av Whiskey

Jag har varit tillsammans med min tjej i ca 1,5 är och hon har lyckats hålla sig nykter nu efter riktigt tuffa månader i ca 4....

Nu har hon fått ett återfall igår och efter en trevlig förmiddag ute så kom vi hem och efter att jag duschat upptäckte jag att nått var fel....

Hon sa inget och såklart inte jag heller för det är inte läge i "onyktert tillstånd" så min fråga är då ni kanske har mer erfarenhet än jag tycket ni att jag ska låta detta passera eller ska jag "ta upp det"

Låta det passera går emot allt jag känner för då känns det som jag "indirekt" säger att det var okej så har ett lite moraliskt dilemma här...

Sisyfos
tis, 2022-02-15 - 22:02

Jag kommer från andra sidan. Jag var en sån som smygdrack. Jag tycker att du ska konstatera att du märkte att hon druckit. Du kanske inte behöver göra nån större sak av det. Kanske berättar hon, kanske ljuger hon. Men om du säger nåt vet hon att du vet. Hon har hållit sig nykter i 4 månader, var det egenvalt? I så fall tänker jag att hon vill vara nykter. Återfall är vanligt och pinsamt, men det går att komma snabbt på banan igen. Så jag tycker att du ska berätta att du märkt. Det är ytterligare en anledning att skärpa sig.

Whiskey
ons, 2022-02-16 - 12:17

@Sisyfos: tack för ditt svar, men man blir så föebannad vi hade en "mys stund" denna dag och eftersom jag efteråt inte vet hur vida hon bar nykter eller inte under själva "stunden" mår man så fruktansvärt dåligt...

Jag själv har även jag ett rätt dåligt förhållande till alkohol och borde slutat för länge sedan men gjort i omgångar och är nu själv nykter sen snart ett år men aldrig varit "beroende" på det sättet. Kommer troligtvis aldrig börja igen med den erfarenhet jag har idag och är även en stark motståndare till alkohol men skäms rätt mycket över att jag inte kunde se detta när jag själv hamnade i trubbel....

Nu kom vi avsides här, och så när man kommer tillbaka från duschen och sätter sig i soffan ser jag direkt på henne hur nöjd hon är "hon har fått både mig och alkoholen" själv ville jag bara smacka till henne så hon vaknar upp...

Känner mig grundligt lurad och känns även lite som våldtäkt då jag vet och var anledningen till texten ovan att vi har inte gjort det på samma "villkor" och är nog det jag mår mest dåligt över...

Du säger att jag inte ska göra en stor sak av detta men ska jag verkligen behöva ta detta ?

Sven_
ons, 2022-02-16 - 21:16

Jag tycker att du ska ta upp det men på ett lugnt sätt och berätta för henne om dina känslor kring att hon druckit, utan att skuldbelägga henne (då det kan förvärra situationen om hon är på en dålig plats). Sedan ska du inte behöva ta lögner från hennes håll, så du behöver fundera på vad DU kan/vill/orkar i ert förhållande.

Whiskey
tors, 2022-02-17 - 08:39

Det är lite detta som är problemet, för jag har nu tagit upp det och hon blev "arg/ledsen/chockad" och sa såklart att jag har helt fel vilket i sin tur får mig att må dåligt (hade dock inte förväntat mig nått annat)...

Tänk om jag faktiskt hade fel? Men sen åter igen tyckte jag att hon var helt förändrad, sluddrade och något luktade i sängen när vi skulle sova (förkyld).

Men såklart förnekar hon allt och säger att jag redan bestämt mig (och kände sig bara extra sprallig just denna dag, men hur skulle det få henne att verka som att hon är i detta tillståndet?), Mitt förstånd säger att det är en helt ologiskt förklaring, men jag kan nöja mig med att aldrig veta sanningen och att hon är den ända som vet detta (för vad jag tror eller inte tror är inte det viktiga här)...

Det är bara så jobbigt när det vänds emot mig som om jag gjort nått fel, hon var trots allt byggt upp två versioner av sig själv helt på egen hand och när den ena personen dyker upp "onykter eller inte" så går varnings signalerna på automatiskt ska jag få skuld och känna mig dum över detta och vara rädd för att ha fel och komma med falska anklagelser som sårar? Och hade jag fel, kan det varit så illa ?

gros19
tors, 2022-02-17 - 10:30

Whiskey om du säger till din sambo att du uppfattar det som att hon druckit. Självklart kan du ha fel men det är väl inte så troligt. Du kan ju även säga till henne att du är medveten om att du kan ha fel och avsluta diskussionen där. Ingen maktkamp om vem som har rätt eller fel utan du förmedlar bara din upplevelse. Sedan skulle jag vilja rekomendera dig boken "Missbrukaren och jaget" av Craig Nakken. Kanske ska du också uppsöka någon alaningrupp. Där kan du få mycket stöd när du tvivlar. Givetvus läsa och skriva i detta forumet också.

