av Rosa Pantern

Hej, nu är jag här igen - med samma fråga...

Fattar jag ett rimligt beslut nu, när jag väljer att gå? Eller är jag känslokall och cynisk som inte ger vårt förhållande en chans, nu när min man är motiverad att vara helnykter?

Han har en historia av långvarig "helgalkoholism" samt drickande på semestern och ytterligare ett par perioder per år. Nu riskerar han sina dyrbara körkort om han dricker mer och är hårt kontrollerad att han tar sin antabus.

Jag undrar hur sannolikt det är att han ej återfaller igen. Det vill jag inte vara med om! Vi har ett litet barn också.

Det handlar väl om att jag är rädd mitt beslut att lämna honom, att jag söker bekräftelse på att det säkert eller nog är rätt!

Något klokt ord till mig?:-S Tack...

Ebba
ons, 2016-04-27 - 17:20

Vore du det skulle du nog aldrig skriva här och undra om du är det :)

Jag tror att man om man är en människa med hjärtat på rätt ställe som lever och har barn med en människa som har problem som påverkar hela familjen, lätt och ofta ifrågasätter sig själv och nästan tänker dygnet runt på vad som är rätt eller fel att göra.

Att hålla sig nykter för att få behålla körkortet och ta antabus för att någon annan har bestämt det, ja, för vissa kan det leda till en rejäl förändring. Helst ska nog då någon form av behandling ske samtidigt. Men som du kanske har märkt om du läst trådar här skrivna av oss som kämpar för att sluta dricka, så kan du nog se att mycket händer inom oss och att allt inte blir bra över en natt.

Ibland måste man lämna för att kunna må bra själv, det kan det ta ett tag innan man gör. En relation ska vara trygghet och en lugn hamn i en kanske stormig omvärld tycker jag.

Tro på dig själv!

KRAM

Ursula
ons, 2016-04-27 - 20:06

Hej Rosa Pantern! Du har skrivit som titel på din tråd "Våga mitt beslut". Och jag tolkar det på så sätt att jag säger "Våga ditt beslut". Alltså, att du redan har beslutat dig./En kram till dig och barnet./Ursula

Rosa Pantern
mån, 2017-01-23 - 14:09

Hej! Min sambo har hållt nykterheten sedan april! Mycket har blivit mycket bättre!! Men det är något med oss som haltar.

Det är små banala saker som vi inte kan enas om i hemmet, t ex hur mycket belysning vi ska ha för att trivas. Men också något djupare, vårt "språk" med varandra. Han är en ledare, men jag avskyr att bli styrd. Han kan vara hård i tonen, och då undrar jag över hans attityd och om den går ihop med kärlek. Men det har han sagt, att han inte menar något illa..

Och så är det vårt barn. Stämningen hemma kan vara varm och munter, men om barnet är grinigt reagerar dess pappa ofta med utbrott.

Pappa säger hårt att barnet ska sluta vara så grinig jämt och "så där gör inte dina kompisar" och "det kan aldrig få vara lite trevligt hemma". Det handlar om en treåring.

Och visst, barnet vill ofta bli buret av mig, inte klä sig själv, ständigt "ockupera" mig med fantasilekar, sover inte i egen säng, vill inte börja med toa eller potta... Och jag har inte tvingat, inte lyckats mera på något annat sätt heller.

Jag är för mild måhända, men sambons hårda ord mot barnet värjer jag mig för. Det vill jag inte ha! Det skrämmer mig och gör mig också rädd inför framtiden.

Vi har olika syn på vad vi kan kräva av barnet och olika bemötande. Men är hans utbrott verkligen rimliga? Barnet kan replikera med arga skrik.

Är det nu jag ska gå min egen väg igen, bryta upp parfamiljen. (Jag har vårdnaden).

Jag behöver verkligen reaktioner, feed-back på det här!!

(Ingen förälder är väl felfri, men var ska man säga stopp?... och så rädsla för situationen ensamstående mamma, förstås...)

