Dum man är som tror att vägen kan fortsätta fast den tagit slut för länge sedan...
Har läst på detta forumet och andra många år och vet om att man som anhörig lätt faller in i att hjälpa beroendet. Men det är jättesvårt när man är där och veta vad som är hjälp och stjälp.
I 20 år har jag varit medveten om att det finns ett problem, men hoppats att det skall bli bättre. Det blev det inte. Nu känns det som jag har sabbat mitt liv också. Men ett hopp finns där alltid, denna gången då blir det nog bra.
Denna semester blir nog bra... Dum nog trodde jag på det, medicin måst ju hjälpa. Han vill ju...
Fast idag inser jag att han vill inte. Först var det - jag ville testa hur det var att dricka på medicin, och det gav ju inget så nu vet jag det.
Men trägen vinner tänkte han nog och började dricka nu på morgonen igen.
Kanske äter han inte medicin ens... Eller så vill han verkligen inte sluta. Jag var jättetydlig igår (när han var nykter) att mer dricka funkar inte, mitt mått är överrågat.
Känner mig så dum för att jag gick på detta. Igen, igen och igen. Varför insåg jag inte den för 20 år sedan, eller 15, 10, 5, 1 år sedan. Det hade ju kunnat vara år där jag kunde lära mig må bra.
Jag är tyvärr rätt säker på att lämnar jag så kommer han krascha på riktigt. Redan nu måste han sjukskriva sig för han är för full, och då passar jag ju på honom jämt och bryter när jag ser.
Blää... Livet suger. Behövde bara skriva av mig lite. Tur att det är semester så jag kanske kan hitta lite ork att reda ut hur man gör med bostad och allt.