av Gäst

Ska jag lämna min man som är alkoholist?

vic73
tis, 2009-04-07 - 20:23

SItter just nu och skriver för brinnande livet med tårarna rinnande så skjortan blir alldelles blöt. Det är tisdag kväll kl. 19 nånting, barnen sover sedan en stund. Mannen har just kommit in från garaget där han spenderar en del tid.
Han är som vanligt berusad, som han oftast är när han kommer in från garaget. Där smygdricker han ofta och mkt. Detta har pågått en längre tid.
Hans tidigare förhållande sprack pga. alkoholen. Nu har vi två underbara gemensamma barn på snart 4 & 5 år som är än så länge lyckligt ovetande (hoppas jag).

Han gör tappra försök med antabus, förmodligen mest för att slippa min misstänksamhet och göra mig glad. Men detta är bara kortsiktigt. Min man erkänner inte riktigt att han har problem, utan skyller dem gärna på mig, att jag är så kontrollerande hela tiden.

Han vill inte gå och prata med någon klinik, för han vill verkligen inte ge upp alkoholen för gott. När jag får nog, då och då vilket jag faktiskt får så får jag till svar, skilj dej från mig så slipper du problemet. Ja, lite lätt att lösa ett problem så kanske, och jag tänker då framför allt på barnen.

Jag vill inte att de skall vara hos sin pappa då han dricker när de är med. Kanske överreagerar, men jag vill skydda mina barn så länge det går från den helvetiska drycken. Jag har taskiga erfarenheter sedan mina egna barnsben. Själv håller jag den oftast nyktra stilen för att inte "fresta" min man. Vad gör man i en sits som denna??? Hjälp mig.

Mie
tis, 2009-04-07 - 20:55

Hej Vic 73...

Du har det tufft runtomkrig dej... kaos helt enkelt.

Du måste skydda dej själv & barnen.
Barn förstår & ser så mkt mer än vad man tror. De märker när deras pappa förändras av alkoholen.
Ser att han blir annorlunda.
Du skriver själv om dina taskiga erfarenheter sedan barnsben.

Det är mkt praktiskt att skylla sina alkoholproblem på dej.
Självklart vill han inte ge upp sin allra bästa vän (alkoholen).
Som det ser ut nu så möjligör du hans drickande genom att vara medberoende.
Antar att du sopar efter honom & kastar ut mjuka kuddar under honom så att han inte ska falla & slå sig så hårt.

Om han inte är berädd att ta tag i sina problem så kanske en lösning facktiskt är att lämna honom.
Du behöver inte ta ngt livslångt beslut...
Bara få honom att förstå att ni kommer tillbaka (du & barnen) då han har fixat till sitt liv.
Du & barnen kan kanske flytta hem till ngn släkting el vän så länge?El varför inte få honom att flytta till tex sina föräldrar?

Sen måste du börja tänka på dej själv...
Det här är en familjesjukdom & även du måste få jobba med din del för att det ska fungera i framtiden.
Ditt medberoende.
Alanon finns för anhöriga.
Även beroende & behandlings enheter finns för anhöriga, där kan du få hjälp enskilt el i anhörig grupp.

Det som är så smärtsamt är att du kan inte hjälpa honom så länge han inte vill själv, han måste se problemet & vilja en förändring.
Så länge han inte gör det kommer du bara att stånga ditt huvud blodigt.
Det känns som om det är precis det du gjort...

Tack för att du delar med dej av din historia... du är mkt modig.

Du vet väl om att du är viktig.
Att du är värdefull precis som du är.
Dina tankar är värda att lyssnas på.
Din själ är vacker.

Tappa inte bort dej själv.
Livet är till för att levas... / Mie.

Magnus
tis, 2009-04-07 - 23:13

Hej Vic
Du verkar ha dina barns bästa som riktmärke. Du vill inte utsätta dom för de svårigheter en separation skulle kunna innebära samtidigt vill du inte att de ska utsättas för alkoholen som du själv blev som barn.

