av Kullan

Kullan
fre, 2019-10-04 - 16:15

Min föredetta man, tillika mitt barns pappa har precis påbörjat en öppenvårdsbehandling genom socialtjänsten, ett krav från min sida då det var ohållbart till slut. Vi har fått hämta mitt barn hos hans pappa när han varit full och allmänt knäpp. Han har betett sig oerhört illa på fyllan och har förstört flera relationer delvis pga att han inte kan hantera alkoholen.
Mitt barn bor nu på heltid hos mig, men han kontaktar mig mycket och skriver väldigt ofta. Hur dåligt han mår, att allt är värdelöst, att han ger upp det här, att han har ett skitliv, att han inte vill träffa sitt barn osv. Jag vet inte hur jag ska bete mig och vad jag ska svara. Jag känner mig delvis ansvarig eftersom jag satt det här ultimatumet, för annars får han inte träffa sitt barn. Men jag vill inte ha med honom att göra längre. Jag orkar inte, för han drar ner mig. Min nya kille orkar inte med honom, han tycker att han och hans missbruk tar alldeles för stor plats i vårt förhållande, och det håller jag med om. Men hur ska jag förhålla mig till honom och hans behandling? Ska jag bara bryta helt? Jag orkar inte med hans tjat längre, jag vill inte ha med det att göra.

gros19
lör, 2019-10-05 - 14:58

Går han i öppenvårdsbehandling så finns det väl terapeuter där som han prata om sitt dåliga mående med och kan inte dom det så vet dom var han ska vända sig. Din sak är det inte att ta hand om hans dåliga mående. Nykter ska han ju vara för att kunna umgås med sitt barn. Du har gjort allt rätt. Låt din f.d. man bli vuxen med hjälp av dom kontakter han har. Så tänker jag.

Kullan
lör, 2019-10-05 - 16:30

Han har precis börjat sin öppenvårdsbehandling. Han har bara varit på 1 möte hittills, och förutom det så har han träffat en handläggare på socialtjänsten. Vet inte hur jag ska gå tillväga om han struntar i detta nu,vi har ju delad vårdnad men vill inte att han ska träffa vårt barn om han inte kan vara nykter. Vårt barn är 9 år och förstår att pappa har problem med alkoholen, och vill inte träffa honom när han dricker, samtidigt som han saknar sin pappa oerhört mycket och villl att allt ska bli bra.

Cinna
lör, 2019-10-05 - 18:39

Det låter som om du fått nog och även din nya kille. Jag skriver i Jag-form, hur jag hade gjort om det var jag som satt i din sits. Vi är så olika vi människor och det är svårt att ge råd till någon annan utan att kanske klampa in och såra.

1. Jag hade skaffat mig en samtalskontakt för att reda ut hur jag vill göra. Inte ta allt med min nya kille. Jag hade valt en bra kurator, en terapeut eller någon annan med rätt befattning.
2. Eftersom min son är 9 år så hade jag i omgångar pratat med honom. Om jag inte redan hade gjort det. Inte alltid direkta frågor och inte i långa stunder. Jag hade försökt klura ut hur han tänker i frågan om sin pappa och att träffa pappan. Kanske vill han det men bör inte vara ensam med honom just nu.
3. Jag hade ringt och fråga Familjerätten vad de har för råd att ge vad det gäller umgänget av gemensamt barn och alkoholmissbruk. Hade jag känt mig osäker hade jag ringt från dolt nummer och varit anonym. Ibland vill man bara få lite information och vägledning i vilka val man ska göra framöver.
4. Min son har två föräldrar och vi kommer alltid finnas. Det går inte att ändra. Vi är biologiska föräldrar och vi kan skapa kaos hos våra barn. Jag sätter min son och mig i första ledet, så tänker jag. Om det är någon som inte accepterar mitt val, så får det vara så. Nu är vi inne i en kris och så är det med det. Ge mig stöd. Ge mig tid. Men ställ inte för höga krav på mig just nu när jag måste ta hand om detta.
5. Jag hade ställt krav på den andre föräldern att aldrig ringa eller på annat sätt störa min familj, med alkohol i blodet eller kontakt när bakfyllan fortfarande finns i kropp & knopp.
6. Jag hade kollat mina rättigheter som vårdnadshavare. Vad kan jag göra för att mitt barn inte ska behöva vistas hos någon som missbrukar. Det är ingen skillnad i att vara full anonym eller full förälder. Full är full.
7. Jag hade samarbetat (till viss gräns) med den andre föräldern om denne tog tag i sin problematik.

Detta är mina val som jag hade gjort. Hoppas du tar det så.