Whiskey
tors, 2022-02-17 - 14:29

@gros19: Tack, nej jag var tvungen att sätta gränsen innan att det inte är någon maktkamp för det vinner ingen på allra minst jag!

Det är bara det att när jag börjar tvivla på min egen uppfattning och det vänds emot mig då blir det riktigt jobbigt eftersom det sista jag vill göra är att faktiskt såra henne (vilket med är konstigt, eftersom med tanke på hur hon behandlat mig under det första året borde jag ha oändligt med extraliv) men jag antar att ingen normal funtad människa lever genom att ge tillbaka med samma mynt.

Så jag antar att ända dilemmat här är mina egna känslor och min egen rädsla för att faktiskt ha fel, jag vill verkligen inte komma med falska anklagelser och jag hade aldrig gjort det heller om jag inte varit "tillräckligt" säker enligt mig själv på att jag har rätt men då är vi där nu att jag åter igen tvivlar på mig själv och vad jag lärt mig under årets gång..

Nasjol
fre, 2022-02-18 - 12:39

@Whiskey Min man har hållit på exakt så där i 12 år. Jag har "hela tiden" vetat att ngt inte stämmer men han har såklart förnekat. Precis som du beskriver att ngt luktar, svagt sludder, "för" rosig etc etc. Jag har VETAT men ändå inte. Jag har känt mig 98% galen och så väldigt arg och kanske mest lurad/otrygg. För 3 månader sen smällde allt till och jag vet nu att jag haft rätt. Han går nu på antabus och är i behandling. Mina aningar/magkänsla var rätt- lite klen tröst men ändå skönt på ngt sätt. Och det vet ju du också att du har men det går ju inte att "bevisa" om den andra hävdar nej. Du har rätt och hon skäms och vill säkert inte erkänna ens för sig själv och har säkert hittat ngn orsak till att det blev så. Det funkar ju dessutom- vi tvivlar på oss själva. Vi tar oss långsamt framåt och min man är ganska lättad nu när bubblan liksom är spräckt tillslut. Jag har fått en kurs i anhörigstöd via min mans behandling- Ecraft. Kan du kolla om du kan få en sån via vårdcentralen? Den ger tips på hur man kan kommunicera bättre, utan anklagelser.

Sisyfos
lör, 2022-02-19 - 05:58

Det gör ont att läsa ditt inlägg whiskey. Jag menade inte att bagatellisera händelsen och jag tycker inte att du ska behöva ta det. Jag var en sån som ljög om det och det skäms jag också för. Jag ljög ofta i stunden (under berusningen) för att det var så pinsamt att hamna i att dricka, men lögnerna gör så mycket skada. Jag berättade sanningen i efterhand när jag fått lite distans till det själv. Alltså nån dag senare. Att ljuga för dem man älskar och få dem sådär osäkra på sig själva som du är nu är hemskt om man bryr sig om andra. Det skäms man också för. Det är en del i missbruket - en önskan att dricka ifred och stor skam över att dricka (det här gäller hur jag kände). Och det är så jäkla elakt att få andra osäkra och tvivlande.
Jag tror att du har rätt i din misstanke och det jag menade med att du inte skulle göra en stor sak av det var mer att du inte behövde tränga in henne i ett hörn. Det är såklart jättehemskt om du har fel, men om jag tänker på hur jag ljög så är jag rätt övertygad om att min reaktion hade varit helt annorlunda om min sambo hade haft fel, vilket aldrig var fallet när han undrade. Jag bortförklarade, nä absolut inte druckit, var bara extra glad, nä väldigt trött… osv.
Det gör ont att läsa härinne hur osäkra anhöriga blir på sig själva och sin egen övertygelse. Folk ska inte ljuga… men missbruk som man vill dölja ljuger man om, dels för att det är pinsamt, dels för att kunna fortsätta att dricka.
Så jag tycker att ni som anhöriga ska konstatera det ni ser. Inte fråga, då kommer lögnerna. Är ni helt fel ute så lär ni märka det och då är det bara att be om ursäkt. Men ett konstaterande är viktigt. Den som dricker behöver fatta att det inte går obemärkt förbi.
Jag hoppas det inte framstår som att jag försvarar lögnerna. Jag tycker att det är hemskt att jag ljög och jag tänker att för er som lever med en person som dricker så sätter ni gränser runt er. I missbruket blir man väldigt egoistisk och det ska ingen annan behöva ta tänker jag.
Jag hoppas det ordnar sig för dig.

