av Erika77

Erika77
mån, 2019-01-21 - 14:41

Hej alla!

Helt ny här men kände att jag måste fråga någon annan om min situation...

Har varit gift med min sen vi var 23 och 24. Snart 20 år. Han har alltid druckit hårt vid alla tillställningar men drack sällan på helger och aldrig på en vardag förr. För cirka 5 år sen kanske började han dricka även nån öl på helgen (det var inte mer) och under sommaren drack han nästan varje dag hela semestern. Inga mängder men om det var fest drack han hejdlöst. Han har betett sej till och var förra sommaren otrogen på fyllan.

Jag har under ett års tid försökt förklara att hans fyllor som inte är oftare än vad vi hamnar på fest sårar mig oerhört och får mig att må skit och att jag inte måt bra av att han alltid dricker sig salongsberusad även om det bara är han och jag hemma.

Min fråga är om det är mig det är fel på...min gräns. Han säger att jag ska söka hjälp pga att jag är uppväxt med en pappa som var alkoholist så har jag extra svårt för detta och det är sant. Han dricker inte så mkt egentligen men hans förhållande till alkoholen och hur central den ändå är i hans liv äcklar mig :(...Jag mår otroligt dåligt av detta men han säger att han "ska tänka" på detta men att jag också måste "skärpa" mej och inte ha orimliga krav. Men jag har inga orimliga krav. jag vill bara inte leva med någon vars agenda alltid är alkohol även om han "bara" dricker varje helg.

Jag älskar honom som människa men jag klarar inte att leva så här. Han känns vare sig som han inser att han har ett problem eller vill ändra sig samtidigt som han säger att han ska dricka mindre???? Jag är förvirrad. Tiden går och jag mår så dåligt.

Jag har ett bra jobb, bra ekonomi och klarar mig utan problem själv men har levt med honom så länge att det känns tungt att gå skilda vägar. Vi har två barn ihop...

Kan nån hjälpa mej? Finns det en chans att han ändrar sej tror ni?...Jag känner mig så överkörd.

Nordäng67
mån, 2019-01-21 - 16:07

stort fokus på personens drickande. Man tror att allt löser sig bara hen slutar! MEN om du bortser från det och tänker på mer ”normala” saker! Otrohet? Dom flesta hade haft jättesvårt att komma över det liksom! Blev också utsatt för djupt sårande och kränkande saker som mitt ex bortförklarade med fylla. Jag tappade bort mig sjölv och hade svårt att känna in mina känslor! Precis som du är jag uppvuxen med problematik hos föräldrar. Vänd fokus till dig själv! Vad har du fått ”lära dig” att acceptera som barn och hur påverkar det dig nu! Menar inte att du nödvändigtvis skall skilja dig men börja tänk på dig själv och kom underfund med vad just du behöver! Inte bara ta det som erbjuds för det kanske är långt bortom dina behov och gränser! Lider med dig för jag vet precis hur det känns att varken veta ut eller in. Man vacklar och velar och tvivlar på sig själv! Kram

Erika77
mån, 2019-01-21 - 16:20

Tack för ett bra svar :). Jag vet tyvärr redan inom mig att det här inte är rätt för mig. Otroheten i sig sårade mig mindre än fyllan? Så illa är det för mig...

Jag går hos en psykolog som är jättebra och har mkt fokus på mig men är så rädd att välja fel. Att jag blir ensam för alltid...

Nordäng67
mån, 2019-01-21 - 21:20

du går hos psykolog och får fokusera på dig själv! Då är du på rätt väg?Jag går i KBT, så himla skönt att kunna prata med någon och vara helt fokuserad på sig själv en stund. Är nog jättemånga som är rädda för ensamheten. Den är inte så farlig som man tror? Dessutom får man mer kraft och energi att odla sina sunda och bra relationer. Du kommer fram till det val som är rätt för dig tids nog!

