av Skrållan

Skrållan
lör, 2019-01-26 - 00:32

Visste inte om jag skulle starta en egen tråd här, men kände att det är skönt att kunna skriva av sig här ibland.
Är tillbaka här efter flera års uppehåll. Har kämpat i många år med en man som dricker. Fick ett år med en relativt nykter man, men inte helt nykter. Det dracks alkoholfria öl, och då kunde det ju även slinka ner en med alkohol i också.
Kärleken är stark till denna man, och gudarna ska veta att jag inte vet varför. Men jag tror att jag fortfarande längtar efter den glada, snälla, starka mannen som jag träffade när jag blev kär. Vi har också tagit oss igenom mycket i vårt liv tillsammans, och jag är en kämpe som inte lämnar i första taget, på gott och ont. När vi haft det som bäst, så har jag nog inte skrattat så mycket med någon som med han.
Innan året som relativt nykter, så var det en fruktansvärt jobbig period. Han drack varje helg tills han stupade. Han var ute och drack, kom in och lade sig, och somnade direkt. Jag hade mina egna kvällar. Tittade på TV och stängde om mig där jag satt. Jag tänkte och tänkte under den här perioden, det var fruktansvärt, hjärtat gick på högvarv. Visste inte vad jag skulle göra. Visste inte vilket beslut jag skulle ta. Lämna någon man älskar. Så svårt. Sedan blandade han alkohol och medicin, och det slutade på sjukhus. Då lovade han att sluta med alkoholen och gå i terapi. Men som sagt, det blev ett år relativt nyktert, men ingen terapi. Det var ju inget för honom. Han har tyckligen inte nått botten än.
Sedan var vi borta, och då skulle han ju bara ta några öl. Ja och på den vägen är det, nu är det igång igen, om än lite mildare form. Han dricker varje helg igen, men har dragit ner lite grann.
Och jag stänger av. När han börjar dricka så känner jag ingenting för honom. Vet presis när han tagit sin första öl. Ser det i hans ögon. Hans prat. Hans sätt att berömma mig på, för att i nästa sekund bli arg på mig. Är glad när han somnar. Men när jag lägger mig så stinker det alkohol, och detta dröjer sig kvar när det är morgon. Sedan börjar han sakta bli sig själv igen. Men sedan dras han med abstinens under veckan, sur och tvär ibland. Blir det för jobbigt, så köper han öl under veckan också. Men inte så många.
Jag har ju börjat lära mig att ta hand om mig själv. Jag kämpar inte längre för oss utan för mig. Jag tänker att det få gå som det vill. Jag kan inte styra honom, bara bestämma över mig själv. Gör sådant jag tycker om. Försöker att inte tänka så mycket på oss. Tänker att tiden får utvisa hur allt slutar.
Ja det är inte lätt när mannen man älskar, älskar alkoholen mer.

Nordäng67
lör, 2019-01-26 - 21:12

det är inte lätt! Känner igen mig så väl i det du beskriver. När jag var ihop med mitt ex hade jag svårt att avsluta för jag kände att då var ju åren tillsammans helt bortslösade. Han hör av sig fortfarande ibland, senast idag. Nu känner jag det motsatta: även om jag saknar mycket i vårt förhållande är det ingen idé att investera mer tid i något som är dömt att misslyckas eftersom alkohol fortfarande finns i hans liv. Bra att du tar hand om dig själv, tänker på dig själv och går din egen väg! Kanske kommer din man till insikt så småningom. Trevligt att du har startat en egen tråd och delar med dig! Kram

Skrållan
lör, 2019-01-26 - 23:01

Tack för ditt svar. Ja visst är det kämpigt många gånger. Min man dricker även i kväll. Fast nu sover han. I morgon börjar en ny dag. Bättre hoppas jag. Kram till dig

Skrållan
sön, 2019-01-27 - 01:33

I nattens timma känner jag mig förtvivlad. Känner mig ledsen för att jag och min man inte längre har något liv tillsammans. Han är bara inriktad på alkoholen. Hur mycket han ska få i sig. Han flirtar med andra på fyllan. Vi är inte längre vi. Han somnar full. Raglar upp efter en stund, och ramlar. Lägger sig och sover tungt och snarkar. Rummet stinker alkohol. Ska snart försöka att sova. Vet nu att jag måste gå och prata med någon. Känner mer och mer att jag stänger av. Är inte mitt glada, positiva jag längre. Men vet inte riktigt vart jag ska vända mig. Psykolog, psykolig för medberoende, familjeterapi? Fast jag varit med ett tag så känner jag mig nu helt vilsen. Bara så trött på allt.