Det finns troligtvis inte en rätt väg som du kan ta. Vilken väg du än väljer kommer den innebära saker som blir bättre och saker som blir svåra. Hur funderar du själv. Vilka olika alternativ ser du att du har?

/magnus

Adde
ons, 2009-04-08 - 17:10

Hej vic 73 !

Jag är själv en alkoholist som är nykter för min egen skull. Mitt i tragiken kan jag inte låta bli att fnissa lite : Jag hade själv mitt "barskåp" i garaget en period. När jag varit och fyllt på och kom in så frågade hustrun var jag varit så kunde jag många gånger knappt prata och tog stöd av väggarna för att kunna gå. Men druckit hade jag ju inte gjort !

Jag skriver under helt på vad Mie skriver och jag skulle vilja trycka lite hårdare på att DU kan inte förändra en alkis om denne inte själv vill. Glöm aldrig det !

Små barn är förvånansvärt mottagliga för förändringar och uppfattar väldigt tidigt att något inte är som det ska vara. Med den erfarenheten som jag fått mig till livs genom AA och Al-anon så är det inte att rekommendera att stanna hos en alkis om man inte har väldigt starka skäl att tro att en förändring är på gång OCH att den är långvarig. Gör som Mie skriver "få honom att förstå att ni kommer tillbaka (du & barnen) då han har fixat till sitt liv."

Beslutet är svårt men du är tvungen att göra något för det är fel att 3 lider för en persons skull och framförallt helt i onödan.

Sök gärna hjälp hos Al-anon för där finns folk i samma situation som du själv. Det är en familjesjukdom, glöm inte det.

Fortsätt skriv det hjälper dig och andra.

Ha det bra !

vic73
tors, 2009-04-09 - 22:52

Hej igen,

Tack för underbara svar. Det är underbart att känna att man kan prata av sig fast man inte "gnäller" hos någon nära anhörig.

Magnus, såklart att jag funderat av och till på hur jag skall ta mig ur situationen. Framför allt när saker och ting spårar ur. Efter i tisdags tog jag kontakt med en hyresvärd som ev. kunde hyra mig en lgh. Jag fick en lya som skulle passa mig och barnen som en första lösning. Efter detta tog jag kontakt med min man och pratade med honom om det som hänt "igen". Han var ångerfull och berättade att han vill ha hjälp av mig att faktiskt kontakta AA eller en beroende mottagning, det har aldrig hänt förr.

Så klart får jag förhoppningar och tänker ställa upp för honom och hjälpa honom dit. Var är det bäst att ta vägen? Ska vi gå båda två eller skall han gå själv? Vad säger dina erfarenheter Adde?

Och Mie, tack för dina underbara ord. Jag blir så glad att medmänskligheten faktiskt finns.
Jag är overhört glad att jag hittat till detta forum.

Glad Påsk!
ps. det blir lungt i helgen, han har tagit antabus igen.....

Adde
fre, 2009-04-10 - 07:55

Hej vic 73 !

För att jag som alkoholist ska få bästa utdelning av alla former av hjälp så är det viktigt att jag är villig att ta emot hjälpen och att jag helst söker den själv. Det är ok att folk visar på vägen, alltså talar om vilka möjligheter det finns, men att jag utför arbetet själv. Det är ett sätt för mig att växa med uppgiften och även inse min belägenhet på ett djupare plan. Kort sagt så får det mig att inse att jag verkligen har ett problem men att lösningen finns i mig själv. Jag måste våga för att vinna.

Min första gång på AA var jag otroligt nervös på vägen dit, jag såg mig runt så ingen skulle se mig när jag klev in i lokalen. Väl inne så släppte all nervositet och jag kände mig hemma. Alla var där av samma anledning och hade samma erfarenheter så det var bara skönt att äntligen få se att jag inte var ensam.