Hjälp mig med lite sunda ord och reflektioner, snälla!!

Rosa Pantern
lör, 2017-01-28 - 17:58

Är så trött på hans attityd, auktoritär, översittare, och hans sätt att kritisera mitt föräldraskap. Han klampar in och griper in, fastän det är jag som tar hand om barnet!

Och varför behöver han tupplur flera gånger på en dag, på helgen. Men det gör ingenting att han sover. Men tanken att ge mig någon egen stund eller avlastning, finns inte egentligen.

.....

Tror inte han dricker, för han går på kontrollerad antabus på vc.

Ullabulla
lör, 2017-01-28 - 20:11

Ifrågasätta och ta av dig ljugarglasögonen.
Det är de första stegen till att våga se den bistra sanningen.
Att man kanske låter sig själv vara i en relation och en situation som man egentligen inte har valt.
Utan sakta vaggats in i utan att man märkt det.
Som grodan som sakta kokas till döds utan att märka det.

Men kanske du kan hoppa upp på kastrullkanten ibland och ta dig en funderare innan du hoppar ned i det skållheta vattnet igen?
Det låter ju inte bra med relationen mellan din lilla oskyldiga treåring och din man.
Oavsett hur du är som uppfostrare och de gränser du kanske borde sätta så borde han inte agera som han gör.
Barnuppfostran är svårt och gränssättning kanske inte är din starka sida.

Men det spelar egentligen ingen roll.
Att kränka en treåring eller dig är aldrig rätt oavsett orsak.
Bra att du börjat tänka och reflektera,fortsätt med det.

mulletant
sön, 2017-01-29 - 06:07

Jag tror många gjort samma upptäckt som du, alla utmaningar i en relation löser sig inte i och med att en missbrukare upphör med missbruket. Det kan till och med vara ganska tvärtom, när inte missbruket står i förgrunden träder andra motsättningar tydligt fram.
I en relation med en alkoholberoende tänker jag att nykterhet är en nödvändig förändring men sällan tillräcklig för ett harmoniskt liv. Du beskriver nu och har beskrivit tidigare hans irritation mot lilla barnet, jag har nån gång reagerat och svarat dig att det inte låter bra - inte i mina öron. Nu när jag läser tänker jag att barn, även mycket små barn, påverkas och reagerar på stämningen i omgivningen. Kanske barnets sätt att ty sig till dig, söka hjälp att klä sig osv är ett uttryck för den otrygghet som finns i hela situationen.
Det känns inte bra. Nej, det gör det inte. Fortsätt skriva om hur ni har det och sök gärna samtalshjälp. Inte minst för det lilla barnets skull. Barn har rätt till en trygg uppväxt och du har rätt till ett lugnare liv! / mt

Rosa Pantern
tors, 2017-02-02 - 05:54

Tack för ditt svar mt. Skönt att du finns här, tycker jag som många andra, klok och kärleksfull och inkännande.

Förra veckan var så mycket irritation och missnöje, bestämde mig nästan att vi bryter upp nu. Men plötsligt är han på gott humör, oväntat...

Och så tvivlar jag på mig själv och mina tankar, och ser mig som egoistisk och oförmögen att samspela. Jag vill råda mitt eget, bestämma allt själv och är kanske "kinkig". Det är väl egoistiskt och kanske inte det bästa för vare sig mig eller vår son.

Förstår idén med samtalshjälp. Men inom mig finns just nu ett stopp som hindrar mig ifrån att ta initiativet.

Vet inte vad det är med mig, hade aldrig trott jag skulle vilja dumpa en man som min, då han är nykter. Han kan mycket också, saker/kunskap jag skulle kunna göra mig beroende av.

Och han vill vidare, titta på hus o s v. Att han gör det, fast han själv klagar på vårt förhållande?? Jag törs inte flytta ifrån min säkerhet, min möjlighet till självständighet.

Står kvar mitt i vägvalet ännu, vet inte om det säger något om mig eller om det är situationen i sig som verkligen "väger så jämnt".

