av Qiwi

Qiwi
lör, 2022-03-26 - 10:15

Hej,
Jag har levt med min sambo i över 20 år, mer än halva mitt liv. Jag har alltid känt att alkoholen var ett problem men det blev ett större problem efter att vi fått vår första dotter. Sedan dess dricker han i perioder, kan hålla upp 1-2 månader och sedan dricker han massor. Han blir aggressiv och ledsen när han dricker vilket visar sig i skrik och att slå i sönder saker. Han har aldrig slagit oss direkt, men när han sätter igång är vi alla rädda. De stora utbrotten händer kanske 1ggr varje/vartannat år, och då slår han sönder saker, hotas och är riktigt elak mot mestadels mig men ibland även barnen.
Jag har stannat, försökt hjälpa till men vet inte hur. Försökt få honom att söka hjälp och ta antabus men det fungerar ett tag sen vill han testa dricka igen.
Jag orkar inte mer, vill inte mer för jag ser barnen påverkas mer och mer.
Ena halvan av mig vill lämna och skapa ett lungt liv för oss, den andra hör hans ord att allt är mitt fel och så farligt är det inte och jag borde stanna och hjälpa. Men det blir aldrig någon förändring! Hur länge ska man stanna? Och hur ska man kunna ta sig ifrån?
Att alltid försöka vara glad, sysselsätta barnen, ta hand om barnen och jobbet tar på en och jag vet inte hur länge jag orkar utan att bryta ihop!

Haga
lör, 2022-03-26 - 12:45

Har levt med min sambo/särbo i 7 års tid. Alltså en liten del av vad du har gjort. Jag har nu valt att helt bryta, ställt ett enda krav på henne. Se till så vårt barn inte drabbas så har vi inga problem. Hon har vid flera tillfällen tidigare druckit så pass att hon skulle dött om jag inte löst situationen åt henne. Varje gång ånger, ledsen, nya planer hur hon ska lyckas med mera med mera. Varje gång har resultatet blivit samma sak. Hon dricker mer och mer. Är inne på min 4e vecka nu helt utan henne, har inte kollat upp, ringt eller ens brytt mig förutom när hon haft vårt barn (vilket vart 4 dagar tror jag). Tog två veckor ca att komma över skuldkänslan att jag "överger" henne men så snart den släppt så är livet ljust igen. DU har inget ansvar för en vuxen människa, är aldrig ditt fel vad denna väljer. Låt det gå som ett mantra och packa väskan är mitt enda råd. Livet blir bättre jag lovar.

EsterHanna
lör, 2022-03-26 - 14:18

Samma här. Har försökt. Gifta i tre år, tillsammans 7 år. Tänker inte lägga en enda dag till på en vuxen människa som vägrar hjälp. Alkoholism är en BEHANDLINGSBAR sjukdom som går att "bota" om den sjuke vill. När min alkoholist skriker att han ska skjuta sig osv lägger jag på luren. Och hittills gör han inga val för att få det bättre och vilja ha tillbaka oss som han skriker för. Packa din väska, ta hand om dina barn!!! Ta hjälp!

Qiwi
sön, 2022-04-03 - 10:03

@Haga, hur lämnade du?
Kanske dum fråga men jag känner mig så fångad. Han dricker och allt skiter sig, han skriker elaka saker till en och man känner att man verkligen inte vill längre, skakar okontrollerat när det händer. Sedan ångrar han sig och precis som du skriver lovar ta hjälp mm. Samtidigt som jag känner att det räcker hör jag hans ord att det är pga mig att han dricker och jag borde hjälpa. När han är nykter funkar det ändå bra och barnen verkar glada.
Men om jag ska lämna, var tar jag vägen? Känner att jag måste lämna direkt för att inte fångas in i hans ånger och skuld igen. Hur kommer barnen ta det, är rädd att man förstör deras trygghet med hemmet samtidigt som jag vet att när han väl dricker är det ingen trygghet. Är splittrad och trött och vill inget annat än att ha ett lungt liv, men har så svårt att se det. Kanske för att jag alltid fått höra av sambon att jag inte kommer klara mig utan honom mm.
Vet att det låter dumt, kan höra hur hemskt vi har det med honom när han dricker men samtidigt är där en röst i huvudet som säger att det är mitt eget fel, stå ditt kast..

Qiwi
tors, 2022-06-02 - 09:45

Jag har gett honom chans på chans men han fortsätter dricka, varje gång har han tryckt ner mig och bort mig. Nu, när jag faktiskt informerat honom att jag inte orkar mer och vill separera, då säger han att han äntligen förstår hur alvarligt det är och att han aldrig mer ska dricka. Han ska göra allt för att jag ska stanna kvar hos honom, men problemet är att jag känner att det är för sent.
Hur kan han inte förstått att jag inte vill leva med detta när jag sagt det till honom flera gånger, och hur kan han inte förstå hur allvarligt det varit med de händelser som hänt som skrämt både mig och barnen??? De sårande och nertryckande orden som han slänger mot mig, hur kan han ha trott att det inte betytt något??
Jag känner mig så splittrad nu.. jag känner i mig att jag är klar och att jag inte kan se att han helt plötsligt skulle klara ta sig ur det, men samtidigt tänker jag på familjen och barnen som han säger kommer ha det bättre om vi håller ihop.
Jag har sagt till honom att oavsett om vi håller ihop eller inte måste han ta tag i sitt problem för sin egen skull och barnens! Nu gör han det för mig och jag tror inte det kommer hålla i längden, det kommer bli en ilska som byggs upp i honom och en dag kommer brista. För även om han nu säger att han förstår mig och mina känslor vet jag att han känner att jag har en stor skuld till hans problem, och de tankarna kan inte bara försvinna. Det har hänt innan, samma vissa om och om igen. Är rädd att nu försöker han större och då kommer även fallet bli större när han inte längre kan stå emot.
Så splittrad.. stanna kvar och känna att jag bara väntar på nästa fall, eller lämna för att fokusera på att själv må bra och vara den jag är för en gång skull... hur många chanser kan man få och är det okej att känna att det är för sent nu?

Åsa M
tors, 2022-06-02 - 15:03

Bli inte manipulerad igen. Du har hittat din styrka och din vilja, låt honom inte få dig att tveka nu. Jag tror precis som du, nykter blir man inte för någon ammas skull ytan bara för sin egen. Där verkar han inte vara ännu.