av Ledsen73

Ledsen73
ons, 2021-12-01 - 22:55

Min man förlorade jobbet sommaren 2019. Redan innan det så kunde han periodvis må dåligt av ångest och nedstämdhet, men det brukade snabbt gå över. Han tog redan då gärna en öl eller två när han kom hem efter jobbet, men jag minns att han var noggrann med att ha en vit dag i veckan. Redan då ringde mina varningsklockor, men han hade allt under kontroll, hävdade han, och hade absolut inga problem med alkoholen. Under tiden som arbetslös har allt eskalerat. Depressionen har blivit värre i takt med att självförtroendet o självkänslan har försvunnit. Det har varit svårt att få hjälp från vården med annat än mediciner och när dessa inte hjälpte har han börjat självmedicinera med alkoholen. Jag har sett och jag har påpekat. Jag har försökt att ge råd vad jag tror och vet är bra vid depression; motion, rutiner och bra mat, men jag har nog varit fel person att påpeka. Det har bara lett till bråk och konflikter. Tillslut har jag tystnat, tänkt att det löser sig när han får ett jobb. Men så för en vecka sen då rasade han i botten. Åkte in på psykakuten och det uppdagades att han inte bara drack på kvällen, som jag trodde, utan de senaste två veckorna har han försökt döva ångesten med alkohol redan när han vaknat. Jag visste ingenting. Känns så overkligt allting och så kluvet. Jag är lättad att allt kommit upp till ytan, att han erkänt sitt problem och sökt hjälp, men jag är också så arg på honom! På situationen vi har hamnat i. Läkaren har gjort en orosanmälan till socialen över våra barn och det känns så orättvist mot mig som under hela denna tiden inte gjort annat än att eftersträva ett normalt familjeliv.
Jag vet inte hur vår framtid ser ut. Vet inte om jag har några känslor kvar under all min ilska. Finns något förtroende kvar? Kommer jag kunna lita på honom igen?

Ledsen73
tis, 2021-12-07 - 21:35

Hälsade på honom ikväll på sjukhuset. Såg fram emot att träffa honom, men gick därifrån med en klump i magen och gråten i halsen. Jag vill prata med honom. Prata på riktigt. Vad känner han? Hur tänker han inför att komma hem? Men han blir bara irriterad. Jag är otålig, ser hur han känner sig trängd. Det är så det har varit hela tiden. Varje gång jag har försökt att prata med honom om hans problem hugger han mot mig, liksom lägger problemet på mig. Jag vet inte om vi kan laga detta. Han är så uppfylld av sig själv:(

Ledsen73
tis, 2021-12-07 - 21:51

@Åsa M Tack, skulle jag kunna testa. Kanske också lättare att få ord på alla känslor så. Tycker att det är svårt att veta vad jag kan säga till honom och vad jag bör lätta på mitt hjärta för någon annan om….

ensam optimist
fre, 2021-12-10 - 16:57

Med min man så behöver jag jobba med att ge honom tid. Han behöver tänka på saker längre tid än jag, är mycket snabbare. Kanske därför han dricker, för att han inte kan hantera sina känslor, sortera i dem. Hur som helst så känner jag också igen mig i att känna mig orättvist behandlad av socialen. Den enda som försökt upprätthålla normalitet och rutiner, kämpat som ett djur. Kan man inte mötas med lite förståelse?
Stor kram!

Ledsen73
fre, 2021-12-10 - 20:25

@ensam optimist Kanske är vi kvinnor också mer angelägna om att reda ut saker. Jag vill veta vad han tänker o känner, vill att han ska veta vad jag tänker o känner, men han säger att han inte känner någonting just nu. Inte så konstigt kanske, säkert ett sätt att skydda sig själv när allt har rasat. En vän till honom sa att min bästa gåva till honom nu är att ge honom just tid, och jag förstår det. Men det skriker inom mig: hur lång tid och till vilka garantier??

Ledsen73
tis, 2021-12-21 - 22:55

Han kom hem från sjukhuset förra veckan. Grå av ångest och med noll redskap för att hantera den. Men han kämpar på med sitt. Jag vet att det är jättejobbigt för honom. Jag var i kontakt med en kurator, hon lyssnade och försökte ge råd till mig. Jag måste ta hand om mig, göra roliga saker osv. Sen återkom hon dagen efter och tillade att hon måste göra en orosanmälan, då vi har barn. Detta har min mans läkare redan gjort och jag kände mig djupt besviken på henne. Öppnar inte upp till vidare samtal.
Min man har också gjort klart att han vill inte gå och prata med någon tillsammans med mig. Det är han som mår dåligt. Jag vet att jag borde gå. Tror aldrig det här kommer bli bättre. Och så jul på detta. Orkar inte träffa släkt som ska tycka synd om mig. Vill helst gömma mig under ett tjockt täcke🙁