InteMera
tis, 2019-01-22 - 16:06

Jag tror ensam är bättre än uppslitande tvåsamhet! Man kan inte blunda för sina känslor utan att börja må dåligt och i en relation är väl inte meningen att man ska må sämre än utan relationen? Oavsett hur mycket eller hur ofta han dricker, så är det ett problem om du mår dåligt av det. Du kan inte ”skärpa dig” bort från det utan att göra våld på din egen person och rätten till dina känslor. Att lömna är inte lätt och ska inte göras lättvindigt men om det negativa verkligen överskuggar det mesta av ens tid och att man konstant mår dåligt så måste man fråga sig om relationen är värt det?

Välkommen hit Erika77, läs runt på forumet så hittar du många som funderar på detsamma som du!

Måne68
tors, 2019-01-24 - 13:22

Hej...
Jag tänker att ni levt tillsammans under lång tid ni två. Men med tiden har alkoholen blivit "Person nr 3" som ni också delar vardag och helger med. Och nu tar den personen mer tid än du vill, medan maken tvärtom tycker att han och "Person 3" har en riktigt schysst relation som han inte ser något bekymmer med.
Han vill absolut inte att ert kollektiv bryts upp. Inte att "Person 3" bara hälsar på ibland. Nu ska ni leva ihop ni tre. Med nya vanor. Du får antingen omvärdera dina tankar om vad som är era gemensamma värderingar och stilla infinna dig i det nya kollektivet. Eller kalla till familjeråd och kräva att maken tar med "Person 3" till bordet....
Det är smärtsamt. Det kommer att bli sorgligt och snorigt. Och en måste vara någorlunda klar med sin egen tanke om hur en vill ha det egentligen. Jag tycker inte att en behöver lämna sin make som rådet ofta är... Älskar du honom, är du beredd på att såhär är det nu, och tänker dig att du kan leva med det här - Ja, då är det faktiskt helt och hållet din ensak, ditt beslut.
Men du behöver uttrycka för din make att du känner oro, rädsla, trötthet, ja allt sånt. Att du känner att det inte bara är ni två längre. Bara så han vet det.
Att du kan stötta honom om han vill ta hjälp med att sluta dricka - ifall du kan tänka dig att göra det förstås?
Sådana saker....
Du har rätt till ett liv som inbegriper dina känslor och tankar!
Gör inte dina behov mindre viktiga.
Låt inte honom förminska dig genom att knuffa dig tillbaka till tankarna på din barndom och din relation till din far och hans drickande - Det är ju inte honom du är gift med och delar dagarna med! Han vill bara flytta ditt fokus för att han upplever obehag. Du kommer nära...Han vet att han dricker för mycket, tro inget annat! Självförnekelsen är den gren alkoholister är bäst på tror jag. Och projiceringen på oss runt om...

Men. Om du inte vill eller tror att du orkar dansa med i det du blir uppbjuden till. Då sviker du inte om du lämnar. Du har rätt till ett bra liv. Det är mycket liv kvar att fylla med lycka och bra dagar. För er båda, och för barnen. Det kanske inte är tillsammans dessa dagar ska levas just för er?
Känn efter vad som känns rätt. Det är aldrig för sent att börja om, ifall det känns så. Med nytt hem, nytt liv, ny frihet. Du klarar det. Han också.

Glöm inte att du aldrig kan sluta dricka för mycket åt honom!
Hans drickande är helt och fullt hans eget ansvar.
Kram...❤

5barnsmamman
tors, 2019-01-24 - 14:27

Hej.
Förstår precis hur du känner, sitter i liknande sitts, dock har min man erkänt att han som han kallar det använder alkoholen på fel sett, vi har haft ett jobbigt halv år bakom oss pga hand drickande. Då jag sagt i från, drickandet har blivit mindre under hösten var på jag trodde att nu kanske det blir bättre, men sen åkte vi på resa över jul och på 6 dagar drack han totalt 3,5 liter wiskey och minst 25 stark öl + massa öl när vi åt mat. Innan kl 8 på morgonen hade han redan druckit 2 stark öl.
Han var inte dygn full men berusad under hela resan. När jag på pekar det så säger han att han måste ha missförstått mig, att de skulle vara ok från mitt håll att han drack bara han inte blev jätte full.
Jag känner besvikelse över att han åter igen dricker trots att han vet att det är den stora anledningen till att vi haft det tufft relationsmässigt i ca6 månader tillbaka.
Vill förstå hur han tänker men Kan inte.
För ont i magen för att jag ser att barnen far illa av hans drickande då de tycker det är jobbigt när han dricker.
Har dagligen ångest över om jag skall stanna eller gå, kan pendla från att på morgonen vara ledsen och vilja stanna till ett par timmar senare bara vilja flytta i från allt.
Känns som att allt hänger på mig, skall de bli bra igen och vi skall fortsätta är det jag dom skall fixa det om vi skall gå skilda vägar efter 25 år är det jag som skall ta beslutet och de är jag som skall berätta för barnen det är jag dom skall flytta mm
Är så trött på att det är jag hela tiden som är den som skall ta beslut och rodda allt.
Så trött och osäker på hur jag skall göra.