Samma sak gäller för dig som anhörig och ditt deltagande i Al-anon. Det är en förutsättning för att ert förhållande ska ha en chans i framtiden om din alkis väljer ett liv utan alkohol. Om han inte väljer det så är det din livlina till ett bra liv utan alkoholism inpå knutarna. Du har ett eget ansvar för att ha ett bra liv i fortsättningen, med eller utan din alkis. Min hustru och jag hade aldrig haft ett sådant bra liv som vi har idag om vi inte hade arbetat med oss själva inom ramen för AA respektive Al-anon. De 12 stegen innehåller så mycket enkla levnadsregler att det ibland är så svårt att fatta för oss komplicerade människor !! " Gör det enkelt!".

Lycka till och fortsätt skriv !!

Glad påsk !

Lise
fre, 2009-04-10 - 15:36

Hej Vic73!

Vi sitter i lite samma båt du och jag. Jag har tagit det ett steg längre än du, min man har flyttat ut för tillfället. Det blev så till sist. Jag bad honom flytta eftersom han inte kunde låta bli att dricka.

Han säger att han vet att han har problem och att han vill sluta dricka men tydligen så stannar det för tillfället med det. Jag har klargjort för honom att jag inte vill ha kontakt med honom när han är onykter och om han vill träffa barnen så ska han vara nykter.

Vi har börjat vår vacklande väg mot en förändring. En förändring som på ett eller annat sätt kommer att innebära en förbättring. Antingen en sådan förbättring att vi blir en hel familj med en nykter pappa eller så är det jag och barnen.

Visst saknar jag honom, men inte den fulla varianten utan den nyktra, omtänksamma, ansvarsfulla och underbara man han kan vara. Den fulla om bara sover och struntar i allt och som inte går att räkna med eller föra ett vettigt samtal med, saknar jag inte.

Jag saknar inte heller den ororssjäl han har varit den senaste tiden, den som vakat nätterna igenom som gjort att jag heller inte har kunnat sova.

Nu njuter jag av stillheten, tystnaden och mörket på nätterna och de senaste nätterna har jag sovit flera timmar i sträck. Barnen,5 och 8 år har också tagit flytten lugnt så här långt. Jag har förklarat för dem att pappa inte kan bo här om han tänker dricka alkohol. De säger att de inte vill det heller.

Så vi försöker njuta av tillvaron. Skönt med påskledighet är det i alla fall, jag var så trött så trött efter allt.

Hoppas du får en skön och lugn påskhelg som du önskar, ta var på dig själv och barnen!

Lise

Mie
fre, 2009-04-10 - 16:48

Hej Lise...

Jag känner en styrka i ditt inlägg även om du känner dej trött.
Du har tagit ett beslut & fullföljer nu.
Känn dej stolt, du har gjort ett fantastiskt jobb.

Det är sååå skönt när den där oron släpper & lugnet infinner sig
Man känner sig mer fri i känslorna.

Slippa hålla koll på när & om han kom hem... hur full han var... tänkte han slockna sittandes på toaletten el skulle han bråka med mej... jag rullade in mej i täcket & hoppades att han inte skulle vilja komma mej nära med sina fullvingliga händer el mer...Att jag den här gången skulle klara av att hålla honom ifrån mej.Händer som famlar på min kropp trots att jag sagt att jag inte vill...

Jag förstår fullt att du njuter av stillheten, tystnaden & mörkret på nätterna...
Jag känner samma sak.

Det är så skönt att gå upp på morg... slippa orosmolnet som ligger kvar i sovrummet & sover hela em... & inte veta på vilket humör han skulle vara på när han kom upp.
Låta barnen ta hem sina kompisar utan att vara rädd att han gör tok.

Frihet... jag & barnen har fått tillbaka våran frihet.
Rätten till ett enklare liv.

Alla borde ha rätt till frihet i sina egna liv... / Mie.