Whiskey
lör, 2022-02-19 - 12:34

Jag vill börja med att tacka alla för sin tid i denna tråden, även om det inte hjälper eller löser mitt problem är det skönt att höra folk som förstår mig hur jag känner och var jag är någonstans även om detta inte kommer bryta ner mig eller någonsin kommer kunna så är det i allra högsta grad nu det kommer avgöras hur vida jag kan fortsätta med mitt förhållande eller inte och skulle det visa sig att så är fallet att jag måste gå "med eller utan alkohol" så kommer det göra fruktansvärt ont...

@Nasjol: det måste var a fruktansvärt jobbigt, jag vet och har vetat längre det är bara det att nu när det varit så lugnt så länge och från ingenstans så kommer denna "känsla" att nu är det nått som är fel igen och inte stämmer och du börjar analysera de "tecken & lukter" för att på något sätt försäkra dig om att "du" har rätt (vad hemskt egentligen!).

Och jag vill understryka att allt som har med hennes drickande i detta fallet är irrelevant utan det är just den här leken som händer med "hjärnan" när du inte "kan/vågar" lita på dig själv, men jag förstorar nog upp det här för jag vet att om jag har för oavsett om jag hade rätt eller fel kommer det visa sig och det är först då det kommer bli ett problem för hon kan inte lura mig längre inte i längden det är för uppenbart och just nu en gång på fyra månader då är man kanske värd ett frikort det måste vara en jätte prestation! Eller vad säger du @Sisyfos?

@Sisyfos: trevligt att prata med dig som kommer från andra sidan staketet, och tack så hemskt mycket för att du lägger tid på mig och mina problem! Det är ingen fara, dessutom skriver vi i text och mycket kan gå fel genom bara det och inte ha en"riktig" konversation där man har chansen att "rätta till / förklara" saken direkt.

Jag har förstått genom att prata med lite olika folk att detta är så man gör för att överleva, tyvärr är konsekvenserna av det inte alls bra! Min tjej kommer inte berätta för mig det kommer hon troligtvis aldrig göra och distans till sig själv är hon inte i närheten av tyvärr och kanske aldrig få heller (vilket kommer vara en dealbreaker för mig i vårat förhållande).

Jag tycker inte du försvarar någonting, dessutom ger du din bild av det hela och det måste alltid vara okej tänker jag. Vi är olika individer och tänker olika kring detta även om vi alla vet att det är fel.

..........................................................................................

Mitt problem som jag tampas med idag är att jag fått ta hand om henne under så lång tid, dragit hem henne från diverse ställen varit ute på nätterna och letat efter henne och suttit hemma utanför hennes altan och vänta på att hon ska komma hem. Bara tiden och energin det tar att fundera på nästa gång man kommer förbi är hon nykter eller onykter. När hon kommer hem från jobbet kommer hon dricka idag eller får vi en lugn dag?

Det har aldrig funnits någon tid för mig att reflektera, tänka eller faktiskt förstå själv vad som händer jag har haft fullt upp med att hålla ihop detta förhållande och det har inte varit lätt! Och delammat nu är att jag intalar mig själv att hon ska ta ansvar för sitt handlade. Hon har sagt förlåt och att hon ångrar sig och så men under så lång tid som detta pågått kräver jag mer från henne "mycket mer" för enligt mitt sätt och se på det soppar hon allt under mattan. Hon har tydligt sagt till mig "måste vi gå tillbaka och prata som det som varit, vill du inte släppa det och blicka framåt?" klart som fan jag vill det, men vi har aldrig pratat efter någon av gångerna katastroferna och sveken har bara avlöst varandra. Dessutom får man höra "jag har inget behov av att prata om detta, det är du som har" och i mina öron låter det som "jag skiter i vad jag gjort mot dig, för det är inte mitt ansvar att rätta till"...

Själv känner jag mig som en trasig ruta som gått i alldeles för många bitar, det börjar lite försiktigt med små frön som sås och nu är det alldeles för många utav dessa och många utav dem har dessutom böjar växa alldeles för mycket! Nu är hennes ansvar att se till att denna känslan försvinner så gott det går efter hennes egen förmåga såklart. Men det går bara om hon är villig att prata med mig om henne själv och om vår tid tillsammans och börjar reflektera för även om hon tror sig veta vilka konsekvenser detta fått för vårat förhållande är jag övertygad om att på det stora hela har hon inte en blekaste.

Eller kräver jag helt enkelt för mycket ?