av Hejhej_

Hejhej_
sön, 2022-01-16 - 06:56

Hej

Jag har levt med min sambo i 6 år och redan för 5 år sen fick hen sitt första fylleflipp. Blir arg, säger fruktansvärda saker och vevar med nävarna. Hen träffade mig inte, men försökte. Jag ville gå men då flippade hen ytterligare. Hundarna kom emellan och var rädd för hen länge. Att jag inte lämnade då förstår jag inte. På den tiden mådde jag själv mindre bra och trodde inte jag klarade mig ensam, jag trodde mig behöva hen. Allt eftersom åren gått har hen flertalet gånger blivit aggressiv, hotfull och fruktansvärt elak. Även mot vänner och familj. Hen dricker inte ofta, men när hen dricker dricker hen oftast för mycket. Det är främst starkspriten det gäller.

Jag började ställa ultimatum. "En gång till och jag lämnar", men jag lämnade aldrig. Till slut trodde jag jag hade fått nog och hen lovade att sluta dricka, det var mig eller alkoholen. Det varade inte länge.

Jag har förklarat att jag blir rädd i hens närhet när hen är alkoholpåverkad. Hen minns inget dagen efter heller. Om hen är iväg o dricker ligger jag vaken hela nätterna och väntar spänt på att hen ska komma hem.

I somras fick jag nog. Då satt hen ledsen, insiktsfull (trodde jag) och sa att hen förstått att hen blir ett monster av alkohol och aldrig mer skulle dricka starksprit. Jag sa klart och tydligt att jag inte orkar mer, att jag bara går o väntar på att hen ska explodera igen och att det känns som jag slösar mitt liv på hen. Varför stanna o vänta när de ändå ska gå åt helvete? Vi har diskuterat detta så många gånger o jag har fått så många löften att inte dricka starksprit, inte sova hemma när full osv osv. Allt händer igen och igen. I somras sa jag "jag vill aldrig mer diskutera alkohol med dig. Jag orkar inte mer. Drick vafan du vill, sov var fan du vill men du vet konsekvensen av ditt handlande. Du gör vad du vill med ditt liv".

Senast för en vecka sen sa hen till mim familj att hen inte dricker starksprit. Igår drog hen iväg med en flaska whiskey till en polare och kom hem 6 på morgonen. Inte pissfull men stank systembolaget.

Jag har haft ångest och knappt kunnat sova i flera dagar för jag vetat att hen ska iväg o dricka och jag såg flaskan. Jag har dock inte sagt ett ljud eftersom bollen är i hens händer.

Nu dividerar jag med mig själv. Min ena sida vill säga "men hen var ju inte elak denna gången, hen kanske lär sig?" Samtidigt som min andra sida inte orkar mer. Mina känslor dör för varje gång hen dricker. Tilliten är förstörd och går int3 reparera hur jag än gör efter alla gånger hen gjort mig rädd. Jag är trött på att ligga o vänta på ett eventuellt utbrott, rädd för att hen ska skrämma våra djur. Men jag älskar hen. Så jävla mycket. Hen vill inte heller ta hjälp. Jag trodde i somras, igen, att hen insett. Men de går aldrig mer än ett halvår. De känns som hen fattat sitt beslut och det är dags för mig att fatta mitt. Men de är så svårt. Ska jag alltid behöva bli rädd? Jag tycker hen är äcklig, avtändande och jag vill inte vara i hens närhet när hen druckit alkohol.

Idag är jag en starkare människa, hade jag träffat hen idag o sett den sidan hade jag aldrig ens tittat åt hens håll. Men nu har vi snart delat 7 år med många fina stunder o det känns svårt att lämna. Samtidigt som jag inte orkar ha det såhär. Jag är ung dessutom, under 30. Är det med en sån här människa jag vill dela livet? En människa som sätter spriten före relationen? Jag är dessutom uppväxt med missbruk och hela mitt system går i trauma och ångest när hen dricker. Jag vill inte ha det så. Jag trodde min ångest skulle lätta och tilliten öka för varje gång hen klarade dricka men inget förrändras. Det har skett så många gånger att mitt hopp är borta. Jag går o väntar på att de ska gå åt helvete så att beslutet ska bli lättare att fatta.

Vänner o familj som sett allt har länge sagt att jag ska lämna och jag inser ju att valet är att lämna eller leva med alla dessa jobbiga känslor. Här sitter jag i alla fall och har tagit steget att skriva här.

Det är läskigt men jag är så trött och förvirrad.