Ursula
fre, 2017-02-03 - 21:43

Hej Rosa Pantern
I perioder funderar jag verkligen över varför en parrelation brister (inget missbruk inblandat). Vad är det som gör att man bestämmer sig för att lämna den andra? Jag bor utomlands i ett land där det inte hör till det normala att skiljas även om det har blivit vanligare. Här är det mera normalt att man grälar t ex. Jag kommer aldrig glömma när en av våra unga praktikanter skrattande berättade hur hon vuxit upp med grälande föräldrar. Och hon tyckte inte på något sätt att det skulle ha varit en märklig uppväxt. Hon är en väldigt trevlig och social tjej som skojar och håller på. Jag däremot tappade hakan. Kunde inte fatta.
Vad vill jag komma fram till med detta? Att jag tror inte att det finns några färdiga lösningar. Vi är alla pionjärer i våra egna liv.
Att din man har en hård ton och när han säger att han inte menar något illa så tror jag på det. Det kan visst vara sant. Det är hans tonläge bara. Det är bara att man själv har blivit känslig för hårda tonlägen, kanske. Du kanske skulle kunna vänja pojken vid hårda tonlägen? Visa honom att det inte är farligt? Eftersom ett hårt tonläge inte är farligt. Det är andra saker i livet som är farliga. Detta säger jag därför att jag själv har varit rädd för hårda tonlägen.
Det är så sorgligt när relationer spricker, ssk där det finns barn. Och ibland undrar jag om det inte finns möjlighet att ta ut svängarna i ett förhållande. Med utbrott och sånt. Nu har ju vi, som skriver här på forumet, det extra jobbigt förstås med missbruk och medberoende...blä.
Vad tror du? Om du gapskrattande skulle säga till sonen "och där sitter han och surar" eller liknande när din man surar. Om du skulle skämta och så och aldrig tillåta dig att tappa ditt goda humör. Du skulle aldrig låta ditt goda humör smittas av surt gammalt skräp. Skulle det gå? Vad tror du?
Jag har kommit på att om man är på gott humör och vägrar låta sig smittas ner av dåligt humör då är man skyddad.
Vad tycker du om mina tankar?
En kram till dig

Ursula
fre, 2017-02-03 - 22:08

Hej igen Rosa Pantern
Vill förtydliga mig angående att vänja pojken vid hårda tonfall. Jag menar, vänja pojken vid att hans far har ett hårt tonfall. På så sätt att då det händer att din man har en hård röst så ska inte DU bli ängslig och rädd eller vad du nu blir.
En till kram till dig!

Rosa Pantern
mån, 2017-02-06 - 07:50

Hej Ursula!

Du har rätt, är nog lite känslig för det burdusa och hårda. Vi hamnar i en ond cirkel också, då jag blir sur och reserverad, och han ännu mer irriterad och missnöjd. Det tar antagligen energi från oss båda.

Du gav ett annat gott råd en gång, har för mig att det var du, att "lägga alla korten på bordet" och tala om precis hur läget är/var jag står/hur jag känner. Där satte du nog fingret på någonting viktigt.

Kanske är jag konflikträdd, ja ja det är jag ju. Och jag tycker allt tar så'n faslig "eld" med honom. Han har så mycket jävla anamma och aggressiv energi i sig.
(Man liksom blåser hit och dit och måste bli arg själv för att stå pall, känns det som).

Det blir nog bättre harmoni mellan oss om jag inte tar hans sätt personligt, och jobbar på det du föreslog, att ta det med humor. Det är nog så att jag också har en häftig eld som blossar upp när jag känner mig illa behandlad, fast jag annars är en lugn och tystlåten person.

Tack för dina ord till mig!
Kram!

Rosa Pantern
tors, 2017-03-16 - 12:48

Hej alla!

Läget här är oförändrat egentligen, på så vis att jag inte vet hur jag vill ha mitt liv.
Min sambo och jag har diskuterat "oss" ett par gånger, men vi lever på tillsammans.

