av Spindeln i nätet

Spindeln i nätet
mån, 2019-04-01 - 15:21

Jag har varit inne här flera gånger utan att våga ta upp en tråd. Att läsa er andras inlägg hjälper då jag får insikter av igenkänning, så idag tar jag modet för att ventilera här.

Sen vi träffades har min sambo varit den roliga och spårade killen på alla fester, vilket har gjort honom mycket omtyckt. Problemet är att det är väldigt få runt omkring oss som faktiskt ser hur det verkligen ligger till. Min sambo super så hårt att han på fyllan hotar mig med våld och förstör saker i vårt hem. När han är nykter är han världens bästa människa som avgudar mig och gör allt för att underlätta i vår vardag, trots att han aldrig pratar om tidigare trauman han varit med om i barndomen. När han är full är han inte den mannen jag blev kär i, och det låter som största klyschan men det är sant. Han blir ett jävla monster. Och jag får skämmas när främlingar kommer fram och undrar om jag kan ta hand om min pojkvän och jag skäms när vår gemensamma vän frågar hur vi inte kan se hur detta påverkar andra än bara oss. Jag skäms och tar på mig skulden, och får agera spindeln i nätet för att städa upp hans fylleskit. Jag tar initiativ för att söka terapeuter och vård. Det känns bara som allt jag gör blir en björntjänst.
Efter varje fylleslag lovar han att inte dricka så mycket nästa gång, och han ber om ursäkt för sitt beteende. Han ger löften, och jag blir besviken. Han lyssnar och tar till sig, tills den förbannade jävla ölen står på vardagsrumsbordet ännu en gång. Jag vill inte ha hans jävla ursäkter, jag vill ha en sambo som kan bete sig och inte hotar mig varje gång han är full. Vad kan jag göra själv utan att gå under? Han vill inte träffa en terapeut men fattar inte att jag är trött på att leka terapeut. Hur kan jag övertala honom?

Maskros91
mån, 2019-04-01 - 17:59

Hej "Spindeln i nätet"! Först och främst vill jag bara säga att jag förstår din situation och tycker att du verkar vara väldigt stark i en miljö som kan bräcka vem som helst. Du beskriver hur din sambo är "världens bästa människa" och hjälpsam när han är nykter, kan det vara så att det är hans sätt att "kompensera" för hans beteende som full? I så fall är det kanske inte hans riktiga personlighet, utan snarare ett "dåligt-samvete-beteende" som uppkommer PÅ GRUND av drickandet?

Med denna sjukdom så stämmer ofta klyschorna! När jag var ett barn och min pappa var onykter så tilltalade jag honom vid hans namn och inte som "pappa", detta för att kunna skilja dem åt i mitt känsloliv. Jag jobbar dagligen med att slå mig fri från ansvarskänslorna jag känner, att slänga ifrån mig HANS skuld.. för den är inte min att bära. Det är det viktigaste jag kan skicka med dig, det enda som jag faktiskt vet är sant - DET ÄR INTE DITT FEL. Inte någonstans, någonsin. Han är en vuxen människa med eget ansvar över sitt eget liv, precis som du.

Det är viktigt att påminna sig själv att försöka sluta att städa upp efter den som skapar röra. Det blir då svårt för denne att se vilka spår de efterlämnar och vilka konsekvenser som uppstår. Detta är en av de svåraste grejerna att sluta med, enligt mig. Det är ett ingrott beteende som sätter sig i ryggmärgen.

Du skriver att du tar initiativ till samtalsterapi men att du inte får med honom, du är inte intresserad av att gå själv? Att få arbeta med vad man själv vill, att finna styrkan och verktyg att hjälpa eller att lämna? Kanske kan det vara så att om du börjar gå dit och visar att det inte är så farligt så kanske han blir övertalad tillslut? Som jag tolkar det kommer hans första steg vara att faktiskt erkänna att han har ett alkoholproblem.

