögon svartnar på fyllan eller obehaget över fyllan bara annars blir övermäktigt. Idag har i alla fall de sista tvivlen falnat och jag vet jag kommer måsta flytta inom kort så fort renoveringen är färdig. Mannen har börjat dricka allt oftare också på vardagar och det står jag bara inte ut med. När jag klev in genom dörren hemma idag var han på ostadiga ben och suddig blick precis i färd med att tappa ut en kastrull med mat han kokat över hela spisen och golvet. Hans spillde rejält och stod bara och stirrade på det som ett fån. Sen blev han givetvis förbannad på mig som frågade varför han tar sig för att koka när han inte är nykter, då var jag en gnällkärring och han hade minsann inget druckit. Sen var det jag som fick städa upp köket medan han gick ut i garaget för att fortsätta med sitt drickande.

Sist jag var på arbetsresa hittade jag en tom vinflaska i hans jobbportfölj och han var märkbart påverkad. Orkade inte ens ta striden för i hans värld fanns säkert någon bra orsak till att man har en tom vinflaska i sin jobbväska. Nu är barnen inte så små längre men känns ändå obehagligt att lämna dem med honom ens en eftermiddag mitt i veckan när han lever i så stark förnekelse över sitt dryckesproblem att han inte kan medge att han druckit ens när han är totalt packad.

Att tänka sig han skulle söka hjälp finns inte på kartan. Jag måste försöka hjälpa mig själv istället. Försöker med denna tråd skapa mig lite klarsinne över vägen framåt för just nu känns det mörkt, svårframkomligt, ledsamt och nästan förtvivlat illa. Jag vet vart jag måste och vad jag borde göra men får be om styrka av högre makter och lite goda råd på vägen av alla underbara mänskor här på forumet, för att orka ta mig hela vägen.

Nordäng67
tis, 2018-11-27 - 18:52

Starkt av dig att ta steget att skaffa eget boende! Ett av de större problemen har du redan löst?Kanske kan du försöka hitta energitjuvar som går att undvika? Jag snokade efter alkohol hos mitt ex, hällde ut mm! Förstod i efterhand hur mycket energi det stal. Sånt man själv gör kan man ju kontrollera och sluta med. Du verkar trött vilket verkligen inte är konstigt utan helt naturligt! Så all energi du kan spara är en bonus och gör dig starkare. Heja dig, ni kommer få det lugnt och skönt i ert nya boende! Kram

InteMera
tis, 2018-11-27 - 18:59

Tack för din peppande kommentar Nordäng67! Ja trött är nog en underdrift att säga att jag är. Försöker som du säger lägga kraft på sånt som ger mer än det tar. Renoveringen har nog varit en sådan sak, att göra nåt varje dag om än så litet för att ta renoveringen framåt ger energi. Det är ju nåt jag gör för mig och för min framtid. Samtidigt kan jag fortfarande ändå bli helt matt av att se hans tomflaskor när jag inte ens letar. Känns som jag slutat bry mig på ett sätt att han dricker men det är svårt när det finns barn inblandade att helt strunta i vad som händer med honom den dag jag flyttar. Men ja det är hans ansvar och inte mitt, det inser jag.

Anxiete
tis, 2018-11-27 - 20:01

Vad bra att du startat en egen tråd, lättare att hitta dej och lättare för dej att skriva ner tankar och känslor som ramlar över dej. Jag känner väl igen orkeslösheten av att se ” eländet” och hur lyckoruset far genom kroppen när man upplever något normalt , som renoveringen för dej t.ex.
Jag upplever hur glad jag blir när jag är bland människor där jag kan slappna av, där jag inte behöver ha koll på någon mer än mej själv, dvs ett normalt liv....
Det är klart att det är svårt när det finns barn med i bilden men det känns som du är tryggheten oavsett om ni separerar eller ej och ju äldre de är desto mer kan de bestämma själva var de vill tillbringa tiden
Kram ?

Serena
ons, 2018-11-28 - 09:39

Bra jobbat att fixa en egen lägenhet och våga ta itu med problemen.
Lycka till, jag tror att du fixar det här.

InteMera
lör, 2018-12-01 - 09:37

Tack för era kommentarer, det värmer!