Kullan
sön, 2019-10-06 - 16:35

Tack för ditt svar och dina råd!
Han har givit sin tillåtelse till sin handledare på soc att jag får reda på hur hans behandling går, så jag tänker ringa henne och rådfråga lite om hur jag ska gå tillväga, ifall han fortfarande går på behandling och är nykter eller om det är tomma hot från hans sida.
Min son förstår väldigt mycket och vi har pratat en hel del om hans pappas problem, på hans initiativ. Jag har inte tagit upp mer än nödvändigt, utan har frågat lite grann, medan han har fått pratat öppet om hur han känner. Han har Adhd och asperger oxå, så att vara hos en förälder som inte har den trygghet och struktur som behövs för att hans vardag ska fungera är jättesvårt. Han har bitit ihop hos sin pappa och varit "skötsam" där, medan han har fått väldiga utbrott och brutit ihop hos mig. Det har dock blivit lugnare nu sedan han bor hos mig på heltid.
Familjerätten ja.. Har varit i kontakt med soc förut, men det har inte riktigt fungerat. Anteckningar har inte gjorts när jag ringt tidigare, eller på möten när vi varit där osv. Men jag lär ju kontakta dom igen såklart för att reda ut hur umgänget ska se ut. Det svåra är att enligt min sons far så låter allt så himla självklart och bra när han talar med olika folk från soc, försäkringskassan mm. Han ska sköta sig med att träffa sin son, han ska givetvis betala underhåll mm. Men i slutändan blir det ingenting av det alls, han bara struntar i det och kommer med bortförklaringar.
Jag försöker verkligen samarbeta och det känns som att han givits massvis med chanser, men jag får ingenting tillbaka.
Han har kontaktat oss på fyllan flera ggr och trakasserat oss med sms och telefonsamtal trots att jag tidigare varit klar och tydlig med att han absolut inte får kontakta oss. Jag har till och med suttit med polisens telefonnr framför mig för att jag har tänkt anmäla honom för olaga hot, men samvetet kommer ikapp mig och så har jag struntat i det.. Jag vet att det är otroligt korkat att inte göra det, men det är ett stort steg att polisanmäla sitt barns far..

Cinna
ons, 2019-10-09 - 10:52

Fortfarande svårt ge råd till andra men jag berättar lite om min erfarenhet. Tyvärr valde jag under en tid alkoholen som ett bedövningsmedel. Inte nu längre men jag har gjort det. Jag har aldrig, aldrig någonsin svikit som förälder och jag har dessutom erfarenhet av att min pappa var periodare i att konsumera alkohol och missköta sig som förälder. Jag har även erfarenhet av en frånvarande pappa (utan alkoholproblem) till våra gemensamma barn ända sedan de var små.
Jag värnade om mitt privatliv, utanför strul med alkohol och annat. Alla kontakter jag har haft med familjerätt, advokat eller försäkringskassan har jag bett att få skriftlig underlag från. Dels för att se att vi talat om samma sak, d v s förstått varandra och dels för att ha ett underlag om det blir strul. Jag valde även att ha två telefonnummer. Ett som vart min privata för vänner mm och ett annat nummer som jag kunde stänga av ljudet på och känna ro när jag behövde. Jag har aldrig kapat kontakten och jag har alltid ringt upp om meddelande har lämnats.
När någon har alkoholproblem så får man inget tillbaka, så länge problematiken kvarstår. Alkoholen kommer först, sen alkoholen och någonstans personen själv och sist övriga. I ert fall kommer verkar det ändå som att er gemensamma son är viktig (i olika omfattning) för er båda. När jag reglerade allt, underhåll via Försäkringskassa men även extra vi dom i Tingsrätten och efter Familjerådgivning som inte gav mer till barnen men jag blev mer klar över mina ställningstagande så vart det bättre. Jag vart lugnare. Finns hot med i bilden så är det ännu viktigare tror jag att du får prata med någon och ta reda på hur du ska gå vidare. Familjerådgivningen som jag var på fanns under kommun och de förde ingen journal men jag fick prata av mig. Kanske finns det fortfarande?
Ingen av er kommer att må bra utan att gå vidare med detta och löften måste man ta ställning till. Hur många löften är OK och när är gränsen nådd? Jag kunde inte lita på min pappa och det tog jag tidigt ställning till och så var det med det. Alla är inte så, vissa människor klarar av att ändra på sig men under tiden detta pågår behöver man bli stark själv. Kan du inte ringa runt och hitta någon annan där ni föräldrar tillsammans gör upp ett samarbetsavtal? Att pappan lyssnar och förstår att det inte är ok att bete sig hur som helst och att du då kommer bli tvungen gå vidare med en anmälan. Att han förstår att han har ett val. Familjerådgivning utanför soc eller en annan handläggare på soc? Familjerätten? Koppla in andra som avlastar dig.