Min man och jag separerade för 6 månader pga hans drickande. Vi var gifta i 25 år. Min man hade alkoholproblem i många år men tills slut så blev det värre, han blev personlighetsförändrad -respektlös. aggressiv, hetsig, börja smygdricka och ljuga etc. - ja ni vet. Jag orkade inte längre leva i ett destruktiv förhållanden jag höll på att gå under själv. Han fick välja mellan mig och alkoholen, han valde alkoholen och vägrade hjälp. Det var en tuff tid men jag lyckades få kraft att ta mig loss.

Idag så bor jag i en fin lägenhet, har ett fast jobb. Jag klarar mig bra,mina barn hälsar på ibland men jag saknar verkligen "någon". Att leva ensam är svårare än jag trodde. Har försökt roa mig, gått på bio,gått ut och ätit med vänner och umgås med barn och barnbarn. Men jag känner en sådan fruktansvärd tomhet för jag kan inte släppa tankarna på "honom". Jag inser nu att mina känslor för honom finns kvar och det gör ont i maggropen varje gång jag träffar honom, vilket förvånar mig själv, mannen som sårat mig så mycket. Jag visste att det skulle ta tid att bearbeta det jag gått igenom men jag trodde inte att jag skulle längta så
efter honom.

För någon dag var han till sommarstugan och hälsade på med barnbarnet. Jag kände att jag ville krama honom och jag känner att han vill detsamma men jag höll tillbaka. Jag ser hur oerhört dåligt han mår. Han är motoriskt orolig,han har svårt att sitta still, har svårt att lyssna, hålla tråden i ett samtal, minnet är sämre än tidigare och han ser olycklig/ vilsen ut -det gör ont att se.Mina barns far.

Men jag kämpar och jag står emot mina känslor. Jag kan inte låta honom komma in mig på livet igen, inte nu när jag har kämpat mig ur vårt destruktiva förhållande. Det går fort att falla,men allt svårare att ta sig upp igen.
.
VAD ska jag göra för att leva vidare när jag varje dag tänker på en man som jag vet att jag inte kan leva med.Jag har försökt träffat andra män för att försöka glömma honom men drar mig alltid ur när det blir för nära, känner mig inte redo. Varför ska det vara så svårt ? - Ge mig kraft att behålla förnuftet och inte låta min gamla känslor ta över!!

Han har valt bort dig, föredrar alkoholen framför dig och vill inte söka hjälp. Han har blivit personlighetsförändrad, nedgången på olika sätt. Hans destruktivitet har hållit på att döda dig så du tvingats retirera. Det är alltså inte ditt val att ni är separerade, utan allt har skett på hans villkor. Är han medveten om det? Bryr han sig alls? Jag förstår att det känns svårt, oerhört svårt, som att umgås med en levande död, med minnen och en gestalt som vagt påminner om det som varit, som håller din längtan, sorg, smärta vid liv. Hur ska du kunna göra ett avslut med detta på hand? Jag vet inte, verkligen inte, jag bara lider med dig.

Kan tillägga att jag själv just nu upplever något som vagt liknar vad du beskriver... så jag kanske därför kan leva mig in, samtidigt som även jag är rätt handfallen inför denna nya maktlöshet.

Jill

Tack för svaret ; - Så fint och så sant skrivet Dionysa - maktlöst är jag - ( tårar faller) - ja livet måste gå vidare trots den dåligt översminkade sorgen, smärtan och vreden- tiden läker alla sår heter det. Men det är inte lätt, när ömheten och längtan finns kvar minnet, i själen och i de nattliga drömmarna. Det gör så himla ont !

Ja, jag delar din gråt. Vet att det är nödvändigt att kapitulera, leva vidare så gott det går; vi är skyldiga livet och oss själva att göra det. Våra män skiter hur som helst i hur det blir. Dom är förlorade, även inför sig själva. Bara att acceptera. "Bara." På sätt och vis paradoxalt enkelt: det finns inget alternativ längre!!

i det Du berättar! HAN har egentligen inte förändrats alls! HAN valde alkoholen! HAN skapar längtan efter något som kunde varit! Känner också igen det där med HANS rastlöshet och oro! HAN vill ha en tillbaka, man ser det i blicken och beteende! Men allt är på HANS villkor, ingen förändring, HAN kan inte välja bort alkoholen. Jag skaffade mig en helt oseriös man som jag har kontakt med enbart via sms, klarar inte heller av att gå vidare i det verkliga livet! Men denna oseriösa kontakt har ändå fått mig att tänka på nåt annat! Lite barnsligt kanske med tanke på att jag snart fyller 50! Men jag vill INTE falla in i "gamla hjulspår"! För man får ta HONOM med stort H med hull och hår i så fall, med fyllor och dåligt spritsinne, det onda med det goda! Man får helt enkelt bara ta vid där det slutade för mannen i fråga tänker inte förändra något! Försöker hålla ut och skaffa mig ett bra liv utan honom! Förstår dig verkligen! Kram