Hej,
Jag är här för att få hjälp att hantera min bästa väns alkoholproblem. Jag upplever mig ha blivit medberoende till henne och nådde nyligen en brytpunkt som fått mig att känna att jag inte orkar hantera det här ensam längre.
Vi är båda 23 år, pluggar på universitetet i samma stad som har ett festrikt studentliv och har känt varandra i snart 9 år. Vi har tillsammans alltid festat mycket från och med gymnasietiden, både bara vi två och tillsammans med vårt gemensamma kompisgäng. Under all den här tiden har hon ofta blivit så full att hon börjar gråta och jag får ta hand om henne och/eller hjälpa henne hem. I början var det så 2 av 3 fyllor, sedan två år tillbaka är det så varje gång vi går ut. När vi ska umgås, även bara när vi ska ta en promenad mitt på dagen, föreslår hon att vi ska köpa rosévin och ta med oss. Jag har själv "lugnat mig" och dricker inte lika mycket längre och vill inte festa på samma sätt som förut. När vi ska hitta på sociala grejer med våra gemensamma vänner föreslår hon alltid fest eller "ta en öl" (som alltid slutar med drinkar och fylla), säger någon att den inte vill dricka avfärdar hon personen snabbt med ett "vad synd, hoppas du kan nästa gång" istället för att vara lyhörd för alternativa sätt att umgås.
Sedan 1,5 år tillbaka har hon gjort slut med sin pojkvän efter ett 6 år långt förhållande (även han uppmärksammade hennes alkoholproblem). När det tog slut började hon dricka ännu mer och oftare, och ursäktade det med att hon hade rätt att festa, ragga och "fucka ur" som nybliven singel - det beteendet har dock fortfarande inte ändrats. Hon har alltid mycket ångest dagen efter fyllorna, och har utöver detta utvecklat ångest och panikångest som hon lider av hela tiden. Hon använder alkoholen för att fly från detta – vilket hon själv har erkänt – men förklarar bort att alla fyllor slutar med gråt att det är ångesten som är problemet, inte alkoholen.
Vi är bästa vänner. Jag har offrat så mycket för att hjälpa henne och alltid villkorslöst ställt upp för henne när hon behöver hjälp. Till och med kört bil mitt i natten till grannstaden för att skjutsa henne från en fest där hon blivit för full, bråkat med personer och ringt mig gråtandes. Jag har flera gånger, både försiktigt och rättframt, lyft att jag tycker att hon behöver söka hjälp. Antingen hittar hon undanflykter, eller så säger hon att jag överreagerar och dömer henne bara för att jag inte "vill dricka längre". Det enda sättet jag får umgås med henne är över alkohol. Numera undviker jag alla situationer med henne och alkohol som jag kan.
Nyligen var vi med om ytterligare en sådan urartad utekväll, efter en gemensam kompis fest, då hon blev för full och betedde sig illa. Det urartade i att hon började säga elaka saker till mig och ljuga om saker jag skulle ha sagt och gjort elaka saker. Jag sa ifrån och markerade att det inte är okej att hon behandlar mig så. Slutade med att hon grät och fick sova på min soffa – men bad aldrig om ursäkt. Sedan tröstade jag henne på soffan i två timmar, samtidigt som jag ställde krav på henne och sa att hon måste söka hjälp. Dagen efter vaknade jag av att hon stod fullt påklädd med ytterkläder och skor och sa glatt "jag gå nu, hejdå!" som om inget hade hänt. Vi har inte pratat sen dess. Till våra gemensamma närmsta vänner ljuger hon om vad som har hänt och att allt är toppen mellan mig och henne. Vi har alla tappat förtroende för henne och litar inte längre på att hon säger sanningen.
Jag orkar inte längre. Min kille och jag har gjort nyårsplaner med andra vänner istället för vårt gamla kompisgäng som vi alltid firar med, bara för att jag inte vill fira nyår med henne. Får ont i magen av att bara tänka på det. Som tur är tycker min kille (som också är nära vän till henne) och två av våra gemensamma, bästa vänner precis som jag – att hon har problem. Jag är inte ensam. Men jag är den som står henne närmast och träffar henne oftast, varför jag också har behövt ta hand om henne fler gånger. En av de två gemensamma vännerna överväger att ta upp sin oro över hennes alkoholvanor med henne, men jag vet redan att det inte kommer hjälpa – jag har ju redan provat så många gånger.
Nu vill jag inte själv ta initiativ till att kontakta henne eller prata innan jag vet vad jag borde säga och göra. Jag älskar henne och vill göra allt för att hjälpa henne, men jag känner att jag sjunker och är överväldigad av mina känslor av ilska, sorg, frustration, maktlöshet. Jag känner mig desperat och överväger till och med att hota med att säga upp kontakten med henne om hon inte söker hjälp för sitt drickande – vad som helst som kan hjälpa. Så som vår relation ser ut nu känns det ändå som att jag inte har något att förlora.
Jag behöver råd, stöd och hjälp. Vad ska jag göra?