Måne68
sön, 2019-01-27 - 15:15

Det första jag tänkte när jag läste var att det låter som du vant dig (och din man) att rodda allt oaktat hans missbruk...han tar inte ansvar för hemmet och barnen. Det gör ju du... Jag tror inte han uppriktigt märker hur mycket roddande det är med allt praktiskt. Det är ju inte ovanligt att det är så även i familjer utan missbruk.
Och när missbruket tillkommer blir det ju extra tungt. Du får ett extrabarn, ett mycket krävande sådant låter det som, att ta hand om. Som du skyddar, och som du skyddar de små barnen från...
Är det värt det?
Våra barn är vuxna. De bor inte hemma. Vi har träffats efter att de flyttat hemifrån och har inga gemensamma barn. Men för mig skulle min mans drickande aldrig få lov att skada barnbarnen. Det är en helig gräns.
Jag är kvar i vår relation av fritt val. Medveten om vad jag gör. Kan välja.
Men barnen kan inte.
Deras får kan däremot välja. Att ta hjälp att bli frisk. Att erkänna sin sjukdom. Att bli en bättre förälder. Och kanske, kanske kan er relation bli kärleksfull igen...
Om du inte hunnit mista respekten för honom redan?
För det går sällan att respektera och fullt ut älska en person som fullt ut vuxen om en känner att en måste sköta om personen i vardagen...
Det är min tanke...
Kram ❤

5barnsmamman
fre, 2019-01-25 - 18:02

Tack för din reflektion av de jag skrivit, tror precis så det blivit att jag missat respekten och kärleken till honom som partner då jag de senaste 5-6 åren fixat allt med våra 5 barn och familjen. Dessutom som 3 av våra barn har adhd och allt vad det innebär.
Ändå känns det jobbigt att lämna och svika honom. Får ofta tanken att jag kanske överreagerar och borde kämpa lite till.
❤️

5barnsmamman
fre, 2019-01-25 - 18:02

Tack för din reflektion av de jag skrivit, tror precis så det blivit att jag missat respekten och kärleken till honom som partner då jag de senaste 5-6 åren fixat allt med våra 5 barn och familjen. Dessutom som 3 av våra barn har adhd och allt vad det innebär.
Ändå känns det jobbigt att lämna och svika honom. Får ofta tanken att jag kanske överreagerar och borde kämpa lite till.
❤️

Måne68
sön, 2019-01-27 - 15:43

Jag undrar om Du funderat närmare på vem som egentligen sviker vem i er relation? Vari ligger ditt svek tänker du - som har hand om hem, jobb, ungar och att upprätthålla fasaden och se till att allt inte rämnar för din man som dricker oavbrutet och inte tycker att han är "jättefull" när han t.ex druckit sig genom en hel semesterresa och både du och barna tycker att han är jobbig som bara den...?
Alltså, du har inte svikit det minsta lilla. Och din man kanske mest av allt fortsätter att svika sig själv - om du vill ha en förmildrande tanke kring hans drickande och vad det för med sig. Jag tänker utifrån min egen makes drickande. Han vill ju inte heller att alkoholen ska sabba nåt fint, förstöra förtroenden och ställa till i vardagen. Inte är det därför han dricker, smusslar och ljuger när han är igång med sitt missbruk. Han är ju helt och håller slav under flaskan.
Samtidigt är alkoholen en socialt accepterad drog - Vi ska kunna dricka "som folk" i sociala sammanhang, vi ska kunna varva ner med ett glas vin, njuta av en god whisky med vännerna osv. Men var går gränsen? För alkoholisten finns inte gränsen längre. De är gränslösa. De är också maktlösa inför sitt drickande. Så länge de inte tar ett beslut att kapitulera och be om hjälp!!
För det är det som krävs. Insikten om att vara maktlös, utlämnad och utan kontroll. Ett erkännande. Inte för oss i omgivningen. Utan för sig själv.
Och så länge vi i omgivningen täcker upp, fixar, roddar och det saknas konsekvenser - vi tar ansvaret och det blir ingen skillnad i deras vardag oavsett de dricker eller ej så fortsätter de dricka.
Jag har i dagarna sagt till min man att det är ju inte förbjudet för en vuxen man att dricka sprit - Så det kan han göra bäst han vill! Drickandet måste vara hans beslut i alla lägen.
Men jag har 2 krav: Han måste sluta ljuga om att han dricker. Och han får aldrig mer köra bil när han är påverkad.
Om jag har minsta misstanke om att han ev kommer att sätta sig i bilen när han druckit kommer jag att ringa polisen.

