av Qwertyasd

Qwertyasd
sön, 2019-07-14 - 12:45

Är sambo med min sons pappa som dricker för mycket och för ofta. Jag litar inte på honom längre och jag kommer behöva lämna honom för min och min sons skull men jag bävar för hur det ska bli. Min son är 5 år och pappan har tydligt visat att han dricker sig full när han är ensam med sonen. Jag vill såklart det bästa för min son och jag vill att han ska träffa sin pappa lika mycket som mig men jag vill absolut inte att han ska behöva vara med en full pappa! Vad kan jag göra? Kan jag kräva att han är nykter? Det kommer ju inte vara en garanti för att han faktiskt är det.
Känns som hur jag än gör så är det jag och min son som drabbas. Pappan slipper allt ansvar och det är jag som är den dåliga mamman som låter mitt barn vara med en missbrukare eller inte låter mitt barn träffa sin pappa. Vi har gemensam vårdnad så jag kan väl inte ens hindra honom från att träffa sin son? Även om han är full?
Så jäkla trött på att vara den enda som måste ta ALLT ansvar medan pappan kan fortsätta supa och ragga på andra tjejer medan jag blir fast med allt ansvar och ingen frihet eller egentid. Vad gör man?

Mitt i livet 79
sön, 2019-07-14 - 18:56

Hej Qwertyasd!!
jag är i ungefär samma situation, jag levde ihop med en man som jag tyckte drack för mycket, vi har 2 underbara döttrar ihop 4 och 7 år . vid flera tillfällen drack han fastän han var själv med barnen, vilket resulterade i att han somnade ifrån barnen.
jag har nu tagit steget från honom och vi ska separera, nu är ju mitt dilemma precis som ditt, kan jag garantera säkerheten för mina barn när de är hos honom? vilka åtgärder ska jag ta?
Jag har talat med familjerådgivningen, och de gav mig rådet att typ göra ett kontrakt tillsammans där det står att han ska vara nykter varje dag till någon av oss hittar en annan lägenhet, vilket kommer att ta några månader, han ska även ta en kontakt med en kurator eller liknande för att få hjälp, bryter han detta blir konsekvensen att jag kommer att ta kontakt med socialtjänsten och göra en egen orosanmälan. Hans val, hans ansvar, hans konsekvenser!!!!!!
Jag var först lite negativ till att ta kontakt med socialen, men nu vet jag bättre, man ska se dem som en resurs och hjälp i sådana här situationer, och de kommer ALLTID att sätta barnen först.
Du är ju inte ansvarig för att pappan till ditt barn har en bra relation till sitt barn, det du har ansvar över är den egen relation ditt och ditt barns mående.

Qwertyasd
mån, 2019-07-15 - 12:27

Tack snälla för ditt svar! Känns alltid skönt att veta att vi är fler som går igenom detta, även om man önskar att ingen skulle behöva göra det!
Tycker dina barns pappa själv att han dricker för mycket eller saknar han insikten?
Jag har redan en lägenhet (vi har varit separerade tidigare) så jag kan i princip bara packa mina kläder och flytta. Jag är nog lite egoistisk också när jag vill att pappan ska vara kapabel att ta hand om sitt barn, jag orkar liksom inte vara fast i 10 år till utan att få någon egentid mer än enstaka tillfällen. Vår son somnar inte före 22 på kvällarna och jag behöver själv somna då och känner att vi är faktiskt två som valt att skaffa barn. Jag älskar såklart mitt barn och vill hans bästa alltid, men jag vill gärna överleva själv också. Jag förstår att det låter egoistiskt. Men antar att jag borde haft med det här i beräkningen när jag valde att skaffa barn.
Jag har också tänkt på orosanmälan om jag får veta att han inte är nykter. Har även pratat med hans familj som jag ändå känner står bakom mig och vill hjälpa honom. Tror aldrig att han kommer välja ett nyktert liv men om vi separerar kan han ju faktiskt dricka 50% av tiden så länge han är nykter de dagar han har sonen. Antar det bara är en stor sorg att livet inte blev som jag hade tänkt mig.

Mitt i livet 79
mån, 2019-07-15 - 23:31

Pappan till mina barn har tyvärr inte insikten i sina problem, han tycker att jag överdriver och är manisk... vår äldsta dotter har till och med sagt till honom att hon blir rädd, men inte ens det hjälpte.
Jag har även pratat med hans familj om hur det är och de var hos oss för några månader sedan och försökte då oxå att prata med honom, och få honom att förstå. tyvärr känner jag inte samma stöd från dem nu när jag väl tagit steget från honom, de kanske tyckte att det blev för jobbigt nu när de själva måste ta ansvar och hjälpa honom. Men jag har kommit till insikt i att så länge jag vet min sanning och är sann emot mig själv och mina barn så kommer allt bli bra.
det är ju alltid en stor sorg att man inte kan leva ihop som en familj, men det är ju en ännu större sorg att vara fast i något man inte mår bra av.
kämpa på!!!