Idag är det lillajul och jag är sur redan från morgon. Hatar allt julbestyr och idag förväntar sig mannen julbelysning ska upp, liksom julgardiner och lite annat fix inför jul. Jag brukade gilla julen. Nu är den bara förknippad med stress och oro. Funderade på varför det blivit så och kom till insikt. Jag är orolig och stressad för jul är alltid förknippat med fylla. Före, under eller efter. Så fridens helg är i mitt sinne förknippat med motsatsen redan veckor innan. Försök att hålla barnen juleglada och gömma undan mannens fyllesnarkande, hans sura vinglande och kritiserande. I värsta fall med rädsla för mer än verbala påhopp. Ont i magen. Det är mina julförberedelser. Blir nästan gråtfärdig när jag tänker på det för jag lovade mig själv redan förra julen att jag inte skulle utstå fler såna jular. Men det blir nog denhär till, då min lögenhet inte ännu är helt beboelig. Nåja, en madrass på golvet i lugn och ro är antagligen bättre än bråk så vi får se hurdan jul vi firar i år.

Förlåt det deppiga inlägget, glad lillajul till er andra - hoppas ni tar emot dagen med större glädje!

InteMera
tors, 2018-12-06 - 11:45

Verbalt påhoppad av mannen som druckit idag. Jag är en psykstörd stackare med personlighetsstörning och noll koll på nåt enligt honom. Jag klarar inte av nåt och är allmänt en idiot och ett spån som inte begriper ens enkla saker. För att jag bad honom tagga ner med kritiken på min son som ibland glömmer saker mannen bett honom att göra. Triviala saker.

Inget nytt i mannens beteende men första gången på länge blev jag faktiskt ledsen. Har inte gråtit på långt över ett år, men idag är gråten närvarande. Är färdig att ge upp. Ge upp allt. Denhär kampen om min överlevnad håller på att ta knäcken på mig. Min egen man hatar mig. Den som borde värna mitt bästa, hjälpa och stöda. Att få mer skit på sig när man redan är bristningsfärdig av jobb och krav kring barnen, blev idag bara för mycket. Har lust att bara dra till skogs och strunta i allt och alla. Orkar inte kämpa mer. Men ge upp kan jag ju inte, vad händer då med barnen? Vilket pissliv mna lyckats snurra in sig i...

Nordäng67
tors, 2018-12-06 - 16:33

Dra till skogs för du kan dra till din egna lägenhet <3 Ställ ditt mål i fokus, fatta ett definitivt beslut så tror jag det känns lättare! Man blir helt geggig i huvudet av att vara utsatt för psykisk press! Nu i efterhand undrar jag för egen del: hur i hel-ete kunde jag ta så mycket skit? Sluta kämpa med honom och lägg energin på ditt eget liv och din egen framtid tillsammans med dina barn! Du är stark! Kram

InteMera
fre, 2018-12-07 - 17:00

Ja det är frågan: hur mycket skit kan man ta? Och varför tar man ens emot nåt av det? För husfridens skull?? Du har så rätt i att man blir geggig i huvudet av psykisk misshandel, man vet liksom inte mer vad som är normalt, om man överreagerar, om han egentligen har rätt, om det är nåt fel på mig, och varför jag inte protesterar mer högljutt än jag gör när han drar igång. För min del är nog svaret till viss del att jag är rädd. Rädd för vad han kan göra när han blir tillräckligt arg. Hjärtbruten över att barnen måste höra honom och hans hårda ord och kränkningar.

Blir inget trevligt veckoslut hos oss, mannen har låst in sig i garaget och jag antar han dricker och så länge han hålls därute är det väl lugnt men vete katten vilket yrväder det blir i huset om han får för sig han ska in och skälla lite till på mig. I väntan packar jag saker från diverse skåp i lådor, eftersom jag antar att min flytt tagit sig ett steg närmare denna helg...

InteMera
sön, 2018-12-23 - 11:43

Ja julen är här och så också det påbörjade helgdrickandet...igår var han ännu nykter och vi julstökade alla på gott humör, bara för att i morse mötas av suddig blick, onödigt högljudda skojfriska skämt som ingen tycker är roligt och somnande i soffan innan klockan ens var 10 på förmiddagen...Mitt julhumör åkte ut redan i morse alltså, bara lust att ta på jackan och gå och inte komma tillbaka men det kan jag inte göra för barnen som väntar på julafton som vanligt. Förbannar mig själv igen för att jag inte fått flyttat innan jul, hade lovat mig själv redan förra julen att jag inte ska genomlida fler såna här jular.

Nå man får väl bita ihop och hålla god min för att inte trigga igång bråk, vilket kan bli riktigt obehagligt om han är på det humöret, så jag tassar på och packar i stillhet även dessa dagar och beställer renoveringsgrejer på nätet för att förhoppningsvis vara klar med renoveringen av min egen bostad under januari. Fick ny energi att dra vidare med renoveirngsprojektet som stått stilla ett tag pga för mycket på jobbet med långa dagar och lite småkrämpor som gjort sig påminda. Men nu jäklar ska stället bli klart som jag på riktigt inte behöver ha fler såna här jular!

