Jag är en kvinna med alkoholiserad pappa.
Min pappa har alltid varit svag för alkohol
ända sedan jag var barn.
Visst han skötte sitt arbete, men på fritiden skulle han alltid dricka något med alkohol i.
Detta fortsatte under hela min uppväxt
Vi hade husvagn och var mycket ute i naturen, men min pappa kunde inte hålla sig nykter på helgerna.
Då "kopplade han av" som det heter.
Detta fortsatte hela tiden när jag bodde hemma. Min mamma fick uppfostra mig
och gjorde sitt bästa.
När jag var 17 år hade jag fått nog och ville flytta hemifrån. Jag hade kontakt med socialen och hade en lägenhet på g.
När det var dax drog jag mig ur eftersom jag fick höra rykten om att jag skulle få en prick i
systemet och skulle få det svårt i framtiden
Jag vågade inte ta steget och led i det tysta tills jag blev 21 år.
Det var underbart att komma hemifrån;)
Min far skötte sitt arbete, men drack på fritiden.
När han blev 55år blev han sjukpensionerad. Nu när han inte hade något arbete kunde han dricka när han ville.
Han drack alltid öl,ibland vin osv
Saken är den att han alltid har druckit, men det är inge fel på hans lever, men han har åldersdiabetes och han har svårt att gå.
Han är grym,elak, jobbig mot min mamma när han har druckit men hur snäll och go som helst när han är nykter.
Nu är min pappa över 80 år och min mamma är lika gammal. Jag har försökt att prata med min mamma att han behöver hjälp, men hon orkar inte och vill inte göra något. Jag är 52 år nu och har egen familj med vuxna barn och barnbarn .
Jag är mycket ledsen att jag har tappat kontakten med min egen far pga hans drickande. Vi har blivit vana med hans beteende och kan inte göra något.
Detta gör mig ledsen när jag ser hur det sliter på min mamma, hon är bara skinn och ben nu. Väger väldigt lite..
Jag blir arg över hur min far kastar bort den tid de har kvar av sin tid på jorden.
Alla vi känner vet att min far är som han är
och mina föräldrar har varit gifta över 50 år
Men min mamma lämnar honom aldrig.
Det här har gjort att jag själv har mått dåligt att jag blivit sjuk och blev sjukpensionerad tidigt i mitt liv.
Som tur är så har jag en underbar man och
Barn och barnbarn. Min mans familj är underbar och har alltid ställt upp när det har behövts .
Jag har alltid dåligt samvete för att jag inte orkar hälsa på mina föräldrar nu när
de är gamla och behöver hjälp. Jag mår så dåligt när jag är där att jag bara vill hem.
Det blir bara några gånger om året, men jag önskade att det kunde vara mer.
Min pappa och jag blir ofta osams och han skriker och gapar, säger sårande saker som gör mig ledsen och jag börjar gråta när jag sitter i bilen och åker hem till oss.
Jag är enda barnet ska jag tillägga.
Vi har 10 mil och åka till mina föräldrar.
Så det blir inte så ofta.
Jag har gått i terapi för detta och min psykolog rådde mig att jag skulle släppa taget om min pappa. Han väljer sitt liv själv
Men jag tycker synd om min mamma som måste stå ut med hans beteende.
Vi måste säga till min mamma att han ska vara nykter när vi vill hälsa på. Sist så trodde jag att han skulle hålla sig, men blev besviken och talade om detta för honom. Jag fick till svar att han bara hade druckit några pilsner.
men han tål inte alkohol över huvud taget...
Han blir lurig och beter sig illa och hotar och skriker åt mig.
Nu orkar jag inte ha någon kontakt med mina föräldrar alls.
Det känns redan dålig energi redan när vi är på väg dit. Min mamma är alltid snäll och rar så det är inget fel på henne.
Jag tror att det bästa för mig är att hålla kontakten gm telefon .
Vad ska man göra ?
Mina föräldrar är gamla och har hus, men ramlar och slår sig hemma.. Min mamma är halvblind och ser dåligt. De behöver hjälp i hemmet men vill inte ha någon.
Mina kusiner brukar titta till dom lite då och då. De bor ganska nära. Jag har kontakt med dom,men har dåligt samvete när inte jag kan eller vill hjälpa dom... vi har eget hus och gård som ska skötas..???
Ville bara få ur mig detta!!??