Adde
fre, 2009-04-10 - 19:38

Tack för att ni orkar hålla era löften och dessutom har förmågan att uttrycka det här på forumet som ett bevis på att det finns en bra lösning för andra anhöriga som fortfarande sitter fast i sjukdomen.

Ni är sannerligen ett bra föredöme.

Ha en lugn och trevlig påsk med godis och pynt, det är ni värda !!

Lise
mån, 2009-04-27 - 20:06

Hej Erkki!

Om det skulle vara så enkelt så skulle det knappast finnas ngn med alkoholproblem? Du skriver inget om dina egna erfarenheterom du är anhörig eller alkoholist.

När man skriver och läser här på forumet märker man snabbt hur svårt det är med alkoholen både för den som själv dricker och den som är anhörig. Så om det skulle vara enkelt så...

Nåja det om det, berätta gärna din egen historia.
Lise

Kvinna-mamma46
ons, 2009-04-29 - 12:44

Hej.

Lite funderingar från mig.

Jag är tillfrisknande alkoholist. När jag drack och min man ibland sa att han tyckte jag skulle låta bli så var mitt standardsvar: skilj dig då om du nu tycker jag är så besvärlig. Lätt och enkelt sätt för alkoholisten att hota och möjliggöra fortsatt drickande. I mitt fall var det endast hot, skulle aldrig lämna barnen för alkoholen skull. Men jag är ju kvinna och det kanske är skillnad. I vilket fall så fick vi andra konsekvenser av mitt drickande som gjorde att jag slutat dricka och vi har tagit tag i hela familjen och det som varit jobbigt. Alkoholism är som de säger en familjesjukdom och det finns lika många lösningar som det finns människor.

Men lösningar finns! Jag tycker ni anhöriga gör rätt som ställer krav. Varken alkoholisten eller ni mår bra av fortsatt drickande. Barnen ska gå före allt annat! Ni i andra hand. Alkoholisten måste inse och vilja ha en förändring, rädda annars er själva.

Kram från en tacksam nykter fru som idag har det gott med min familj.

mor
sön, 2009-05-03 - 13:51

Skulle man inte i stället kunna kalla människor som verkligen HAR kämpat sig fram till ett nyktert liv, för "Förra detta alkoholister", det klinger så mycket bättre tycker jag. Jag menar, har man verkligen kommit till insikt, och slutat, då känns det ju taskigt att fortfarande bli' kallad alkoholist?

Och vad är egentligen skilldnaden på en storkonsument, och en alkoholist?

Kvinna-mamma46
sön, 2009-05-03 - 14:25

Tillfrisknade alkoholist tycker jag känns bra för mig just nu. Jag känner att jag blir friskare hela tiden men tänker fortsätta på denna vägen. Och så länge jag dras till detta forum och tänker mycket på vad som varit och hur det kommer till att bli och gärna pratar om det så är jag nog inte helt förre detta alkoholist. Kanske aldrig blir det?

I mina ögon så är alla som är fysiskt eller psykiskt beroende av alkohol alkoholister. Och när omgivningen och man själv får upprepade konsekvenser så är man definitivt problem, även om man inte är fysiskt beroende. Har man barn som bor hemma är det ALLTID illa att dricka ofta och eller mycket. Det är deras självklara rättighet att ha nyktra vuxna hos sig. De ser och hör mkt mer än vad man tror och säger oftast väldigt lite.

Det finns människor som dricker mycket och ofta utan att gå över gränsen och göra bort sig... eller ställa till det. Fysiskt är det ju inte bra för vare sig lever eller hjärna och man kan väl kalla dem alkoholister. Kanske väljer de denna vägen och det är ju upp till dem. Jag känner minst fyra såna personer och jag känner ingen oro för dem. De är inte purunga heller, är pensionärer. Hade de varit unga hade det varit en helt annan sak.

Adde
sön, 2009-05-03 - 15:09

Kära Mor !!!