InteMera
mån, 2018-12-31 - 13:22

Mannen har redan sovit en vända nu på dagen, säger han bara är trött men jag ser ju på de smalnande ögonen, det kännspaka harklandet och lite högljuddare pratet att han druckit. Att han ens orkar försöka skylla på en förkylning eller annat helt obefintligt skäl till att han somnar så fort han sätter sig. Förra året slocknade han först efter middagen en bit in på kvällen i alla fall men nu är klockan knappt över lunchtid och redan ska jag och barnen tassa på tå i huset för att inte väcka honom som redan är inne på andra tuppluren idag...

Men gott nytt år till er andra och hoppas ni kan få ett trevligare nyår än mitt ser ut att bli, känner bara för att lägga mig under en filt och storgråta resten av dagen och nåt firande blir det inte tal om. Inte ens för barnens skull för jag orkar inte spela teater idag och låssas vi har ett mysigt nyår när snarkningarna i soffan ändå överröstar fyrverkerierna. Bara sorgligt allt ihop, önskar jag hade en tidsmaskin fram till det nya livet i eget boende...

Ansan64
mån, 2018-12-31 - 14:45

Hej InteMera
Jag räknar med att fira nyår framför tvn. Min man har inte varit uppe längre stunder under hela julhelgen. Situationen är som den är och jag måste försöka göra det bästa av den. Visst är det sorgligt att livet tillsammans inte blev som jag trott. Jag hoppas att du och barnen får ett nyårsfirande som är någorlunda fridfullt. Imorgon är det ett nytt år och du har, vad jag kan förstå, något positivt att se fram emot. Ta väl hand om dig och barnen. Kram

Skrållan
tis, 2019-01-01 - 01:35

Har haft en ganska bra nyår här. Varit hos vänner och det har druckits, men ganska lugnt och alla har varit glada. Man är glad för det lilla. Kommer ihåg flera jobbiga nyårsaftnar. En där jag satt själv kl 12 och öppnade en champagneflaska. Smällarna såg jag smälla från vår stad och tårarna rullade på mina kinder. Jag kände mig såå ensam. Där bestämde jag att aldrig vara själv med min man på nyårsafton. För det slutade alltid att han drack tills han somnade. Ja det blir ju inte alltid som man tänkt sig.

InteMera
lör, 2019-01-05 - 05:48

God morgon forumvänner! Är uppe tidigt för tankar som mal lämnar mig inte ifred ens på nätterna just nu. Vårt nyår blev till slut helt okej då mannen slutade dricka efter förmiddagen och veckan har sedan rullat på med jobb. Men jag känner ändå som om jag dinglar vid randen av ett stup. Jag mår dåligt, både psykiskt och fysiskt. Har en så enorm stress uppladdat i kroppen så humöret åker berg och dalbana, värk överaltt och såna ångestpåslag från ingenstans längs dagarna så man inte vet vart man ska ta vägen. Känns som en ålderskris av nåt slag även om jag inte är nära nåt jämnt årtal.

Funderar om dethär var allt livet blev. Är så beroende märker jag av mannens humör och görande för mitt eget mående, så det är ohälsosamt. Lyckas glömma och förtränga hans fylleutspel på några dagar och sen känner jag skam över min renovering i egen lägenhet. Som nån annan här på forumet skrev, vad har jag ställt till med. Det är bra att forumet finns så man kan läsa bakåt vad man skrivit för att påminna sig om att det finns en orsak till man funderar på att flytta och att det på inget vis är okej med ett sådant liv man levt tills nu. Märker att både kropp och själ stretar emot hur livet ser ut senaste tid och fortsätter det såhär kommer det att krascha för mig. Om det är kroppen eller huvudet som ger upp återstår att se men nåt måste ändra. Jag måste få ner stressnivåerna och mannens drickande är en stor orsak till all oro och stress, men inte den enda. Ligger vaken på nätterna och våndas, känner mig arg och ledsen och uppgiven och vilsen och allt på en gång. Och under tiden ska man försöka balansera på en slak lina för att hålla vardagen med två barn och ett hektiskt arbete rullande. Känns som allt rusar på runt en men jag sitter still, en konstig tunnelseende känsla. Har en överhängande känsla att nåt stort kommer hända snart, nåt som kommer göra valet för mig, nåt oåterkalleligt som är utom min makt. Bara att vänta och se vad det kan vara..