Skrållan
mån, 2019-01-28 - 07:50

Varit en jobbig helg. Men ny vecka och nya möjligheter. Nu tar jag nya tag och fokuserar på mig igen.

Nordäng67
mån, 2019-01-28 - 16:45

Bara måndag idag, kanske kan du göra upp egna planer för helgen redan nu! Så VET du vad du har att förvänta dig av helgen. Jobbigt när vilodagar blir det motsatta. Har haft många såna helger, man är helt slut när måndagen kommer. Jag gjorde så att jag bestämde egna saker! Var mitt ex nykter var han välkommen med annars inte.

Skrållan
mån, 2019-01-28 - 21:07

Tack Overtherainbow och Nordäng67. Ibland är det bara så jobbigt. Känner mig starkare i dag. På fredag är det ordnad aktivitet. Så bra med råd. Ibland ser man inte klart. Kram till er

InteMera
tis, 2019-01-29 - 08:09

Ibland när man är som tröttast på alltsammans kan det vara bra att korta ner tidsperspektivet lite, så det inte känns som en omöjligt lång framtid man ska kämpa. Se bara just denhär veckan framför dig och planera in nåt kul, exakt som du gjort, och ha en plan vart du kan åka om han dricker och du inte vill vara hemma. Styrkekram till dig!

Skrållan
tis, 2019-01-29 - 21:39

Jag blir så less på allt. Ingen alkohol för mannen, men en sur man ändå. Ska man aldrig få ro. Jag som vill göra så mycket roligt, i resten av mitt liv. Jag vill inte bli ett offer. Jag vill leva och ha kul.
Jag hoppas att tiden ska ge mig de svar jag behöver.

InteMera
ons, 2019-01-30 - 07:56

Du har just Skrållan redan skrivit svaren i ditt inlägg. Du vill kunna leva, känna frid och glädje. Något du inte könner mycket av tillsammans med din sura man. Oavsett han dricker eller inte. Det har väl gått så långt så det egentligen inte längre ens handlar bara om alkoholen, utan den person han är även som nykter. Ni har inte roligt tillsammans löngre, väntan på roliga gemensamma stunder är borta. Att leva tillsammans men ändå separata liv, är det trevligt? Är det så du vill leva nu, om fem år, tio år?

Jag känner precis som du att ett förhållande där man bara planerar för sig själv och där den andra aldrig ingår i planerna, inte känns som det liv man föreställt sig när man ändå lever i ett parförhållande. Att aldrig göra nåt gemensamt, att det inte ens finns nåt att prata om mer, att den andra aldrig ber dig med nånstans likosm du själv slutat räkna in honom i nåt du ska göra. Vad är det för ett liv?

Skrållan
ons, 2019-01-30 - 13:19

Du har så rätt InteMera. När man läser sina egna inlägg så finns det oftast svaren. Men sedan är det just det att ta ord till handling. Och kärleken förstör ju i detta läget. Men ska man gå år efter år och vänta på att mannen ska bli den han en gång var? Ja inte är det lätt?

Skrållan
lör, 2019-02-02 - 23:05

Mannen har druckit 3 kvällar den hör veckan.Så trött på hur han blir, hur han luktar, hur han pratar med mig. Vill stänga av när han är full. Men då blir han sur och irriterad, så jag spelar med för att få lugn och ro när han somnar. Vi har gjort aktiviteter fredag och lördag. Men då går det ju att få i sig mängden alkohol efter att man kommit hem. Eller gå upp på natten, och dricka lite till.
Vilken sjukdom detta är. Frågade min man i kväll, blir du aldrig trött på att dricka. Nej, sa han, jag gillar det.

