av Djävulsdansen

Så trött/ ledsen/ besviken
Har varit inne och läst både ofta och mycket. Gråtit när jag läst era berättelser och samtidigt känt någon sorts av tröst i att jag inte är ensam om detta helvete!

Min man är alkoholist och med handen på hjärtat har han varit det större delen av vårt gemensamma liv. För ca 2 år sedan var han på behandling och jag var så lycklig över vårt nya liv! Äntligen kunde jag börja andas och fungera normalt igen. Sedan dess har det blivit en del återfall och varje gång har jag kastats ner i det svarta hålet där det finns ångest rädsla tårar och sömnlöshet.. När han nyktrar till sker någon slags försoning, jag tar hand om och tycker synd om.. Vrider ut och in på mig själv för att han ska vara nykter. Trots att han aldrig gör det samma för mig trots att han ser min bottenlösa sorg och hör hur jag spyr av ångesten hans sjukdom ger mig. De senaste 2 mån har han druckit från och till i perioder. Jag har varit vaksam på minsta tecken och ofta fått en lögn serverad rakt i ansiktet när jag har frågat om han druckit! Blir så arg på mig själv att jag ens frågar. Jag vet ju redan innan att jag kommer bli serverad en lögn. När det varit uppenbart har det hetat att idag är sista dagen, jag lovar och tummen upp. För att sedan upprepas om och om igen. Letar och hittar tomma flaskor överallt. Han drack igår. En vän till oss kom förbi och jag ville bara dö av skam. Min alkoholist också vilket blev en bra ursäkt att dricka idag också. Han kom hem tidigare från jobb och jag var på väg till affären. Han har mage att be mig köpa 6 starköl han behöver trappa ner! Jo den har jag också hört X antal ggr. Jag köper ingen öl varpå han själv kör och handlar 6 öl. Efter en öl är fanskapet redigt full. Såklart har han druckit mer innan han vågade sig in. Detta trots att jag sagt att jag kommer flytta om ingen förändring sker. Jag orkar inte bli bortvald och komma i andra hand mer. Jag klarar inte av fler svikna löfte! Han lovade ( också för 100 gången) att nu var det nog och han skulle ta itu med sina problem och ta antabus igen. Nu sover han ruset av sig o i kylen väntar hans andra öl. Vilket gör att antabus inte är aktuellt imorgon heller.. Hur gör man? Hur och var hittar man styrkan att bryta sig fri och inse att man aldrig hade chansen att vinna över alkoholen?? Hur hittar man tillbaka till ett liv utan ångest, skam och skuld? Jag litar inte ett dugg på honom och är rädd att jag aldrig någonsin kommer att göra det igen. Mitt mående går hand i hand med hans och varje gång tilliten och mitt goda mående börjar komma tillbaka så PANG! Det här var inte livet jag drömde om och jag förbannar min egen svaghet. Att jag inte släppt taget tidigare. Var hittar man kraft?

aeromagnus
ons, 2016-03-23 - 21:47

Tyvärr kan du inte ändra din mans drickamönster det måste han vilja själv. Vad är det som gör att du stannar i din relation som verkar sakna kärlek och tillit? AD hindrar dig från att lämna skiten och tänka på dig själv?

Djävulsdansen
tors, 2016-03-24 - 14:52

Tack för ditt svar!
Ja.. Vad är det som får mig att stanna? Jag är dum nog att tro att varje återfall är det sista. Går på alla löften och tycker synd om den ångestfyllda alkoholisten. Långt där inne finns ju mannen jag en gång blev kär i, pappan till mina barn. Han som aldrig skulle göra mig illa. Hur galet det än låter så älskar jag honom trots allt. Men tilliten.. Den vet jag inte om den kan repareras. Idag vaknade mannen pigg och glad. Nu var det över. Jodå! Antabus ska jag ta ikväll.. Han kör ner och handlar inför kvällens middag. Jag är lättad! Äntligen! En stund efter han har kommit hem är han berusad! Jag frågar vad han har druckit. Inget svarar han.. Här sitter jag igen med en stor klump i magen.. Varför? Varför?
Jag vet ju vad jag måste göra! Var är den tuffa bruden jag en gång var? Hon skulle aldrig acceptera lögner och svek och förlåta om och om igen. Hon skulle gått! Jag hoppas hon kommer tillbaka innan jag går under
Kram på alla er som kämpar