Slutligen - Glöm inte bort att ditt enda och största ansvar är mot dig själv, se till att själv kunna andas innan du försöker blåsa luft i någon annans lungor.

Kram <3

Rosa ljus
mån, 2019-04-01 - 18:28

Känner igen mig i allt du skriver... Ett av dom värsta ljuden jag vet är en ölburk som öppnas... Är som att leva med en schizofren..

bara.jag
lör, 2019-04-06 - 07:04

Spontant känns det som att det är dags att gå. Du skriver det själv, han vill inte.

Du lever i en våldsam relation som inte förändras. Du beskriver honom som ett monster och som hotar dig med våld och redan är våldsam mot saker... i mina öron ringer alla varningsklockor!

Kanske dags att sätta ett ultimatum och sen hålla det?

Blåklocka
mån, 2019-04-22 - 06:34

Förstår dig så väl.
Det du beskriver är så signifikant för oss medberoende. Vi liksom tar över den missbrukande alkolistens ansvar då alkoholen gör att ansvarskänsla, omdöme, medkänsla osv försvinner i jämn takt då alkoholisten super.
Det vi måste förstå och känna är att det bara förvärrar, förlänger och ökar alkoholistens möjlighet att fortsätta supa. För ingenting kostar något för den som super. Han, din man, kan fortsätta som om ingenting hänt. Han kan supa, vara ett svin helt enkelt mot dig och sin omgivning. Den som tar på sig ett hästjobb av ansvar är du.
Du skäms, du städar upp efter hans framfart. Då han är nykter är han ångerfull och då tror man att ” nu! Äntligen kommer det bli annorlunda”.
Men , det kommer inte bli det. Inte så länge vi står där bredvid och hela tiden städar och röjer i kaoset som våra alkoholister ställer till med.
Jag har, som hustru till en alkis, numera fullständigt släppt detta ansvar för konsekvenser min mans supande medför. Jag försvarar inte honom längre då vår omgivning mer eller mindre subtilt påtalar vad dem ser. Självklart är det skitjobbigt och pinsamt många gånger. Men jag har förstått och bestämt mig för att det är HAN som är pinsam och gör dumma saker. Inte VI.
Du och jag och alla vi som är i ett medberoende måste låta detta ansvar, denna skamfyllda känsla läggas där den hör hemma. Nämligen hos den som super. Det måste kosta något för att en alkoholist ska kunna och vilja göra något åt sin situation. Så länge det inte gör det så kommer ingen förändring.
Självklart vet och känner din supande man detta och det är gissningsvis därför han är elak och hotfull mot dig. Han SKÄMS över hur det blir för dig pga hans supande. Och skam är något man gör allt för att slippa känna. Då lägger man över denna jobbiga och kletiga känsla på någon som tacksamt tar emot den.
Jag fick tex höra nu på påskafton att ”... är du så jävla dum att du jobbar natt hela jävla påsken, så fattar du väl själv att jag blir förbannad över ditt jävla gnällande”.
Ja, han sa så. Min man. Jag hade den dåliga smaken att fråga varför barnet suttit och tittat på TV hela dagen istället för att få göra något mera stimulerande. Min man låg i soffan full. Hade haft en härlig dag med pissljummet vin direkt ut en bag-in- box som han ” gömt” under en kudde i soffan.
Självklart var allt mitt fel som jobbade när det skulle firas Påsk.
NOT! Jag vet ju och min man vet ju att det är hans supande som förstör.
I morgon då det är vardag och jobbet väntar på mannen så kommer allt vara annorlunda. Han kommer att kunna intala sig att nästa helg, då kommer han att hitta på roliga saker tillsammans med oss andra i familjen. Då kommer vi att kunna grilla och ha det så där härligt som man ska ha det nu på våren. Med ett glas vin i handen då vi grillar och gör trevligheter.
Men NEJ! Det blir ju aldrig så, för ett glas vin blir snabbt en gömd bag-in-box och den vill maken hälla i sig i fred. Utan mina och barnens blickar på sig.