I onsdags fick jag ringa hans syster eftersom han hotade med självmord osv. Slutade med att polisen kom.....

Igår var det lugnt ....
Han var lite sur på sin syster. Jag lyssnade på hans gnäll...
Han har lovat att åka in på behandling men vi får se vad som händer. ....

Idag så ringde han mig och jag hörde att han hade besök av en vin kompis ...

Jag bad honom höra av sig när han är ensam ....
Han frågade om jag var besviken.
Det är jag inte .. ..
Orsaken till att jag inte är det är pga att det drabbar bara mig själv.

Det tar en sån energi ....
Det possitiva är att jag har ett nytt jobb på g.
Då får jag i alla fall lite and rum....
Och få leva mitt eget liv.

sessi

Allt tar sån kraft ifrån mig. Jag har en psykisk sjuk mamma som tjafsar med mig oxå. Har legat i sängen nästan hela dan och stirrat in i väggen . känner att jag inte orkar ha det så här

Mannen ifråga är ett lätt dilemma....egentligen. Bryt kontakten, han verkar inte riktig någon stans ärligt talat! Din mamma är det lite svårare med! Mamma är alltid mamma. Känner igen mig i dig! Har också psykiskt sjuk mamma. Har också under hela mitt liv tagit "överansvar" för relationer precis som du gör! Kommer av att man som barn får ta ansvar för sin egen mamma. Rollerna blir ombytta på ett osunt sätt! En gång hade jag ett kort förhållande med en helt vanlig man som tyckte om att ta hand om mig och finnas för mig! Han var trygg och stabil! Han var allt jag längtat efter och kunde önska! Vad hände? Jag blev sååå obekväm och fattade inte vad JAG skulle vara för honom, vad skulle han med mig till? Då fattade jag att något inte stod rätt till med mig! Det vill säga jag fattade med hjärnan men inte med själen! Jag avslutade förhållandet eftersom jag kände att det skulle han ändå göra i framtiden när han "genomskådat" mig: att jag inte hade "någon funktion" för honom! Sen gick jag in i ett förhållande med en alkoholist som jag fick kämpa med! En falsk och från barndomen invand trygghet infann sig! Har din mamma en diagnos och är inskriven inom psykiatrin? Det har min mamma! Numera jobbar den psykiatriska vården även med anhöriga framför allt barnen. Så nu äntligen går jag på samtal där jag får lära mig att ta hand om mig själv (lite förenklat)! JAG kommer först för mig! Jag har problem med att veta vad JAG känner inför saker, tänker automatiskt först och främst på vad andra känner och behöver! Om din mamma är kopplad till en psykiatrisk avdelning så kontakta dem och bevim stöd och hjälp! De är fantastiska och uträttar underverk varje sekund på dygnet! Första samtalet jag gick på började jag av gammal vana prata om mamma! Terapeuten avbröt mig och sa det är dig vi ska prata om! Det stod still i mitt huvud och jag kom inte på ett ord att säga! Men det har lossnat! Jag har avslutat förhållandet med alkoholisten för jag började nånstans känna på djupet JAG VILL HA INTE BARA GE! Sök hjälp med detta för du är precis som jag! Det finns andra vägar att gå än att bara ta hand om andra och deras problem! Stor kram