Jag har aldrig förut ställt krav på det sättet. Jag har både varit tyst, jag har varit arg, jag har gråtit, jag har vädjat. Men nu är det slut med det. Det är hårda fakta som gäller. Det är inte jag som sviker här. Det är han som sviker - Sig själv. Han riskerar sitt jobb, han riskerar sin trovärdighet, sin försörjning, sitt anseende - sånt han sätter mycket högt, det vet jag. Han vill vara en bra människa. Han vill att jag ska vara stolt över honom, som han säger att han är stolt över mig. Han vill vara en man att älska, som han säger att han älskar mig.
Jag vägrar från och med nu att höra på att " han valde att inte säga att han druckit för att han inte ville såra mig". Det är lögner och undanhållanden som sårar mig. Inte alkoholen. Det är han som sårar mig. Inte "alkoholmissbruket" - som att det var nån annan. Han har missbruk. Han är inte sitt missbruk. Han måste - trots sitt missbruk - ta ansvar. För sitt liv, och för andras.

Samla dina tankar, Skriv ner allt du tar ansvar för och gör. Fundera över vad du skulle vilja ha hjälp med i din vardag - fundera på när du fått hjälp: Vem hjälpte dig då, de senaste året? Din man? Någon annan? Skriv ner när du var riktigt glad - Med vem: Med din man eller med andra?
När var du ledsen, orolig, skitförbannad?
Jag tror inte det är en helt dålig gissning att du har roddat ännu mer än du tror om inte helt själv, så i alla fall med hjälp av någon annan är honom..

Nej du sviker inte. Du har rätt till luft, ljus och liv. Det har han också. Du får älska honom, om du fortfarande gör det. Men han måste visa att han älskar dig tillbaka. Det är du värd. Kärleken är vi alla värda att ha. Kram....<3

Erika77
tis, 2019-01-29 - 11:10

Tack snälla för ditt svar!

Jag tänker så med...det blir som att jag sviker hela mig själv. Det finns mycket bra och fint hos min man som jag skulle sakna. Det gör det svårt men samtidigt klarar jag inte leva med hans drickande ändå...

Jag blir bara så osäker på mig själv...om det är jag som är överkänslig....och då är jag vanligtvis en bestämd och stark person....men inte i detta...

Tack för välkomnandet! :)

Erika77
tis, 2019-01-29 - 11:17

Det är EXAKT så det känns...som att han blir passivt aggressiv om jag inte tar alkoholen till mig liksom...

Och han vänder saker. Säger att det är mitt fel at han måste döva sin ångest. Att jag är elak som skällt för hårt genom åren när han varit asfull. Att vi har så tråkigt ihop så han dricker. Jag bär liksom alltid ansvaret för all skit enligt honom och då är jag inte alls en trist person....

jag har extremt många ggr uttryckt på alla vis hur detta får mig att må. Vad det gör med mej men då menar han att jag bör söka hjälp och ska fundera på mina gränser....och då backar jag.