Trollis
tors, 2016-03-24 - 15:39

Jag lider med dig, vi sitter i samma båt. Undrar oxå HUR man ska fixa att gå vidare när man är slutkörd. Energin finns inte kvar ? jag vet vad jag måste göra men jag kommer ingenstans. Har sökt ett antal lägenheter som någon annan med högre poäng fått varje gång. Mycket bakslag gång efter gång. Hur ska man då hitta styrkan. Både du å jag vet att vi inte kan lita på våra alkoholister, men hoppet är det sista som överger en. Jag har visserligen gett upp om min sambo, som inte hat några problem enligt honom. Du måste, liksom jag, börja sätta dig själv först. Det är inte lätt att göra, men tänk efter om du vill spendera resten av ditt liv i skuggan av alkoholen som Alltid kommer först. Jag vill inte leva så. Men att lämna någon man har starka känslor för är inte det lättaste. Jag hoppas att du får en lugn helg nu iaf, lycka till

aeromagnus
tors, 2016-03-24 - 16:01

Det är klart att det är oerhört svårt att lämna någon man någon gång blev kär i. Ibland måste man väcka ett frö för att våga tänka nytt. Frågan är ju hur länge ni orkar stå ut? Vem tar hand om er då? Tomma löften är vanliga och svåra att bemöta. Den frågan ni måste tvingas fundera på även om det är skitjobbigt är: Hur vill ni leva resten av ert liv? Som ni gör nu där ni mår mentalt skit? Försöka bygga ett nytt liv utan alkoholberoende närhet där ni under en kortare tid kommer ha det skittufft för att sedan må helt ok.

Båda valen är tuffa men vad är bäst för er? Har ni frågat era makar om de vill välja er eller drickat?

Djävulsdansen
tors, 2016-03-24 - 22:32

Tacksam att ni tar er tid att läsa Trollis och Aeromagnus ?Så skönt med någon som förstår och vet vad man pratar om. Som alla andra medberoende gör jag ju mitt bästa för att hålla en fin fasad utåt.. Många av våra vänner vet såklart om att min man har varit på behandling men de flesta återfallen har jag lyckats mörka. Varför? Det gör ju mig till en lika stor lögnare som min man ? Men kruxet är att folk bara tycker att min man ska ta sig i kragen och rycka upp sig.. Jag vet att det är mer komplicerat än så tyvärr.. I samband med min mans behandling var jag på en anhörigvecka. Det kan jag varmt rekommendera dig Trollis om du inte redan varit på det? Det var en oerhört känslomässig vecka och så otroligt nyttigt att få möta och samtala med alkoholister man inte hade ett känslomässigt band med. Det var fantastiska människor med massor av fina egenskaper.. Att höra deras historier hjälpte mig just i stunden att få ökad förståelse för min egen alkoholist. Dessa människor bröt ihop och grät öppet när jag berättade hur livet som medberoende var. Det är nog det som tynger mig mest. Att min man inte tycks fatta hur mycket hans drickande påverkar både mig och barnen. Han var ju också på vad som kallas familjevecka och fick i sin tur möta andra medberoende. Jag undrar om det inte berörde honom? Jag vet att gjort är gjort och att förlåta är gudomligt men det är så svårt att förlåta någon som aldrig bett om ursäkt på riktigt.. Det finns mycket att be om ursäkt för. Hans sjukdom har gjort mig sjuk, ångestfylld och deprimerad. Jag har uppsökt läkare för att få hjälp men inte han ( utöver behandlingen) Många är de gånger jag stannat hemma från jobb för att se till honom, få honom att avstå från att dricka och för att mina barn ska känna sig trygga med att det åtminstone finns en normal vuxen när de kommer hem. Jag tackar alltid nej till saker tillsammans med mina vänner som handlar om övernattning. Bara tanken ger mig ångest och det skulle vara totalt bortkastad tid. Mina tankar hade varit hemma.. Vad händer? Är han nykter osv.. Självklart beror detta på att han vid sådana tillfället passat på att ta sig en fylla trots att han haft hand om våra barn. Våra barn är inte längre små men det spelar ingen roll. Inget barn ska behöva komma hem till en redlös förälder. Jag vet precis vad jag vill med mitt liv! Jag vill leva i en relation som är lugn och trygg och sann. I en relation där jag alltid går före alkoholen. Jag har länge hoppats på att min man skulle vakna och vara villig att dela det livet med mig. Men det verkar ju tveksamt.. Visst han har varit på en behandling men det räcker ju inte. En nykterhet måste vårdas!! Ett kort tag efter beh gick han på AA och sinnesromässa. Jag försökte stötta och vara delaktig genom att följa med när han ville det.. Efter en tid var AA trist, sinnesromässan rann ut i sanden och Antabus inget för honom.. Som jag nämt innan är min man periodare och han har varit nykter långa ca 1 års perioder mellan varven. Då har familjen börjat läka och tilliten kommit tillbaka. Jag misstänker att han i dessa perioder tar sin nykterhet som en självklarhet, blir modig och så småningom börjar dricka igen. Till en början kanske för att bevisa för sig själv att han kan.. Vilket han såklart inte kan. Har i forumet läst många historier från er beroende och blir så varm i hjärtat när jag läser hur ni jobbar för er nykterhet, inser att ni inte kan dricka normalt, accepterar det och skapar ett liv utan alkohol. Jag skäms inte över att min man är alkoholist! Jag skäms över att han förnekar, förskönar och inte sköter sin sjukdom. Många tankar, känslor och en del svammel men så skönt att få det ur sig.
Sköt om er allihopa!