Djävulsdansen
sön, 2019-02-03 - 08:38

Vet precis vilken kamp du strider
Kampen som känns omöjlig att vinna då kärleken till alkoholen tycks vara större än allt annat.. Ångesten/ avskyn man känner när man hör burkar öppnas, när ens älskade förändras till ett fyllo
Ibland tror jag att vi anhöriga lider mer
Försök ta hand om, fokusera på dig själv även om jag vet det är svårt
Vi är värda så mycket mer
Man känner sig ensammast i världen men det här forumet är guld värt för mig med så många kloka insikter
Stor styrkande kram från mig

Skrållan
sön, 2019-02-03 - 12:53

Jaa tillbaka till planen. Tänka på mig nu. Fokusera på det jag tycker om. Men ibland är det som tankarna på mannen och hans drickande upptar hela ens hjärna.
Ja det är så skönt att få skriva av sig här. Här förstår alla direkt hur man känner. Ingen som dömmer, varför man inte bara lämnar.

Skrållan
sön, 2019-02-03 - 18:54

Vet inte hur alla känner här, men som i dag, när jag och min man haft en bra dag, så känner jag samvetskval att jag skriver här och berättar om det som är jobbigt. Har alltid fått lära mig att man skyddar och håller sina nära och köra om ryggen. Alltså inte berättar något för nån. Eller är det mitt medberoende? Ja det är inte lätt med alla tankar.

Nordäng67
sön, 2019-02-03 - 19:32

en av många delar av medberoendet! Dels skuldkänslor men också ”idag har vi en bra dag” och då passar man på att njuta och vara glad som bare den. Det dåliga som hände igår eller förra helgen sopar man under mattan. Man åker med upp och man åker med ner och sedan upp igen. En frisk människa vägrar sådant och tar ett jättekliv av berg- och dalbanan på ett tidigt stadium. Sen betor det på många faktorer tänker jag. Hur var ens uppväxt, vilken ålder är man i mm. Här på Forumet känner jag mig fri att prata, en skyddad zon på något sätt. Tycker jag att du skall göra med! Ingen dömmer någon här. Tycker det är en skön ventil! Kram

Skrållan
sön, 2019-02-03 - 21:11

Det är verkligen skönt att prata av sig här. Låter klokt det du säger. Att man åker med på berg-och dalbanan. Tror jag haft ett medberoende sedan jag varit barn. Ingen alkohol dock, men under andra former.
När man haft en bra dag, så är det så lätt glömma det som en annan dag ger en ångest i bröstet.
Ja jag fortsätter att skriva av mig här. Jag mår ju bra av det. Och det är ju det jag ska göra, må bra.

mulletant
mån, 2019-02-04 - 06:32

Skriv på ni, dela med er och berätta... det har jag gjort under flera år. Om jag hade börjat skriva medan mannen drack som värst hade det blivit många fler. Jag hittade till forum några månader innan jag fick kraften att gå med tanken att lämna och börja mitt eget liv. Nu blev det inte så, det att jag faktiskt gick gjorde att han valde nykterheten. Idag har vi ett lugnt och bra liv tillsammans.
Jag läser bara sporadiskt numera och skriver än mer sällan men under många år var forumet min livlina och räddning. Här har jag vridit och vänt mina tankar, känt stöd och ifrågasättanden och stark gemenskap. Ältat, sett tillbaka och på ett sätt förstått mitt liv.
Här har jag också lärt mig, långsamt sjönk det in, att min verklighet inte skilde sig från andras som levde med en alkoholist. Att min man inte var den enda som var alldeles underbar utom när han drack. Och kanske det viktigaste, för mig, att när beroendet tar överhanden är han maktlös och även jag. Mest, det tror jag faktiskt, har jag lärt mig av att läsa på forumets ’andra sida’. Där har jag också fått hopp när jag sett att det finns möjligheter och min respekt för kampen att välja nykterhet har djupnat.
Massor av insikter och jag kan inte låta bli att nämna Carinas dåvarande blogg för anhöriga. Där hittade jag några rader som för mig blivit min vägkost; jag är maktlös över vad en annan väljer (att dricka eller något annat) ... Men jag har makt över vad jag själv väljer.
Jag blir sorgsen i hjärtat ibland när jag läser här och känner igen fångenskapen i medberoendet. Men också hoppfull. Idag känner jag många nyktra alkoholister och många allt friare medberoende. Och jag vet, djupast inifrån, att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv.
Allt gott, kämpa på för ditt liv och håll taget / mt