I princip så har du rätt MEN som alkholist är jag alltid alkoholist i resten av mitt liv. Jag kommer aldrig någonsin kunna dricka "normalt" utan jag kommer förmodligen att dö i min sjukdom om jag tar ett återfall idag. Alkoholism är en kronisk, progressiv och dödlig sjukdom som är behandlingsbar om jag själv vill och jag INTE TAR FÖRSTA GLASET.

Jag får aldrig någonsin glömma bort att jag är alkoholist utan måste ständigt påminna mig om min sjukdom annars tar den över igen. Visst, det går lättare med åren men jag har bara en armlängd till glaset vilket är exakt lika långt som en som varit nykter i 24 timmar.

I dag har jag ett bra och stimulerande liv och i rätt sammanhang så kallar jag mig " stolt, nykter alkoholist" och jag trivs verkligen med min titel !!

K-M46/Pia har så rätt när hon beskriver skillnaden mellan storkonsument och alkoholist. För mig är skillnade så mikroskopisk så den är obetydlig. Krökar jag så jag får konsekvenser så har jag problem.

Ha det bra !!

Slutkörd
lör, 2013-09-28 - 22:42

Jag har levt med min man i 30 år(!) o egentligen har han druckit för mkt jämt. När vi var unga var han alltid fullast på festen. O nu är det varje dag men ingen märker det. Han kan ha typ 1,5 i promille o ingen märker. Jag har fått honom att gå till er beroendecentrum. De sa att han är verkligen sjuk . Han har fått "torr fylletabletter" som ska ta bort suget. Ja säkert haha mindre kanske men han dricker. Jag orkar inte med längre, sitter ensam när han går i lägger sig full. Har sådan fruktansvärd ångest över att våra barn , nu över 20 har fått vuxit upp med en full pappa.
Vad göra? Han tror själv att han inte behöver bli vit utan kan klara av att dricka typ två glas vin o inget mer. Säger nu att på måndag ska jag ta antabus. De har erbjudits men han har tackat nej förrut. Jag känner mig så ensam. Ingen att prata med det är ju fult att ha en man som "super".
Jag är så ledsen. Önskar jag hade ngn att prata med .....

Jörgen69
sön, 2013-09-29 - 01:19

Hej har varit i din mans situation, och min fru och mina barn 18,21 år har lidit sista åren av min sjukdom alkoholism.
Min fru orkade inte mer tillslut inte heller mina barn, kanske inte jag heller det sista.
Min fru krävde att jag skulle ta hjälp, men detta tog tid för mig att acceptera, jag var djupt depprimerad av alkoholen, jag som alkis ville ha det till att jag drack eftersom jag var deppig och stressigt med egna företaget, för mycket jobb, för lite jobb, omgiven av en massa idioter som inte tog ansvar mm.
Märkligt nog är dessa bekymmer i stort sett borta idag, efter en tid nykter :-)

Ja jag hadde i stort sett alla tänkbara ursäkter till att dricka nästan varje dag.
Det sista en alkis vill är att sluta dricka, man skiter i allt även om man säger annat, man spelar ett spel för att kunna dricka så ostört som möjligt, smygande, gömmandes, ljugandes för dom som står en närmast i livet.
Min alkoholism höll på att kosta mig livet innan jag accepterade och tog emot hjälpen, idag nykter och älskar att leva livet ihop med min familj nykter, och inte vara styrd av den jävla alkoholen till 100%
Ta och samla ihop familjen en morgon, gärna när han är riktigt bakis, tala ur hjärtat hur ni påverkas av hans missbruk, påtala om riskerna med hans hälsa kroppen håller inte hur länge som helst för detta intag av giftet alkohol.
HJälpen kan heta Nämndemansgården, Valet mm Finns flera alternativ, dessutom kan man få hjälp via sin arbetsgivare eller hemmakommun.

Lycka till med att få ett gott liv tillsammmans.

