av medina

För flera år sedan var jag ofta inne på anhörigsidan och det hjälpte mig att stå ut under en period då min mans alkoholmissbruk var som värst. Jag lyckades fungera både i mitt jobb och som mamma och farmor. Sömnpiller och goda vänner gjorde sitt till. Nu har vi båda slutat arbeta och lever ett stillsamt liv. Det var länge sen jag fick hjälpa honom att resa sig upp när han hade fallit eller torka upp toaletten med trasa. Han håller sig numera till folköl och bag in box. Varje dag. Utan undantag. Vid tio elva tiden nästa morgon går han med möda upp och läser sen tidningen i två timmar. Vi har skilda sovrum, vilket säkert kan vara bra om man ibland ändå vill vara nära varandra. Men det händer mycket sällan.
Ibland blir jag tokig på hans passivitet men försöker ändå föra sansade samtal om hur vi ska ha det. Vänligt bemötande, beröring, gemensamma aktiviteter. Mindre alkohol, bättre morgonhumör.
Ska du ta upp det nu igen, säger han då.
I sina bästa stunder inser han att han dricker för mycket och att han ska ransonera intaget. Då finns det alltid sätt att smyga i sig lite extra vid sidan av. Och jag känner ju så väl igen hans simmiga blick och tröga tanke efter tio på kvällen. Så jag går och lägger mig men har svårt att somna innan jag hör hans steg i trappan. Oron att han ska ramla sitter i.
Jag mer eller mindre tvingade honom att söka hjälp för sju år sedan och då drog han ner på drickandet men har aldrig slutat helt. Och nu undrar jag om det över huvud taget är meningsfullt att försöka ta nya kontakter när vi båda är över sjuttio år.
Skilsmässa är inte ett alternativ. Vi har trots allt byggt upp ett bra liv med familjen och skulle ha svårt att lämna vårt hus och våra grannar som vi trivs så bra med. Men när jag nu har återvänt till alkoholhjälpen efter flera år ser jag så tydligt att våra problem aldrig kommer att lösas så länge alkoholen är det käraste han har. Men kanske är det försent.

Åsa M
ons, 2022-12-14 - 22:12

Meningsfullt tror jag absolut det skulle vara. Alkohol förkortar livet och för med sig ohyggligt många sjukdomar och hälsoproblem, utöver att det kostar en massa pengar och förstör relationer. Du kanske kan, för egen del, söka samtalsstöd eller liknande? Om han inte är mottaglig så är trots allt det enda du kan påverka ditt eget mående.

medina
fre, 2022-12-16 - 23:39

Ja, så är det ju. Man kan inte förändra någon annan, bara sig själv sägs det. Och jag har hittat många sätt att trivas med livet och göra sådant som känns meningsfullt nu när jag har gott om tid. Utifrån ser det nog ut som att vi är ett gammalt par som har ett rätt så bra liv. Men det känns så sorgligt att vi inte kan ge varandra den trygghet och närhet som vi kommer att behöva ännu mer när vi blir riktigt gamla. Och det är svårt att veta hur mycket barnen ska få veta om problematiken med deras fars drickande. De har fullt upp med sitt och för oss båda är det en glädje att ta hand om barnbarnen då och då. Det hjälper oss att skärpa till oss och dölja irritationen som för det mesta präglar vår relation.
Härom kvällen tog jag åter upp min önskan att mannen ska ransonera sitt drickande och möttes av de vanliga beskyllningarna. Klassikern : Du tror att du ska ha kontroll över allting, om du inte kollade så mycket skulle jag dricka mindre. Bla bla bla.
Jag orkar inte prata med honom längre och har varit tyst i två dagar nu. Ovanligt länge för min del, jag brukar vilja reda ut konflikter och driva på att vi går vidare. Men nu känner jag att dödläget ska brytas av honom, inte mig.

Snödroppen
sön, 2022-12-18 - 05:55

@medina
Det låter utifrån det du berättar att du har försökt prata med honom och att han väljer alkoholen.
Han vet förmodligen vad du tycker redan.
Att flytta är inget alternativ för dig skriver du. Tror du vet innerst inne och att jag inte behöver skriva det egentligen men utifrån de alternativen är det ingen större förändring.
Jag känner med dig och har själv levt som medberoende.
Har du funderat över om DU skulle må bättre att få sätta ord på hur du känner till någon som lyssnar, ser och bekräftar dig?
Att berätta för dina barn om hur du mår och har det?
Det kanske skulle hjälpa dig framåt, inom dig själv, att börja prata och umgås med människor som bryr sig om dig och hur du har det?
Kram

medina
sön, 2022-12-18 - 23:55

Det är så komplicerat och svårt att veta vad som är rimliga förväntningar på den man har levt tillsammans med i snart femtio år. Om jag hade varit tjugo år yngre hade jag ställt ultimatum: sluta supa eller så säljer vi huset och flyttar isär. Men då var inte situationen som nu.
Drickandet eskalerade då min man man blev allvarligt sjuk för drygt tio år sen och dämpade ångesten med alkohol. Hans syn har blivit kraftigt nedsatt och det innebär att det är jag som kör bil och tar hand om teknik och hushållsadministration. Han skulle ha svårt att klara sig utan mig. Och jag skulle inte stå ut med mig själv om jag lämnade honom ensam. Det skulle kännas djupt omoraliskt.
Men ändå. Allt hade känts så mycket bättre om han någon gång visade uppskattning och glädje över det jag gör. Började dagen med att säga några vänliga ord i stället för suckar och stön. Jag vet, man kan inte kräva tacksamhet av någon, det blir helt fel. Dom gånger det här har kommit på tal tycker han att jag är överdrivet kritisk och självupptagen. Meningslösa diskussioner. Förnedrande.
Nej, det finns nog inga enkla lösningar för oss. Det är som det är. Acceptans gäller. Ingen idé att hetsa upp sig, man blir bara förbannad.
Tack till er som läser och kommenterar, för mig klarnar tankarna när jag läser mina egna och andras ord!

Kennie
mån, 2022-12-19 - 08:26

Hej,
Gå på ditt sunda förnuft, jag tror inte du är överdrivet kritisk. Och han kan sluta dricka. Om du ska göra en uppoffring för att hjälpa honom kan man ju vända på det och tänka att han kan göra en uppoffring om han vill ha din hjälp... Stå på dig, du har många år av liv kvar!