Ska prova en terapeut jag "tror på", då jag tror jag kan ha råd med det nu.
Känner mig emellanåt som om "batterierna" i mig är dåligt laddade.

När det känns dåligt återupplever jag mina tillkortakommanden i livet, när jag tagit kapitulationen som lösning, och så skam och misströstan över mig själv.

Dåliga känslor från förr intar mig igen. Och så lite identitetskris på det, som följer med åldrande och (relativt) ny livssituation (man och barn).

Ta hand om er, läsare!

lizzbet
tors, 2017-03-16 - 13:06

Läste slutet av denna tråd och reagerade på ett svar du fått där någon sa att du inte skulle bli rädd av hans hårda tonfall. Kan inte hålla med alls där, utan säger motsatsen; ta din magkänsla på allvar! Det är din känsla och den ska inte trängas undan eller förminskas. Har egen erfarenhet av detta, ibland känner man bara att det fysiska våldet är nära. Ibland har man fel, ibland rätt. Oavsett så är rädslan tillräckligt, man ska inte behöva känna den.

Rosa Pantern
mån, 2017-03-20 - 22:59

Tack att du bryr dig! Tror verkligen inte han skulle slå, men buffligt sätt sänker mig ändå.

Ibland verkar han skärpa till sig, sköta mera hemma, vara gladare, trevligare.

Men en annan dag får han utbrott med svordomar över en bagatell eller barngnäll.

Kanske inte något onormalt, en man som inte lägger sig vinn om att behärska och kväva irritation...

Min magkänsla är oro att inte hitta tillbaka till kärleken - det finns hela tiden en tvekan i mig. Kan se att det hänger på mig också, om vi ska utvecklas väl tillsammans. Men något inom mig har krypit ihop och är rädd....inte rädd för våld, men för en framtid jag inte säkert vill ha...därför att jag blir styrd och inte förmår hävda mina intressen så bra, och saknar egen tid, egen plats.

Så det lilla som ändå kan störa SÅÅ emellanåt; en vill bestämt ha öppet och en fryser, en vill ha nedsläckt, en behöver ljus.

I dessa lägen behövs kärlek, respekt förståelse, och vi har envishet, irritation och ilska tror jag.

Då vill jag leva själv och få lov att bestämma själv!!

Men klart jag är rädd för ensamlivets ensamhet, och kärlek finns ju faktiskt mellan oss, även om den liksom gått och gömt sig och vägrar visa sig igen.

I snart ett år har nykterheten varat nu, med hjälp och stöd av kontrollerad antabus.

För ett år sedan hade jag bestämt mig för separation, men avvaktade när han ville ha sin chans. Och visst har det gått bra och så. Men jag är också förvirrad liksom och undrar vad som är mina känslor och varför?

Rosa Pantern
ons, 2017-03-22 - 22:52

Hej igen!

Det känns sorgligt.... Att inte förmå älska av hela mitt hjärta, vilket kanske kunde få oss som par på rätt köl? Få oss att utvecklas positivt. Men min tvekan kanske drar ner oss. Som en självuppfyllande profetia.

Min självbild blir annorlunda med honom. Trodde jag var försiktig och hänsynstagande, men han påpekar att jag t ex slamrar när han sover, inte kan sätta gränser för barnet, och överdriver våra lekar.

Sedan tror jag hans tilltal, då han blir irriterad, s a s slår in spikar i kistan. Inte som när man talar till en älskad som gör ett misstag, utan fram med storsläggan!

Nu vet jag ju att han har det där sättet - hans sätt att uttrycka sig när han blir arg, och att han får "utbrott" liksom.

Han har sagt och visat att han vill leva med oss på andra sätt. Men hela min varelse tar liksom stryk ändå, mot bättre vetande. Och jag känner mig ful och för mycket både invändigt och utvändigt.

Ja, jag tjatar vidare om det här...

Tror han skulle förakta ett sånt här skrivande som jag gör nu också.