007?
sön, 2021-12-26 - 21:53

@Ledsen73 Han lider säkert av skuld och skam. Skamkänslor är ju till för att vi ska ställa in oss i ledet och fungera som en grupp. Just i detta fall blir just skam kontraproduktiv eftersom man ju inte känner sig som de andra. Snarare som det utskrattad och uttittade svarta fåret som tappat det. Samhället får oss att känna oss förminskade och pinsamma då man inte ser på detta som en drog alla kan bli beroende av oavsett bakgrund. Snarare är okunskapen och stigmat så stor att man helst inte vill öppna upp för någon utan hellre dricker sig till döds i ensamhet än blottar denna sida.

Det tar tid att våga blotta den strupen. Man får jobba med sig själv en hel del innan man förlåter sig själv. Man är ofta - i sina egna tankar - hemsk mot sig själv så det behövs ingen mer tillrättavisning snarare stöd i att lära sig hantera egna känslor.

Alkohol har varit en sköld för känslor. Ett bedövningsmedel. Nu ska han lära sig sortera i sina instängda känslor utan en drog. Detta från dag 1. Den är svår.
Det låter som han skulle behöva stöd från andra som gått igenom det han nu gör. Så att han kan prata av sig och få råd i ett "tryggt rum" utan att känna sig förminskad eller belasta sig själv med ännu mer skuld/skam. Där han kan få stöd utan att känna sig stämplad (det är hans känsla det handlar om här inte vad som faktiskt sker).

Man är väldigt skör i början. Fattar inte varför de ska koppla in hitan och ditan om redan anmälan gjorts. Det säger lite om synen i samhället. Han ska snarare sättas dit än att man vänder sig mot honom utan att skuldbelägga och lyssnar på vad han känner att han behöver för att ta sig vidare. Hur man än vänder och vrider på det är det ju där lösningen ligger. Att han får det stöd han vill ta emot och är öppen för. Kommer man inte dit lär man ju inte nå någon lösning heller.
Det gäller även dig. Medberoende är svårt. Det finns hjälp att få. Jag tror bl a att en medberoendes självkänsla oftast fått sig en törn. Den måste upp igen så man lär sig sätta gränser för att säkerställa ett välmående liv. Om du jobbar på det kommer du vara ett bättre stöd för din man. Det är nog den största gåvan du kan ge er relation. Det finns ju massor av sätt att nå dit. Det viktiga är ju att du gör det på ditt sätt.

Till frågan hur lång tid tar detta att få rätsida på? Ni är ett par. Ni har två olika infallsvinklar som på något sätt ska mötas så att ni förstår varandra. Jag är förespråkare att man direkt jobbar på kommunikation som par för att på så sätt kunna prata istället för att ta till bedövningsmedel som medicin men att man även jobbar individuellt då ni har olika infallsvinklar.

Stöd kan ni få här, google, terapi, beroendecentrum etc. Är man beredd att inse att man har problem och vill utvecklas så kan det gå fort. Redan inom 3 månader känns ju effekten av utebliven alkohol av. Positiva saker som minskad ångest, bättre sömn, mer ordning på tankar, magen, hyn osv. Efter 6 månader utan är det ofta ytterligare en rejäl skjuts framåt. 1 år ja du man är fri på ett helt nytt sätt. 2 år och en inre balans ger sig tillkänna och man har lärt sig hantera känslor på helt nytt sätt. Det gynnar alla. Den tidslinjen är såklart grovt generaliserad.

Om han har svårt att öppna sig "offentligt" har många blivit hjälpta av tråden här. Förändra. Den skulle jag råda honom att läsa i. Det finns många historier som er med folk som går igenom detsamma ❤

Ledsen73
mån, 2021-12-27 - 22:52

@007🙈 tack snälla du för att du tar dig tid. Så många kloka tankar och råd. Detta du skriver om skam är nog en stor del i varför han reagerar som han gör när jag vill att vi ska gå och prata med någon. Han tror att han ska få en massa skit kastad på sig. Bli ännu mer förminskad än vad han redan känner sig.
Jag är så glad att ha hittat detta forum, för även om jag har vänner att prata med så får jag inte riktigt de råden jag behöver. Här får jag också bättre inblick i hur han känner sig och det är lätt att glömma i sin egen sorg och ilska.

007?
mån, 2021-12-27 - 23:30

@Ledsen73 Denna alkohol. Vad den ställer till det för många.