Hälsningar Jörgen

mulletant
sön, 2013-09-29 - 06:33

och tack Jörgen för ditt ärliga svar! Det skulle vara värt att läsas av många, många. Min man har ju gjort ett liknande resa, så jag känner igen både min situation och det alkoholistiska resonemanget.

Så bra Slutkörd att du hittade hit! Genom att läsa här kan du dela avsnitt av många livsresor och jag lovar att du kommer att känna igen dig - och förhoppningsvis något mindre ensam i din situation. Jag hittade forumet för ganska precis tre år sen men började skriva först efter några månader - i första hand bara läste jag och blev så lycklig över två saker; dels insikten att jag inte var ensam i min situation OCH dessutom fanns här alkoholister som blivit nyktra!!! Jag hade då idén att tipsa maken om forumet och var beredd att lova honom att inte läsa om han skulle ha börjat skriva här... Så tänker en medberoende, jag kan skratta åt det nu men lika gärna kan man gråta... Så fångade är vi, vi medberoende i alkoholismens fängelse.

Min erfarenhet är ett det inte funkar med två glas vin... det trodde jag också i början men insåg efter två tillfällen att det direkt resulterade i något mer, inte direkt kanske men dagen efter.

Vi har också varit tillsammans mer än 30 år. Under många år med en icke störande alkoholkonsumtion men under en sex-sjuårsperiod eskalerade drickandet tills jag nådde min gräns och gick. Idag inser jag att det var nödvändigt och avgörande att jag faktiskt lämnade, det var då han insåg att det var en realitet.

Att du fått honom att gå till ett beroendecentrum kommer inte att hjälpa. Han måste göra sitt eget val att bli nykter. Jag vet att det kanske låter osannolikt att det kan bli så - men det är möjligt. MEN det viktigaste och det enda du kan göra för att hjälpa din man är att du tar hand om och ansvar för dig och ditt eget liv. Jag tror att också era vuxna barn skulle uppskatta det. Min mamma lämnade min pappa alkoholisten efter kanske 40 års äktenskap, även om hon kanske "älskade" honom - åtminstone vet jag att hon hade gjort det... Det var en stor lättnad för mig att hon tog taget om sitt eget liv.

Läs här i olika trådar, du kommer att känna igen dig. Skapa dig gärna en egen tråd så kan du följa din egen berättelse. Det har hjälpt mig oerhört att skriva här. Min tråd finns nu under Det vidare livet och heter Mitt nya år. Jag tipsar också om bloggen Information och stöd för medberoende - http://medberoendeinfo.blogspot.com/ den har varit ovärderlig för mig.

Om du har möjligt så kan du besöka ett Al anon möte - jag har inte den möjligheten på min hemort men har varit på två s.k konvent och det har varit helt fantastiskt.

Styrkekramar till dig - idag är faktiskt första dagen på resten av ditt liv / mt

Sliten
sön, 2013-09-29 - 19:57

När jag läste ditt inlägg kändes det nästan kusligt. Jag kände igen mej precis. Jag är helt slut efter 36 år med en alkolist Just nu ligger han i sovrummet för tredje dagen i sträck aspackad . han går på behandling enligt lotusmodellen och hans terapeut har varit hemma hos oss i helgen men inget hjälper.vi har fyra barn och nio barnbarn som alla är drabbade av detta.Jag ångrar mej så fruktansvärt att jag gått kvar så länge i låtit barnen genomlida allt detta Nu har jag ringt på en lägenhet som jag ska titta på i veckan för jag måste komma ifrån detta innan jag mister förståndet helt. jag råder alla som lever med en alkoholist som inte visar någon vilja att bli frisk att lämna.Jag har i alla år tjatat om att han ska söka hjälp men han har aldrig velat själv.jag har fruktansvärda skuldkänslor för att jag lät barnen leva i detta men jag trodde att nån gång så blir det väl bra men icke nu efter alla dessa år ska jag lämna huset vi bott i 28år men jag måste.Håll ut och tänk på dej själv!