Kanske vi ska ge varandra lugn och ro, på gott och ont, och ändå separera. Svårt ta steget, ännu svårare ta initiativet. Och sorgligt.

Ullabulla
tors, 2017-03-23 - 09:12

När jag läser dina inlägg.
Du är en känslig själ som vill bli älskad med varsamhet.
Mjuka tilltal och vänlig kärlek.
När du får det som en del säger är något du ska acceptera så säger jag,nej.
Du vet och känner själv om du vill leva i ett klimat där din kärlek inte ryms.
Där du inte får utveckla dina känselspröt utan han är där och knipsar av dom hela tiden.
Kärlek kan endast utvecklas i trygghet.
En del kanske är grundtrygga och kan "tåla" en hel del då de vet att det sitter i den andra personens sätt och inte handlar om bristande kärlek.

Du kanske behöver en varsammare hand?
Men det är bara mina tankar när jag läser dina inlägg.

Ursula
tors, 2017-03-23 - 12:53

Hej RosaPantern,
ja, sorgligt.
En massa tankar som flyger igenom ens huvud...t ex, man gifter sig med den som ger en det man behöver som ens föräldrar aldrig har gett en. En annan tanke som har hängt kvar för mig i nästan 25 år som jag hittade i den där lilla boken alla gravida kvinnor fick på MVC av Socialstyrelsen 'Att föda barn'. Ett citat i boken av en gravid kvinna "jag vet att han bryr sig fast han inte visar det så öppet". Detta har följt mig i alla år.(Min förvåning över en sådan...ja, trygghet).
Du säger ...självuppfyllande profetia.., att du är förvirrad.. jag önskar att jag kunde hjälpa dig på något sätt. Du känner inåt så du har nog en inre vetskap.
Jag vet att man kan förändras men bara om man är riktigt riktigt tvungen. (Jag menar det inte särskilt till dig, missuppfatta mig inte, är du snäll. Jag menar generellt, så det gäller mig, dig, din man...).
Jag vet också att en sårbarhet kan läka. Jag tror inte kategoriskt på att man alltid alltid ska "prata ut", tror att detta kan söndra.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga dig men får det intrycket av ditt sista inlägg att du inom dig har fattat ett beslut.
Allt gott. Kram från Ursula

miss lyckad
tors, 2017-03-23 - 22:55

Jag har läst din tråd. Tycker du verkar vara en känslig, snäll, omtänksam , varm, person och mamma. Din man verkar vara lynnig, bestämd,bufflig och får små utbrott på vardagliga saker som ingår i livet. Tex att barn är just barn. Dom kan vara både gnälliga, spralliga, högljudda, och alldeles underbara. Jag har separerat 3 gånger från samma man. Vi bor nu ihop igen. Varit ihop ca 34 år. Jag har aldrig ångrat att jag separerat. Däremot har jag varit skakig och vilsen när jag separerat. Min man (och säkert jag också) har vuxit massor som människa när vi varit separerade. Längsta tiden när vi levde åtskilda oss var 1,5 år. Trodde då aldrig att vi skulle bli ihop igen. Vi skilde oss av olika orsaker, men den största biten var olikheter när det gäller kommunikation. Då försvann också kärleken. Tror att din man kanske har a-sug? Eller iallafall van att hantera irriterande känslor med alkohol. Jag vill bara att du ser framåt i livet och tänker på hur du vill ha ett förhållande. Livet är för kort för att vi ska vara andra till lags mot vår egen vilja...Kram..

Ursula
tors, 2017-03-23 - 21:25

Jag kom att tänka på en sak. Jag tycker att det låter som att din man är svartsjuk. Ja, svartsjuk. Du och barnet har ju ett starkt band er emellan. Skulle inte bli ett dugg förvånad om det visar sig att han faktiskt är svartsjuk på barnet. Han själv har kanske aldrig fått en sådan uppmärksamhet som barn som han tycker att du ger ert barn?
/Ursula