Ullabulla
lör, 2019-01-05 - 08:41

Inte mera.
Har du funderat på att söka hjälp?
Din situation har ju uppkommit av den stress du lever under.

Men att passivt se vad som händer är ju inte riktigt att ta kontroll över sitt liv.

Du tvekar i steget och det är inte alls konstigt.

Vad behöver du för att antingen söka hjälp eller ge din lägenhet en chans?

Ansan64
lör, 2019-01-05 - 08:42

Jag förstår din tvivlan. Men, som någon skrev, väg + och - om du stannar/flyttar. Det finns så många kloka tankar och medmännskor i detta forum som åtminstone stärker mig. Stå på dig!!

mo
lör, 2019-01-12 - 01:00

Har också en sambo som har druckit, varit elak, kört onykter och helt enkelt inte alls fungerat. För 2 år sen fick jag nog och sa till honom att om du dricker igen kommer jag att kontakta din chef. Så klart drack han igen och till hans häpnad ringde jag till chefen. Det är nämligen så att som arbetsgivare måste de ta tag i ett missbruksbroblem om någon utrycker oro för en anställd. Då blev det krav från arbetsgivaren att gå med på hjälp och behandling. Annars blev han av med jobbet. Detta var så klart inte populärt till en början men han hade bara att foga sig. Efter ett och ett halvt års behandling med antabus. provtagningar och samtal så blev det ett återfall. Ringde chefen igen som ställer nya krav. Lite närmare att bli av med jobbet denna gången. Nu varit nykter 5 månader igen. Han vill ju absolut inte missta jobbet. Det sköna med detta sätt är att det är arbetsgivaren som ställer kraven inte du. Detta är ju förstås en kränkning mot sambon (enligt honom) men en dag kanske han förstår att det var för att han skulle få hjälp. Ville dela med mig av denna möjlighet och hoppas att någon mer kan ta hjälp så här.

InteMera
tis, 2019-01-15 - 17:13

Tack för era svar! Jag jobbar hårt med mig själv för att orka ta itu med allt, att alls orka tänka känns jobbigt och har ett tag nu känt jag måste bara flyta med för det har varit det enda jag orkat. Vet nog var min + och - lista slutar och känner innerst inne att det är lämna som kommer vara rätt. Men oj vad svårt och segt det ska vara!

Som vanligt har Ullabulla också helt rätt: att passivt vänta och se är ingen lösning. Och dessutom väldigt olikt mig att göra så. Jag gillar att ha kontroll och vill kunna välja steg och riktning själv. Så jag har faktiskt med Ullabullas ord ringande i huvudet lyckats ta mig i kragen och satt in en extra växel i mitt renoveringsprojekt för att få mitt eget boende klart inom överskådlig framtid så valet blir enklare att göra.

Mitt i allt detta så har mannen förståss lagt i en ny sundare växel i sitt liv och har börjat motionera och äta bättre. Nåja, det gjorde han i januari förra året också efter att ångesten tagit över efter ett större fyllesvep. Men han har varit glad och nästan hjälpsam, velat prata (inte om alkohol för riktigt så långt har vi inte kommit ;-) ) och faktiskt verkat försöka anstränga sig lite mer än tidigare. Nånstans inom mig skriker ändå förnuftet och erfarenheten att det är övergående att han är snäll och glad, nästa fylla får jag ändå höra vilken usel mänska jag är. Men vad fort man invaggas i att nu har det vänt och jag behöver inte flytta, bara för att sen lika fort få allt ställt på sin spets igen.

Men jag mår faktiskt lite bättre och har lite mer kraft i bagaget igen, få se hur närmaste tiden ska bli!

Nordäng67
tis, 2019-01-15 - 12:22

Så fort man började gå i en annan riktning och inom sig hade fattat ett beslut så lugnade mitt ex ner sig! Utan att jag hade sagt något om mitt beslut var det precis som om mitt ex läste av mig och tänkte ”nu är der bäst att lugna ner sig annars drar hon”! Och varje gång det hände så började jag tvivla på mig själv och mitt beslut, det kanske inte är så farligt, jag kanske överdriver! Så stannade jag, lugnt ett litet tag och så drog det igång igen! Är precis som alla dessa förhållanden är stöpta i samma form! Härligt att du har kommit framåt med renoveringen! Så imponerad av att du har tagit steget att köpa egen bostad och sedan göra saker i din egen takt?? och skönt att du mår bättre! Kram

InteMera
tis, 2019-01-15 - 14:29

Ja visst är det skumt vad lika vi många här funkar? Både vi anhöriga och också alkoholisten som upprepar samma mönster. Och tyvärr när man ser dessa mönster falnar tron på att det löser sig.