Djävulsdansen
fre, 2016-03-25 - 18:38

Skriver för att försöka skapa ordning i mitt liv och mitt huvud.. Ytterligare en dag med brutna löften, alkohol, tårar, ångest och skrik. Jag är så arg! Så vansinnigt arg! Och samtidigt så ångestfylld och ledsen. Vill bara vråla ut min ångest! Högt, högt! Idag var dagen min man skulle ta Antabus.. Igen ?Fm satt han ångestfylld i soffan och jag var tom trött och så arg. Skruvar på sig och säger att han ska köra ner i byn o köpa 6 st 3,5 öl. Jag förklarar igen att jag inte orkar bli bortvald mer och att jag inte längre litar på honom. Han klappar om mig med orden Det här är dom sista ölen! Det har jag hört av och an de senaste 2 mån och hans ord och löften betyder ingenting.. Varje gång samma svek, svikna löften. Jag räcker inte till, det finns alltid något som går före. Det kryper i hela min kropp när jag hör pysandet som uppstår när han öppnar sina ölburkar! Jag vill slå honom! Hårt! Jag vill att han ska lida! Ge igen för den smärta han så många gånger orsakat mig.. Men jag lägger mig och läser istället. Försöker andas och jaga bort ångesten. När ölen är slut vill han givetvis ha mer! Alltid mer! Det är aldrig nog! Han vet tydligen att sonen har öl i bilen. Ja! Sonen har nog gömt dom där för att få ha dom i fred.. Jag berättar för honom vilken låg och vidrig människa han är! Min kropp skakar av vrede! Jag skriker gråter och smäller hårt i dörren så min stackars hund ser skräckslagen ut. Mina elaka ord fortsätter att hagla! I stunden hatar jag honom så intensivt. Jag önskar honom långt långt bort. Var som helst bara utom mitt synfält. Sonen hör av sig och undrar vad vi ska äta. Jag lagar mat till oss och försöker upprätthålla någon slags fasad fast maten växer i munnen och jag vill spy rakt ut. Jag vill inte att min son ska se mig förtvivlad, att han ska behöva trösta mig. Det här är inte hans fel. Det är min mans och mitt. Jag kan inte sluta spy galla över min man.. Jag vet att det inte hjälper, att det spär på hans ångest men jag vet ju också att snälla ord, omhändertagande och kärlek inte heller räcker.. I alla dessa år har jag provat den ena taktiken efter den andra. Alla lika meningslösa. Jag tänker att för varje återfall, varje dag med alkohol glider vi längre ifrån varandra. Jag konstaterar tyst för mig själv att jag levt ensam i vårt förhållande under många år och jag förbannar min svaghet att jag inte insett detta tidigare och jag förbannar mig själv för att jag stannade/stannar. Jag tillåter mig själv att bli ensam och jag låter mig överges gång på gång på gång. Galet? Ja! Helt jävla vansinnigt!