Men jag gick hem för ett par dagar sedan och sa att jag tänker inte leva mitt med att försöka kontrollera ditt drickande så som jag försökte som barn med min pappa. DU bestämmer. Gör vad du vill men jag kommer också fatta mina beslut därefter. Drick på!
Han lyssnade...men i längden tror jag han kommer ledsna och hans viktigaste relation kommer vinna: alkoholen...:(....

Jag förbereder mig på ett liv ensam nu. Med mina barn..

Tusen tack för ditt svar!!

Erika77
tis, 2019-01-29 - 11:26

Hej!

Jag lider så oerhört med dej och dina barn. Förstår att du måste ha det hur tufft som helst. Det är SJUKA mängder han drack! Och detta efter att du sagt ifrån.

Jag skulle verkligen vilja säga till dej att det där tror jag inte ändrar sig. Jag vet ju givetvis inte det och känner inte er situation men det låter som att du stannar i något som inte är rättvist vare sig mot dej eller dina barn...

Vad skulle hända om du pratade med honom igen och sedan satte en tidsgräns? Om inte annat så för dej själv? Att du säger att är det fortfarande så här om tre månader så räcker det.

Som ngn skrev här så spelar det ju inte ngn roll om man har en tuff period. Det är bara en ursäkt att supa. Och det skadar resten av familjen.

Önskar dej all lycka och stanna INTE om det fortsätter....

5barnsmamman
tors, 2019-02-07 - 17:38

Så tacksam för alla kloka tankar som jag inte själv har.
Trodde dock inte mitt liv kunde bli så mycket värre, efter hans drickande i utlandet över jul så har det varit ganska lugnt, har bara varit vid ett tillfälle som jag märkt att han varit onykter, fast dom han givetvis inte erkänner. Vilket gör att jag känner mig väldigt osäker. Vi har haft det tufft i vår relation en längre tid ( i april är det ett år sen jag sa ifrån) men hela tiden haft hopp om att allt skall ordna sig, drickandet har blivit mindre och inte så ofta men finns där ändå, har sagt att mina känslor förändrat sig, älskar honom forfarande men på ett annat sätt, kan inte riktigt förklara hur, vilket hör honom ledsen och arg, har emellanåt känslan av att jag bara vill bort och slippa bry mig om hur han lever sitt liv. Han pressar mig hela tiden att vi skall berätta för barnen om att vi skall gå skilda vägar vilket jag tyckt att vi skall vänta med tills vi definitivt bestämt oss och då jag ev har någonstans att flytta, men han pressar på tills jag blir galen av ilska och jag berättar för barnen så sätter han sig och gråter så det är jag dom går ta deras reaktion och jag framstår som dålig och svikaren.

När jag intet rodde mitt liv kunde bli så mycket värre så fick jag för två veckor sedan ett telefonsamtal att min systerdotter omkommit i en trafikolycka, mitt liv rasade totalt även barnens, då hon varit som en syster till mina barn, och mitt uppe i det hör så vill han att jag tar ett beslut om jag skall stanna eller gå, förstår att jag måste bestämma mig hur jag skall göra men han har ingen förståelse för min situation alls han tycker det bara är att stanna eller gå, han tycker oxå jag är elak mot honom som velar, trots att det är han som druckit gång på gång och varje gång tror jag att nu är det sista gången. Det enda jag bett honom om är att sluta med alkoholen men han säger att det kommer han aldrig göra, men att han kan sluta dricka i familjens sällskap. Såg ju hur det gick på vår familjeresa över jul, 3,5 liter wiskey och 25 stark öl.
Han har nu sagt att vi tar det lugnt till begravningen är över för min systerdotter, sen skall han lösa mig ur huset och vi skall gå skilda vägar inte för att han vill utan för att jag är elak mot honom som han säger.

Tårarna rinner mest hela tiden och ingen av alternativen stanna eller gå känns rätt i min kropp. Vad skall jag göra? Älskar honom men ändå inte är skit rädd.

Anthraxia
fre, 2019-02-08 - 11:38

Han tycker att du är elak, och vill separera.

Han har sagt att han inte tänker sluta dricka. Och HAN vill separera.

Jubla; valet är inte längre ditt - du slipper känna skam och skuld, för han har fattat det svåraste beslutet i ditt liv ÅT dig.

Spring innan han ändrar sig.