Hej Alla! Tänker att jag ska berätta min historia ihop med en missbrukare.
Att ens erkänna för sig själv att ens bättre hälft och mamma till ens barn är missbrukare är inte en process som direkt går enkelt har jag märkt. Till saken hör att min hälft har en sjukdom som enligt henne kan märkas genom att hon verkar berusad. Det stämmer till viss del men absolut inte i den utsträckning hon gett sken av under våra 9 år ihop. Hon har alltså haft ett perfekt alibi och en perfekt täckmantel för sitt drickande. Hon har det till och med på papper från en specialistläkare så varför ska jag ifrågasätta det (tänkte jag under alldeles för lång tid).
Vi kan tillägga att hon kommer från en familj där missbruk vart en stor del både i barndomen och i vuxen ålder. Med narkotika, alkohol och en massa strul genom livet. Dock har hon själv aldrig vart föremål för att vara i ett missbruk utan det handlar om föräldrar och syskon. Hon ser sig självt lite som en förebild, ett maskrosbarn som trots allt lyckats i livet och inte har ett problem. Hon är extremt nära med sin egen mamma som alltid vart den stabila i familjen (inget missbruk där vad jag vet), snarare är hon som jag och har hjälpt till att ursäkta hennes beteende med en sjukdom och faktiskt inte sett vad det egentligen är, ett missbruk!
Jag började skriva dagbok i syfte att se hur hennes sjukdom utvecklar sig med hennes episoder med mera för ca 3 år sen. Nu i efterhand så ser jag att jag själv redan då antecknat att jag är rädd för att hon dricker för mycket och för ofta. Jag har flera gånger skrivit ner att jag hittat tomma flaskor hemma, att alkohol förvunnit från mig med mera.
Vi bodde ihop tills för ett år sen ca, här borde jag ju sett det svart på vitt med facit i handen. Vi hade haft det lite trögt i relationen fullt med barn/arbete/hus osv osv och inte riktigt haft tiden för oss. Vi börjar då ta tag i det och har en fantastisk vecka där vi stänger av Tv när barnen somnat, vi älskar, pratar och umgås varje kväll som nykära tonåringar och allt är på topp. Efter 5 dagar (en torsdag) med detta så jobbar hon hemma. Jag tar med barnen till skolan och dagis och åker själv till arbete. kl:09:30 skickar hon ett sms om hur hon tänkt ännu en fantastisk kväll ihop när barnen somnat, hur mycket hon längtar med mera. Kl 10:15 skickar hon nästa sms, där gör hon slut och berättar att hon tänker flytta ut, hon har en kompis på väg att hämta henne nu på en gång. Jag ringer såklart upp och frågar vad som hänt... Hon är full... Erkänner att hon druckit vin men ser inget problem i det utan nu ska hon flytta. Hon får skjuts av en gemensam kompis som ringer mig i panik och berättar att X är dyngrak och har plockat med sig 3 liter starksprit som hon nu sitter och dricker en torsdag förmiddag hemma hos vännen. Man kan ju kanske tycka såhär med facit i handen att jag borde ha reagerat där, men jag köpte det som en del i hennes sjukdom och bad t.om om ursäkt för att jag ens ifrågasatte det hela. Dock så bedömer jag det som en bra ide att vi blir särbos och står på mig i den delen att hon nog hade rätt i att det, så får hon chansen att leva själv och ta ansvar och växa som person (villket hon vill). Vi umgås oavsett massor och får nog faktiskt mer kvalitets tid som särbos än som sambos. Hon flyttade egentligen in hos mig i ett hus jag äger å har nog aldrig känt sig som hemma. Hon fick från första början möjligheten att köpa in sig i villan men då kom det fram att hon tydligen hade skulder med mera hos kronofogden sen tidigare (även här borde jag anat oråd då hon har ett bra jobb med bra lön som hon sköter). Hur som helst så flyttade hon ut och vi var båda glada över att bo på varsitt håll men vårda vår relation och faktiskt umgås för att vi ville det och älskade varandra och inte för att vi skulle driva ett hushåll ihop.
