av Aldriggörmanrätt

Aldriggörmanrätt
ons, 2021-08-18 - 20:09

Hej
Mitt första inlägg här och det blir långt! Sorry.
Jag är (var?) partner till en alkoholist. Vi har inte träffats mer än några månader men känt till varandra i många år. H*n drack hårt i sommar och lades in med farligt hög promille. Sökte sig därefter själv till behandlingshem och har klarat av det. H*n ville inte att jag skulle berätta om detta men klart att folk undrar när någon på ett litet ställe som vi bor på försvinner i flera veckor och den mycket nya partnern är ensam kvar och sköter allt. Tilläggas ska att jag själv är återhämtad spelmissbrukare och jag lovade att jag aldrig mer skulle ljuga om missbruk när jag lade av. Lögnerna har nästan drivit mig i graven och jag hatar att ljuga så mycket, jag är klar med det och det sa jag direkt när det kom upp att jag inte skulle berätta för någon.
Jag berättade till slut i förtroende för en enda närbo för att ha möjligheten att be om hjälp om något skulle hända. (Vilket det hade gjort med vandalisering)
Jag berättade för partnern idag och nu är jag mer eller mindre lämnad. Det tog ruskigt hårt att jag berättat för en person och mig kan man aldrig mer lita på. Hela behandlingshemmets intagna håller tydligen med om att jag är en gräslig och opålitlig person på grund av detta. Jag har bett om ursäkt för att jag sårat men även stått på mig om att jag inte ljuger om sådant och nu kan man aldrig prata i förtroende med mig om något. Reaktionen är massiv och hade h*n haft alkohol så hade h*n druckit på grund av detta. Jag beklagade det men sa också att det intranät okej att försöka skylla sitt drickande på någon annan. Man väljer alltid själv att göra eller ej.
Jag vill vara med min partner och jag är så jäkla ledsen. Jag älskar hen absolut, mycket och häftigt! Jag behöver inte vara med hen. Jag har klarat mig själv genom massor och vet att jag är stark ensam också, men jag vill. Jag vill bara inte bli medberoende.. jag har liksom klarat av mitt missbruk redan.
Hur i hela friden tacklar jag detta? Är det verkligen så fel att inte vilja ljuga för andra oskyldiga människor?
Ta hand om er och hoppas någon orkar läsa och få ihop allt det här 😔

Pianisten
tors, 2021-08-19 - 11:59

Hej!
Kärleken är blind säger man och det är ju så lätt för en helt utomstående att sitta och skriva till dig vad du skall göra men verkligheten ser såklart alltid annorlunda ut.
Jag tänkte såhär när jag läste ditt inlägg. Att du anförtrodde dig till en vän kanske inte berodde på att du inte ville ljuga utan för att du faktiskt tycker detta är riktigt jobbigt och bara behöver kunna prata med någon?
Tänkte också att ljuga och att inte berätta är olika saker. Du vill inte ljuga det förstår jag med det du tidigare gått igenom men att inte berätta allt är kanske inte samma sak som att ljuga, jag vet inte? Det är klar att om någon frågar rakt ut vad din nya partner är så känner du dig tvingad att ljuga om han inte vill att du berättar men då tänker jag att det är upp till honom att svara dig vad du skall säga till dem som undrar? Om det inte fungerar kan du kanske hitta på en lite lättare sanning som standardsvar? Typ" han är iväg ett tag pga en personlig angelägenhet, av respekt får han berätta själv om han vill när han är tillbaka" t.ex?
Tror inte du kan göra mycket mer än så, i mina ögon har du inte gjort något fel, alla måste ha rätt att lätta på sina bördor för någon annars går man sönder själv. Dessutom var du ärlig mot honom att du gjorde det, du kan ju bara förklara varför och be om ursäkt.
Jag är inte här på forumet som anhörig utan pga tidigare missbruk själv men det jag läser är att många inser för sent att det gett alldeles för många chanser och ångrar att de kastade bort för många år och inte gick vidare för länge sedan. Ge honom en chans till om han nu kommer över det sveket han känner. Förklara att du kommer stötta honom till 100% bara han själv vill men du måste nog också sätta en gräns för dig själv från början om han inte klarar av det. När den chansen är förbrukad och du måste gå vidare.

Jag önskar dig lycka till.

Skrållan
lör, 2021-08-21 - 10:03

Hej Aldriggörmanrätt. Det är inte lätt det där. Men jag måste säga att jag tycker du gjorde rätt. Man kan inte hålla allt för sig själv. Man måste få berätta för någon.
Han är kanske besviken på dig, men du var ju ärlig och berättade för honom. Dessutom tror jag inte att behandlingshemmet tycker att du gjorde fel. Tror han säger det för att du ska känna skuld. Bättre att du har skuld än han, tycker han nog.
Stå på dig och berätta att du också har ett behov att prata med någon om er situation. Du har också ett liv.

Nora81
lör, 2021-08-21 - 23:56

@Skrållan instämmer med Skrållan.
Aldriggörmanrätt är träffande.
Det är jättesvårt att anpassa sig efter alla skiftningar, dagliga, veckovisa och helt omöjliga att följa. Tycker också du gjort rätt, du har varit ärlig och man behöver ha förståelse för varandras behov. Det går bägge vägar.
Har hen tagit ansvar för vad hen vill att du säger och om det känns ok för dig att säga så? Utgår från att svaret är nej, du hade förmodligen inte känt den känslan du bär på nu då.
Kommer själv från anhörigsidan och är dödstrött på att få bära någon annans skuld och skam och ansvar. Du har också ett existensberättigande.
Jag har all respekt för hens process i det hela och är glad för att hen sökt hjälp och håller tummarna för er och att ni kan prata ut om det med förståelse för varandra.