Självomhändertagande
sön, 2022-01-16 - 09:56

@Hejhej_
Så bra att du har tagit steget att skriva här. Du skriver väldigt insiktsfullt och du är väl medveten hur du har det i ditt liv och du ställer frågor till dig själv, som är det med en sån människa jag vill dela livet, ska jag alltid behöva bli rädd. När jag läser dina frågor så väcks en del minnen hos mig. Jag var 29 år då jag träffade mitt ex. Och jag visste instinktivt att han var alkoholist redan efter ett par månader. Då dejtade vi och vi levde i olika länder. Det var mycket hotellnätter och en gång tog vi in på ett fint hotell. Han lämnade mig utan att äta frukost tillsammans. Jag tänkte att det var konstigt. Varför äter vi inte frukost när vi är incheckade på stans bästa hotell. Han ville inte ta sitt morgongift med mig, utan han åkte ut till flygplatsen för att ta giftet där. Det förstod jag när vi började resa tillsammans. Det borde ha tagit slut då jag kände på mig hur det låg till. Och jag gjorde faktiskt slut. Men det gick åt helvete. Och jag vill inte skriva om det här. Det gjorde i alla fall att jag lät honom vara kvar i mitt liv. Jag blev traumatiserad och det kom att dröja tills jag blev av med honom, i 10 år till innan jag sökte hjälp. Då fick jag hjälp med mitt trauma och jag lever ett nytt liv. Jag har lagt alla mina resurser på att ta hand om mig. Och jag ångrar ingenting. Jag behövde min resa. Men det var nära att jag inte orkade kämpa igenom. Jag orkade, då jag ville bli en mamma och den längtan var så stark. Men när jag insåg på riktigt att han var alkoholist, då ville jag inte skaffa barn med honom. Och jag prövade bara få honom att bli nykter länge, utan resultat. På ett sätt så har jag kastat bort mina bästa år. Jag har förmodligen missat min chans att bli en mamma och jag tänker ofta på barn. Innan jag träffade mitt ex funderade jag på att adoptera ensam, men fick inte det, då jag lever med en bipolaritet. Under den här tiden med mitt ex prövade jag förstå den här världen och jag la ner allt jag kunde på att bli medicinfri. Och det blev jag för många år sedan. Jag tog han och oss till flera terapeuter och en sa, ni är medberoende till varandras problematiker. Och jag är på ett sätt tacksam för att han valde att stanna hos mig när jag berättade på andra dejten om min bipolaritet. Ingen annan man sa bra saker på den tiden, så jag gav upp hoppet om att träffa en man. När jag sedan träffade mitt ex, så upptäckte vi varandras känslighet i oss som människor, och vi förstod varandra. Då hade vi båda erfarenhet av att inte bli förstådda av vår omgivning.
Vi levde mer som vänner i tron på att vi hade en bra relation. Men den var så osund. Vi var fast. Och jag hade aldrig blivit fri det här om jag inte hade turen att träffa min psykiater, som faktiskt var den som sa rakt ut att jag var medberoende. Jag hade inte förstått det. Jag hade så många utmaningar att ta hand om, så jag såg inte att han var sjuk i alkoholism. Så jag såg till att ta ett steg i taget. Och det tog mig många år, men nu är jag fri från allt som jag inte ville ha i mitt liv.
Jag ställde mig frågan "hur vill jag ha det i mitt liv?" och jag skrev till mig själv varje dag. Jag skrev hur jag ville leva och jag skrev hur jag ville ha det. Och så insåg jag att allt ansvar vilade på mig. Jag berättade bara för en vän hur jag verkligen hade det. Hon har samma sjukdom som jag. Jag var den första hon hörde talas om som kunde sluta med medicin. Hon har varit medberoende. Hon kunde berätta för mig vad drogen alkohol gör med människor. Vi hade ett enormt utbyte med varandra. Och det var hon som fick mig att inse hur illa det var.
Men mitt ex ville inte flytta och han ville inte lyssna när jag sa att jag ville ha barn och jag behövde leva ensam för att landa i hur jag skulle göra. Jag hade ingen aning om att jag behövde lära mig att sätta gränser som gjorde att han ville flytta. Det tog mig flera år. Och under den tiden så försörjde jag honom. Och en förälder till honom gav honom pengar, i tron att de gick till mat, då jag slutade ge honom pengar. Han är en mästare på manipulation och i skrivande stund så vet jag inget om hans liv. Jag vill inte heller veta. Han tillhör min historia och jag skulle inte vilja vara utan den, då jag har lärt mig så mycket. Men om jag inte hade min psykiater eller vän, då hade jag kunnat fastna med honom hela livet. Eftersom jag inte ville berätta något om hur det egentligen var, för någon annan. Jag hade redan varit med om så mycket dömande då jag var 25 år ung och insjuknade i en bipolaritet. Jag hade redan sett hur en omgivning behandlade mig före och efter. Idag hänvisar jag alla till vården. Vården har resurser att hjälpa, men man måste be eller ställa krav på att få hjälp själv.
Och det vet jag eftersom jag har begärt hjälp inom primärvården. Och fått bra hjälp. Men jag hade aldrig begärt hjälp om det inte var för en sjuksköterska inom psykiatrin som en gång frågade mig "och vad kan jag hjälpa dig med?" i vårt första samtal. När han sedan slutade på mottagningen behövde jag ingen ny samtalskontakt. Jag hade blivit frisk och han var den första vårdgivaren som behandlade mig som en likvärdig människa. Det glömmer jag aldrig. Han inspirerade mig att utbilda mig inom mindfulness och nu har jag praktiserat mindfulness i nästan 7 år. Det fick mig att upptäcka hur jag verkligen levde och att ta mitt liv på allvar.
Det är bara jag som är ansvarig för mitt liv. Och jag önskar så att jag hade haft förstånd att fortsätta träna fysiskt när jag istället tog antidepressiva som ung vuxen. Det var nämligen medicinen som fick mig att insjukna. Men vi gör alla våra resor. Du gör din. Du säger "de känns som hen fattat sitt beslut och det är dags för mig att fatta mitt. Men de är så svårt. Ska jag alltid behöva bli rädd?"
Och jag tänker, vad händer om du går till en läkare och säger att du vill prata med en kurator eller psykolog? Oavsett vad du väljer, så är det en process. Det tar tid. Det tar tid att landa. Det tar tid att processa. Det tar tid att sörja det liv som inte blev. Det tar tid att förlåta det liv som inte blev. Det tar tid att acceptera det liv som blev.