Dina känslor och behov är också viktiga. Det är därför jag pratar om gränser. Även att du får en plattform att hantera din ilska, oro osv. Kan säkert finnas massa känslor - även skuldkänslor? Allt det där behöver man ju få verktyg att hantera så man blir starkare och friare. Jag ser det personligen som en gåva. En chans att utvecklas vilket skapar möjligheter för ett bättre liv. Man lär sig om sig själv vilket skapar förutsättningar att hitta de vägar man vill och mår bra av i livet.

Känslor är ju inget konstigt alls. Alla har dem det är bara så trist att vi inte pratar mer om det och livet. Lite livskunskap borde vi dela med oss mer av för att hjälpa varandra.

En sak jag tänkt på som kanske inte alltid pratas om här är skräcken för återfall när ens partner fattat galoppen och vill sluta. Att man lixom trippar på tå och hoppas. Det måste vara massor av energi som går dit. Sådant tror jag det är bra att få hjälp med. Här eller på annan plats. Tanken är ju att alkoholen ska bli en ickefråga på sikt för er båda❤.

gros19
tis, 2021-12-28 - 09:51

Så kloka inlägg 007. Att se utmaningen man som anhörig befinner sig i som en gåva. Ett andligt perspektiv vill jag kalla det och så välgörande. Vad det gäller att hantera känslor av ilska, vanmakt, sorg m.m. så genomgick jag ett sorgebearbetningsprogram. Detta blev min väg att frigöra mig , att lämna det förflutna som annars färgade relationen i nuet. Finns verkligen mycket att lära av 007 och det har du ju upptäckt. Lycka till på din resa Ledsen 73.

Ledsen73
tis, 2021-12-28 - 22:24

@007🙈 ja jag vill ju tro att allt har en mening och att jag ska lära mig något av detta. Det jag har märkt efter att han kommit hem från sjukhuset är att jag känner ett behov av att sitta nära honom, krama honom. Innan, när han drack, och även om han inte uppförde sig berusat, det var som att jag inte stod ut att vara bredvid honom. Han var som en annan person. Han mår inte bra nu heller, men nu vet jag att han kämpar, att det finns en gnista.
Men du har helt rätt @007🙈, jag tippar på tå, letar efter tecken och oroar mig! Vill egentligen fråga honom dagligen om han har druckit något, bara för att bli lugn själv. Det gör jag såklart inte, men det är en sådan där sak jag skulle behöva få hjälp med; vad är rätt och vad är fel? Finns det något sådant?
Tack till er därute för att ni finns o läser❤️

007?
tis, 2021-12-28 - 23:11

@Ledsen73 Jag tror inte det finns några rätt eller fel gällande dessa känslor. Tror man ska med snälla ögon bejaka dem och sedan hitta sätt att hantera dem. Ingen idé att försöka begrava dem för de kommer ploppa upp på de mest otacksamma tillfällena och bita en i svanskotan.

Det är inget fel på att ha känslor men det kan underlätta att förstå sig på dem så man kan hantera dem på bästa sätt för sitt eget välbefinnande.

Tänker mig att de flesta har dem du pratar om i ditt läge vilket egentligen är något fint. Du vill att det ska gå vägen och är nervös. Jag skulle dock vilja lyfta en frågeställning. Vi pratar skam. Nu har han blottat sig för dig och kommer behöva hantera sin egen skam/skuld för att komma vidare. Troligtvis har han säkert svårt att ens lita på sig själv och undrar hur många dagar han kommer fixa? Slits mellan beroendet och att stå emot detta begär. Självkänslan är hans stora hot för att lyckas tänker jag. Den behöver byggas. Om man känner av att någon inte tror på en och känner sig övervakad vill man nog visa att det ska gå. Skammen om man misslyckas leder nog lätt till återfall. Det blir enkelt självuppfyllande. Så jag skulle tro att ni båda indirekt trippar på tå runt alkoholdjävulen.

Därför tror jag det kan vara viktigt att få hjälp med hur man bäst hanterar sin egen oro för att undvika att den förs över på sin partner. Det gäller kanske även han mot dig. Här undrar jag om man inte bara ska sjunga ut om det här eller till någon annan utomstående för att hitta sätt att hantera denna oro för sin egen skull? Tänker att det mest handlar om det. Partnerns oro tänker jag att han måste få hjälp att hantera bland dem som vet hur det känns när alkoholdjävulen slår till. Hur man motarbetar densamma på bästa sätt. Ex läser på allt om alkoholens inverkan, kastar ut allt som har med alkohol att göra, hitta en sponsor, undviker alla tillfällen initialt där alkohol ingår etc etc.

Det måste finnas massa klokskap här kring hur andra hanterat sin egen rädsla kring sin partners eventuella återfall ❤.

