Tillbaka med monstret hängandes över en. Över 1 åt klarade han, nu är vi tillbaka på ruta 1, inte fullt lika farligt som sist...än...
Vet att det inte är mitt fel, bara mitt fel att jag trodde på honom mer. Han påstår dock att det är mitt fel att han dricker, att jag är tråkig med mera.
Vill inte att det ska vara slut, men vet att jag måste och borde sätta mig själv i främsta rummet, men det är lättare sagt än gjort.
Hoppas att det finns någon som orkar läsa. Men bara skönt att få skriva av sig lite.

@Saber
Hej,
Det är ingens fel men hans ansvar att hålla sjukdomen i schack.
Förstår att det måste kännas tungt.
Även om man vet att det så är det svårt
att känna det.
Kan tänka mig att du varit ett fantastiskt stöd och behövt kämpa länge.
Det är ingens fel men hans ansvar.
Ta hand om dig och var snäll mot dig själv.
Kram

@Snödroppen
Tack för att du tog dig tid att svara.
Hur är man snäll mot sig själv då? Vad är rätt eller fel i situationen? Det är det jag frågar mig själv just nu. Klarar vi detta en gång för alla eller ska det jämt vara ett år i stöten? Ska väl börja med att försöka prata med honom i dag och sen ta det därifrån.
Som sagt, tack för att du tog dig tid att svara.
Kram