av Stenbock83

Stenbock83
tis, 2021-03-09 - 17:23

Min mamma har under hela mitt liv haft problem med alkoholen, vilket hon alltid har nekat till. Min pappa har både varit medberoende och även själv haft svårt att hålla sig borta från alkoholen. Han har samtidigt varit maktlös och "handikappad" för mammas drickande, men har trots hennes missbruk aldrig lämnat henne.

Sedan vi vuxna barn flyttade hemifrån för drygt 10 år sedan, så har situationen blivit värre och mamma har druckit mer och mer. För tre år sedan ställde jag och mina syskon kravet att vi inte skulle gå med på att hon drack under de tillfällen som vi sågs, och efter detta har hon dragit sig undan mer och mer. Oftast kommer hon inte på sina barnbarns födelsedagskalas och vid andra inbjudningar. Hon meddelar inte heller återbud utan pappa dyker upp själv. När man sedan ställer henne till svars så är svaret att hon tycker det är jobbigt att vara i situationer där hon måste äta. Hennes sjukdomar har gjort att det både är svårt för henne att äta rent fysiskt, men också att hon helt har tappat matlusten. Tilläggas ska, att hon förmodligen inte väger mer än 40 kg.

När hon för några år sedan ramlade och fick frakturer att hon fick bli hämtad av ambulans och sedan ligga inne på sjukhus i ett par veckor trodde jag att det skulle vara vändningen, men jag hade fel. När hon fick beskedet om diabetes trots att det enda sockret hon får i sig är av sitt drickande, trodde jag att det skulle vara vändningen, men även då hade jag fel. När jag för några dagar sedan träffade henne och såg hur blåslagen hon var i ansiktet, trodde jag att det skulle vara vändningen, men även denna gång så hade jag fel. Hon förnekar sitt missbruk gång på gång och har alltid en dålig lögn som förklaring till sina skador.

Sedan pandemin slog till och hon har tvingats till att arbeta (ja, hon klarar mirakulöst av att jobba!!) hemifrån har det hela blivit än värre. Pappa berättar om hur hon dagligen ramlar och slår sig, somnar i badrummet och på andra platser och hur paranoid hon blivit. Situationen är helt ohållbar och vi syskon har insett att vi i alla fall måste hjälpa pappa med att lämna henne. Min pappa har hela tiden argumenterat för att han inte kan lämna henne, eftersom det kommer innebära hennes totala undergång. Han vet, och vi vet att det kommer innebära att hon antingen super ihjäl sig, slår ihjäl sig eller tar sitt liv, som hon flera gånger hotat om.

Jag har gått i terapi i flera år, och vi landar alltid i problematiken med mamma och hur det påverkat och påverkar mig. För tillfället är jag föräldraledig med min bebis, mitt första barn, och jag känner att jag inte kan fokusera på henne. När jag leker med henne är tankarna hos mamma och pappa. När jag ammar henne under natten ligger jag och tänker på mamma och har svårt att somna om. Finns det någon som känner igen sig? Jag är desperat och vet inte vad jag ska göra. OM jag klipper bandet med henne och hon dör, kommer jag att kunna leva med mig själv då? Kommer jag att ångra mig? Hur ska jag kunna hjälpa pappa? Jag är rädd för så mycket. Rädd för att mamma ska dö, rädd för att pappa är olyckligt fast i denna relation med mamma, rädd för att han inte lämnar henne, rädd för att han faktiskt ska lämna henne.

gros19
tis, 2021-03-09 - 18:10

Skrev i din andra tråd. När jag läser detta är det värre än jag kunde tänka mig. Har jobbat många år i missbruksvården och med LVM (tvångsvård). Det enda jag kan säga är att gör en orosanmälan så fort som möjligt. Vänta inte. När du gjort den är ansvaret hos socialförvaltningen och du har gjort allt du kan. En sak till kan du göra och det är att ta hand om dig själv.

Morgonsol
tis, 2021-03-09 - 19:07

Du har levt lång tid med denna negativa stress. Så hemskt att läsa.om din situation. Du har det inte lätt o din mamma är.väldigt sjuk. Denna psykiska och andliga sjukdom rår ingen människa på ?Den är fruktansvärd. Ja upplevt den på nära håll med. 1,5 år orkade ja innan ja gav upp för o överleva. Vi har ingen skuld i andras alkoholism. Det är helt o hållet deras sjukdom. Orosanmälan ja, som ovanstående skrev. Sen behöver du verkligen sätta gränser för dig o ditt måendes skull. ❤ Ditt liv blir inte hanterbart annars.. Önskar ja kunde göra nåt.för dig. Ta hand om dig. Läs.här. Skriv o läs om andra . KRAM

miss lyckad
tis, 2021-03-09 - 20:31

Men du kan ju sätta gränser på andra sätt, precis som du gjort..Arbetsgivaren har ett stort ansvar..Jag är själv en ”sån” som min chef pratade med, och jag fick själv säga hur min situation såg ut, angående mitt alkoholmissbruk..Jag förstår att det är svårt, men min dotter mailade min chef, och det är samma där, som en orosanmälan..Chefen har ansvar över sina medarbetare..Och ska erbjuda den hjälp som krävs..För mig räckte det med 2 samtal med chefen, Forumet❤️, och vilja och kunskap. Även rädslan för konsekvenser, som kunde bli om jag inte slutade dricka..För andra krävs det behandling eller behandlingshem..Men absolut finns det hjälp att söka..En sak i taget..Det viktigaste först..?✨?