aeromagnus
fre, 2016-03-25 - 19:23

Vad är det som är ditt fel? Förklara det för mig och för DIG. Det är inte du som ljuger eller dricker. Det är inte du som inte har läger under kontroll. Så sluta anklaga dig. Du är medberoende och det gör dig inte till en dålig människa, dålig mamma. Du är ihop med en missbrukare men det är inte ditt fel. Känns hemskt att du ha en sådan usel påsk. Du måste nog börja fundera på hur du ska göra för att må bättre. Styrkekramar.

fiskarn
fre, 2016-03-25 - 20:04

Hej! Vet precis hur det är. Har växt upp med en styvfar som var alkoholist. Det finns bara en sak du kan göra. Flytta! Ingen av er, inte du inte dina barn eller din man får det bättre av att du stannar.
Alla fagra löften hamnar i soptunnan. Alla lögner. Din man måste fatta att han super bort sin familj. Och det är bara hans eget ansvar.
Jag skriver inte detta bara för att jag har varit medberoende. Utan jag är själv Alkoholist och vet hur man tänker eller rättare sagt inte tänker. Tyvärr så tror jag att han tror att det är lugnt, så länge du stannar.
Jag har påbörjat ett liv utan alkohol för att jag älskar min fru.( Är homosexuell) :)) Men det är mitt eget val att leva nykter.
Mera styrkekramar!!

Djävulsdansen
fre, 2016-03-25 - 20:17

För dina tankar och styrkekramen. Välbehövligt just nu ?
Vad jag menar är att jag har ju alltid haft ett val att gå. Att lämna det sjunkande skeppet och rädda mig och mina barn från undergång. Mina barn har ju fått uppleva mycket för att jag har stannat. Beslut som jag har tagit har ju påverkat dem.. Mina barn är idag stora, sonen ska bli 20. Dom klandrar mig inte, påminner mig om att jag alltid funnits till hand och gjort mitt bästa. Det känns gott. Ändå gnager det inom mig. Vårt liv kunde ju faktiskt sett annorlunda ut om jag agerat annorlunda. Men jag ska sluta slå på mig själv nu. Det leder ingen vart. Du har ju faktiskt så rätt i att det är ingen synd att bli medberoende. Jag kan inte bota min man hur mycket jag än försöker. Det är hans ansvar fullt ut. Jag undrar vad som rör sig i mannens huvud. Om jag har ångest och dåligt samvete, jag som inget fel har gjort. Hur mår han då? Eller saknar en alkoholist känslor? Jag klandrar inte min man för att han är alkoholist. Det vet jag att han inte kan hjälpa! Men jag klandrar honom och är så arg för att han inte inser och behandlar sin sjukdom, vårdar sin nykterhet.
Ja, den här påsken kunde varit trevligare
Jag måste absolut fundera vad jag vill med mitt liv. Det här forumet leder mig framåt i rätt riktning
Önskar dig en fin och nykter påsk ?

Djävulsdansen
fre, 2016-03-25 - 20:27

Tack för tankar och kramar ?
Jag behöver påminnas och är så glad att ni delar era erfarenheter.
Usch ja! Alkohol måste vara djävulens påfund. Så många missbrukare och anhöriga som går under. Självklart tror han att allt är lugnt. Jag har ju hotat, bönat, bett och skrikit så många gånger förr.. För att sedan försonas, ta hand om och tycka synd om. Så han fattar nog inte galoppen förrän jag verkligen flyttar tyvärr. Blir så glad när jag läser om era självvalda nyktra liv. Det är väl därför jag har stannat.. Jag har hela tiden haft en önskan om att kärleken till mig skulle vara starkare än den till alkoholen. Att min kärlek skulle göra honom hel.
Jag önskar er allt gott! Från djupet av mitt hjärta! Kram på dig med

MammaAnna
fre, 2016-03-25 - 21:23

Man undrar hur länge man ska orka med. Sitter emellanåt och önskar att han ska dö så vi blir fria från allt.
Man hatar den onyktra personen, och tycker synd om den nyktra ångerfulla.
Ta hand om dig, och kämpa vidare för att du själv ska må bra!