Själv brukar jag försöka sitta still och andas. Låta känslan passera. Bejaka den och fundera över vilket ställe på kroppen den sätter sig. Bara det gör att vips är den förbi. Fungerar inte det går jag ut och springer mig trött. Mitt stora mål nu är att bygga min självkänsla. Den kommer vara mitt vapen för frigörelse. Googlar massor. Inser att en del är att varje dag berätta för mig själv tre bra saker om just mig. Mota bort varje försök att racka ner på mig själv och istället försöka hjälpa mig själv. Se till att huvud och själen jobbar som ett team istället för detta inre konstanta dömmandet jag hållit på med (duktig flicka).

EsterHanna
ons, 2021-12-29 - 08:10

@Ledsen73 Läser här och de svar du får, de är nyttiga för mig med att läsa. Jag förstår vad du slits med. Jag satt i din sitts och stångades med "när ska han dricka igen" men också " vill jag leva med att ha just den frågan över mig hela mitt liv"?
Han var nykter efter behandlingen men alkoholisten och hans beteende fanns kvar. Inget ansvarstänk, han levde på och genom mig. När jag sakta började ställa krav på egen försörjning osv , herre gud vilket liv det blev.
Såklart hade vi det fint också, det där doldes bakom en mysig vardag där han bar in ved och lagade god mat och stod och pysslade i sin verkstad, medans jag slet som ett djur för att betala alla räkningar. "Vad skriker du för"? undrade han i hans egen idyll....
Efter 5 månader fick han ett temporärt jobb, första lönen kom och då kom rastlösheten. Han klarar inte av att ha pengar/tjäna pengar för då triggas alkoholisten i honom. Han åkte i väg-jag visste att det inte skulle gå-jag vinkade av honom -han söp och jag stängde dörren.

Min fråga till dig är: Vill du leva ett helt liv så här?
Kan du släppa allt ansvar om honom TILL honom?

Åsa M
ons, 2021-12-29 - 13:54

Bra fråga, @EsterHanna. Jag tror att för att kunna hantera den sjuke måste man också kunna hantera sitt eget medberoende. Vi kan inte laga dem, tvinga dem att söka hjälp eller få dem att sluta. Det måste komma från dem själva. De måste ha tillräcklig sjukdomsinsikt själva. Ju mer vi tjatar på dem (hur mycket har du druckit, var är flaskorna, drack du igår, har du varit på Systemet, är du full) desto mer defensiva blir de. Det är ingen lösning. Lösningen är att vi själva försöker bearbeta deras sjukdom så att vi orkar hantera den. Om det handlar om att vi lämnar så är det så. Men tänk för guds skull på din egen hälsa och låt dig inte dras när av hans. Vi får bara ett liv. Vill han slösa sitt så är det hans val, men du måste inte dras ner med honom.

EsterHanna
ons, 2021-12-29 - 20:17

@Åsa M -Tack, det där behövde jag läsa just nu. Drog en suck, kröp längre ner under filten och ska sätta på en film. Brasan knastrar och jag tänker på dina ord. Tack! Och kram

Tröttiz
ons, 2021-12-29 - 20:45

@EsterHanna
Håller med ÅsaM i en sak. Låt dig inte dras med ner ... En nykter alkoholist sade det också till mig, låt dig inte dras med ner i hans missbruk och att hur mycket du än försöker förstå den beroende så går det inte. Så sluta försöka.
Att fokusera på vad man själv behöver.
💕

Ledsen73
ons, 2021-12-29 - 22:54

Nej @EsterHanna, jag vill inte leva mitt liv så här! Grundproblemet här är hans depression som jag kommer hem till varje dag. Jag vet inte hur era partners fungerar. Har de druckit/dricker de för att självmedicinera? Vad har drivit dem till alkoholismen? Det måste väl egentligen alltid vara för att döva något som man börjar dricka..
Min man försökte fly sin depression genom spriten. Det gick inte. Nu har han lagt bort sitt drickande, men ångesten är fortfarande där. Kanske t.o.m. värre. Han blir helt paralyserad. Tar sig inte för någonting. Jag är inte bara medberoende i hans drickande, utan i hans psykiska ohälsa. Jag känner hur hans ångest liksom strålar ut från honom och sänker mitt humör. Ibland vill jag bara skrika att nu flyttar jag, det räcker, men något hindrar mig; rädsla, bekvämlighet, osäkerhet.
Men dom du så riktigt skriver @EsterHanna: vi får bara ett liv! Jag är en glad person, jag är mitt i livet och mår egentligen bra, jag är värd mer än så här! Men det är min man också, det kanske dock inte är min uppgift att få honom att förstå det, eller?