Och det går inte på en dag till en annan att vara redo för en ny kärlek. Allt tar sin tid. Och man behöver låta det ta sin tid. Om man inte vill fly. Jag flydde ett tag, med att hjälpa andra. För jag visste inte hur jag skulle hjälpa mig själv. Men idag hjäper jag alltid mig själv först. Sedan kan jag lyssna på några utvalda. Resten hänvisar jag till vården.

Vi har en jättebra vård i vårt land. När vi träffar rätt. Om man inte träffar rätt, då byter man. Man får inte ge upp! Hjälp finns att få inom primärvården. Fösta steget är att prata om det, eller skriva här. Eller både och!

Ta hand om dig! Och hundarna!

Kennie
sön, 2022-01-16 - 10:45

Ja, vilken svår sits... Att känna kärlek men veta att priset du betalar för den är din sinnesro. Du resonerar väldigt klarsynt tycker jag, och det känns som att du kommit fram till att din sambo aldrig kommer förändras. Ska ni leva ihop så är det så här det kommer vara. Och jag får intrycket av att du inte vill det längre. Med all rätt om du frågar mig. Din sambo har ett val att inte dricka för att rädda er kärlek, men fortsätter ändå. Du har kämpat i sex år. Jag önskar dig styrka att välja en annan väg framåt nu.

Tröttiz
sön, 2022-01-16 - 11:53

@Hejhej_
Hej.
Kaos och drama kring den som dricker. Vill du ha det så här om 1, 3 eller 5 år? Han har gjort klart att han inte vill sluta. Då måste du fundera hur du vill ha det, vad du behöver. 💕

Själv har jag ett ex som inte ville/vill ha hjälp, relation med bland annat barn finns inte. Jag har länge varit frustrerad över det, då jag inte förstår kraften samt att jag innerst inne känner frustration över att jag vridit ut och in på mig själv och inget hjälper. Du har säkert varit där du med ... En sak jag haft svårt med är att inse att om det skulle finnas ömsesidiga känslor skulle jag ändå inte satsa, då jag inte mår bra.

Jag har tanken att vi anhöriga gör mycket för den beroende, men någonstans kommer det kanske en gräns då vi måste släppa taget för att inte dras med ner i ett rent helvete pga annans beroende.
Men, det vet vi bara själva. Att hoppa från ett sjunkande skepp liksom utan att gå under själv. Jag hoppade, och i sakta mak går det framåt. Börjar känna sinnesro, och slutat befinna mig som i krigsberedskap där man aldrig vet vad hända skall ...

Kram,
och all styrka till dig. 🌹