Djävulsdansen
fre, 2016-03-25 - 22:09

Ja! Tänk att man plötsligt inte längre är ensam. Att det finns fler som genomlider samma helvete. Som medberoende känner man sig ensammast i hela världen. Bortvald av alkoholisten och ingen att prata med. Ingen som förstår! Skulle jag berätta för mina vänner/ familj om alla återfall hade dom säkert idiotförklarat mig och uppmanat mig att gå. Bara en medberoende vet hur svårt det steget är! Både igår och idag har jag pratat med folk som verkligen står mig nära. Jo tack allt är bara bra! Absolut! Så jävla vrickat! Istället för att säga som det är att här allt skit! Mannen super och jag mår pyton. Blir jävligt märkligt! Jag blir galen när mannen ljuger för mig samtidigt som jag ljuger mina nära rakt upp i ansiktet. I vissa fall beror det på ren omsorg av mina nära. Jag vill inte att tex min mamma ska bära min ångest och oroa sig för hur jag mår. Som mamma vet jag ju hur fruktansvärt det är när ens barn mår dåligt! Man vill skydda sina ungar från allt ont till vilket pris som helst. Och inför mina vänner? Jag tror att jag skäms för att tillåter mig själv att bli sviken gång på gång. Jag skäms över att min man inte är villig att jobba på sin nykterhet för sin, min och våra barns skull. Jag skäms för att jag ljuger och jag skäms för att jag inte skaffar mig ett bättre liv.
Ta hand om och kämpa vidare du med ?

Djävulsdansen
fre, 2016-03-25 - 22:34

För kloka råd och idéer! Jag behöver det nu för att reda ut det kaos som råder.
Jag tar till mig ditt råd om att göra egna saker. När min man dricker brukar mitt liv stanna och allt handlar om att få honom att sluta dricka. Totalt meningslöst (han dricker ju ändå)och det tar så mycket energi! Energi han inte förtjänar! Imorgon har vi planerat påsklunch på restaurang med vänner. Just nu känns det rätt avlägset.. Väljer han att dricka imorgon med ska jag minsann hitta på något jag gillar. En fika, restaurangbesök, bio eller shopping. Så kan han ta hand om sin ångest och fylla själv. Jag vet inget om din historia men läser mellan raderna att du lämnat? Du får gärna berätta mer om du vill.
Glad påsk & kram tillbaka

Djävulsdansen
lör, 2016-03-26 - 20:16

För kloka ord ?Jag suger åt mig dom alla! Ja! Den här sidan är verkligen toppen. Ska kika in på din tråd. Har inte fattat om/ hur man söker men jag får väl scrolla mig fram. Grattis till dig! Till ditt nya liv! Modigt att släppa taget och gå.
Innerst inne vet jag att jag inte ska skämmas och att mina lögner hjälper min man. Jag ska jobba på det ??
Idag vaknade jag.. Gick upp. Kaffet var klart och mannen stod i duschen. Ut kommer min man. Den nyktra personen jag älskar och vill ha i mitt liv
Jag var rätt likgiltig och stämningen lite tryckt när han plötsligt nämner påsklunchen. Frågar hur vi ska göra
Jag svarar att påsklunchen har ju varit upp till dig. Jag trodde inte den var aktuell eftersom du prioriterat att dricka. Jag mår bra nu svarar han. Ok vi åker svarar jag. Glad att få en normal dag och träffa vänner. Vi har haft en bra dag med god mat, trevligt umgänge och avslutade med en glass i hamnen. Som så många gånger förr sker någon slags tyst försoning. Vi har ännu inte pratat om dagarna som varit. Men inom mig sitter en tagg.. Jag mår bra idag sa han imorse. Inte en undran över hur jag mår, ett förlåt eller ett erkännande att han felat ?Jag hade velat höra att han är ledsen för att han har sårat och svikit mig igen, att han förstår att han har problem som han inte klarar själv, att han ska börja på AA, ta antabus
Är det ett vanligt drag hos missbrukare? Att låtsas som om ingenting hänt? Märkligt är det iallafall ?Jag ger det någon dag till.. Sen tar jag upp frågan och då hoppas jag han har en plan
Stor kram på er alla som kämpar ?