Ganska snart började det komma nya brev från kronofogden, inkasso, låneinstitut med mera. Jag frågade vad det handlade om och fick som svar att det var elbolaget som hade gjort fel med en faktura men det var såklart löst (ännu en lögn). Hon lånade pengar överallt för att finansiera sin hyra, en överkonsumtion av kläder och inredning då allt måste vara perfekt. Hon gick från att betala noll kronor i hyra hos mig till att betala trettontusen kronor i nya lägenheten. Detta följs upp med flera konstigheter så som att hon kunde försvinna en dag eller två, jobbade mycket hemma. Flera gånger så kunde hon ringa och vara påtagligt berusad (i min värld sjuk) mitt på dagen å be om hjälp. När jag sen åker dit så vill hon inte öppna dörren för hon är upptagen med arbete å jag stör. Förstår ju nu att hon inte ville att jag skulle se vad hon faktiskt gjorde.
Droppen för mig kom när hon en måndag skickar att vår son är hemma sjuk och att hon ska vabba. Hon svarar inte på hela dagen eller kvällen hur han mår. På tisdagen så ringer en av hennes närmsta vänner till mig. Dom har pratat i telefonen och X är helt borta. Ena stunden så ska hon ge vår son frukost, i nästa är inte vår son där med mera. Jag ringer upp och hon svara. Jag säger att jag hämtar vår son så får hon vila då hon verkar sjuk. Väl där så tar det för evigt innan hon öppnar dörren, hör hur hon städar undan glas. När hon öppnar så säger hon knappt hej utan sluddrar att hon måste vila men jag kan ju leka med vår son sålänge. Hon går in i sängen, spyr ner sig och däckar... När jag klär på vår son för att åka hem så hittar jag en tom flaska rom som hon gömt i en korg i hallen.... Ställer den på köksbordet å går...
Detta är EN av många händelser under året, hon har även ett strafföreläggande som väntar pga rattfylla mitt på dagen med mera med mera... Men den händelsen där jag för första gången såg svart på vitt att hon drack och hittade flaskan var då det gick upp för mig. Efter flera års konstiga saker, ursäkter, påhopp på mig, elakheter osv så gick det äntligen upp för mig hur verkligheten är. Hon dricker ensam, i stort sett varje dag när hon är själv. Jag vet att hon kan låta bli då hon faktiskt gör det när vi är ihop. Men när hon är själv (ännu värre själv med vår son) så dricker hon. Hon dricker tills hon somnar och minns ingenting efteråt. Hon har en sjukdom i grunden men det är inte den som skapar hennes "berusade tillstånd" som hon påstått i alla år.
Har nu konfronterat henne med detta, jag har gjort slut på relationen men även sagt att den dagen hon tar detta på allvar, erkänner och jobbar med det så finns jag där. Oavsett så har vi en son ihop, hon kan ringa när som helst så kan jag hämta honom utan att ställa frågor. Detta problem är nu hennes och inte mitt! Jag var så pass hård att jag sa att är hennes önskan att supa ihjäl sig så kommer jag inte stå ivägen (hon har hotat med självmord tidigare i berusat tillstånd).
Jag saknar henne redan (är nu 48h sen), är förtvivlad och ledsen men glad att jag nu ser och hoppas även hon kan se detta framöver. Jag förstår nu hur mycket kraft och tid detta har tagit från mig alla år, att alltid vara på spänn, alltid oroa sig för när nästa "episod" kommer, vad ska hända då, varje gång hon ringt så ökar pulsen för jag tror det värsta. En tom och ledsen känsla men ändå befriande.
Vad vill jag då säga... Jo jag hoppas fler kan se igenom lögnerna, ursäkterna, förklaringarna med mera med mera... Jag skrev beviserligen ner min känsla kring ett missbruk för flera år sen men litade mer på hennes lögner än på mig själv, det ska inte häda igen!