Djävulsdansen
sön, 2016-03-27 - 18:28

Tack för tipset Fiskarn ??Ska titta på det när tillfälle ges. Min man har ju varit på beh och känner till AA och dess steg.. Dock har han tappat bort och mår nog bra av att påminnas. Vi har haft en lugn och nykter dag tillsammans. Dock är jag trött.. Så trött efter en par dagar av ångest och sömnlösa nätter ?
Det hade varit så enkelt att stanna i lugnet, glömma det som varit.. Så som jag gjort så många gånger förr.. Men den här gången tog jag mod till mig.. Frågade min man vad hans plan var och varför han inte är villig att göra mer för att vårda sin nykterhet!? Han menar att han dricker då han känner sig nere, utbränd etc
Jag kan ju tycka att han borde lärt sig efter alla dessa år att alkoholen bara dämpar för stunden.. Det blir en ond cirkel och varje dag ny ångest som måste dämpas. Jag berättade åter igen hur dåligt jag mår när han dricker, att inte veta vilket skick han är i när jag kommer hem osv osv.. Lite vemodigt konstaterade han att han själv accepterat att det nog är så hans liv kommer att se ut.. Ett återfall en gång om året eller så.. Jag vill att han går upp till kamp och visar alkoholen vem som bestämmer. Att han söker aktiv hjälp för att kunna hantera stress och oro på annat sätt.. Inte bara finna sig i och acceptera! Både fegt och enkelt kan jag tycka ?
Antabus ska han ta nu.. Finns en del piller kvar sedan några år tillbaka.. Och sen då? Jag vill att han skaffar sig en läkarkontakt och förnyar receptet. Men jag vill ju att det ska va hans initiativ! Hans val! Att han aktivt väljer bort alkoholen och väljer oss! Sig själv, mig och våra barn..
Tiden får utvisa! Kram allihopa

Djävulsdansen
mån, 2016-03-28 - 10:21

Blir någon slags terapi.. Jag tror det kan hjälpa mig att förstå.. Att minnas och förhoppningsvis få mig att agera annorlunda. Mannen är nykter och den där starka ångesten är borta men en oroskänsla finns kvar.. Extra intensiv pockar den på min uppmärksamhet när jag ska sova. Känns oroligt i bröstet.. Som vanligt.. Det tar tid att resa sig, repa sig och att läka. Jag har beslutat mig för att kontakta min läkare på Vc. Jag vill att han remitterar mig till en terapeut. Har läst att det ska finnas terapeuter som är specialiserade på just medberoende. Jag behöver vrida och vända på både mannens men framförallt mitt eget beteende. Jag behöver verktyg för att våga leva mitt liv fullt ut oavsett vilka val min man gör. Just nu känns det som om all min tid går att till att styra/ ställa/ ha koll på min man.. Även när han är nykter har jag svårt att släppa taget och lita på honom. Jag stannar helst hemma. Bara då har jag koll och kan förhindra en katastrof. Så kan jag ju inte ha det. Jag måste lära mig att släppa taget.. Att förstå att ansvaret är hans, att det inte spelar någon roll vad jag gör. Jag måste leva, skratta och samla kraft för att inte gå under av ångest när mannen får återfall. Jag måste ta kommandot över mitt eget liv! Nu är det dags! Min resa börjar nu! Jag hoppas mannen påbörjar sin.. Önskar så innerligt. Om inte får vi väl se vad som händer.. Kanske det oundvikliga.. Att jag vandrar vidare utan honom.
Önskar er alla en fin söndag ?

Dis
mån, 2016-03-28 - 15:37

Softjessi, jag blir berörd av dina berättelser. Känner igen mig i så mycket. Håller mig också hemma för det mesta för att kunna ha koll på honom. De få gångerna jag varit borta över en natt (jobbresor) har han druckit mer än han borde med tanke på att vi har en liten dotter som han ansvarar för. Känner mig också otroligt ensam så att läsa här ger mig hopp och förtröstan i att det kan bli bättre. Jag har långt kvar till att lämna honom, men märker att jag sakta men säkert tar myrsteg framåt i rätt riktning. Det känner du kanske själv också?

Stor kram till dig!

Djävulsdansen
mån, 2016-03-28 - 16:59

Mm visst är det märkligt.. Plötsligt är man inte längre ensam. Jag finner både tröst och styrka i andras berättelser samtidigt som det är sorgligt att vi är så många som lider i det tysta ? Men jag vill tro att vi tillsammans blir starka och kan hjälpa varandra ?
Stor kram tillbaka ?